fredag 30 september 2016

Vikariesituationen...

...på förskolan verkar vara dålig. På många håll i landet. Häromdagen kunde man läsa om ett barn på 3 år som blev bortglömt på ett dagis. Vikariefröknarna (för det fanns ingen ordinarie personal på plats) glömde bort att ta med ett av barnen ut. Så 3-åringen blev ensam i kanske 2 timmar. Han sov när gruppen kom tillbaka. Man får försöka föreställa sig hur han hade det under de där 2 timmarna han var ensam...letade, ropade, grät...blev utmattad och somnade? Föräldrarna blev förstås upprörda. Och barnet mår dåligt. Drömmer mardrömmar och går till psykolog. Och föräldrarna vill byta förskola. Och igår kunde man läsa om en pappa som har ont i magen när han lämnar sin 3-åriga dotter på förskolan. Det finns inga vikarier att få tag på. Så två ordinarie pedagoger får ta hand om 17 barn på 3 till 4 år. Pappan får ont i magen. För dottern är ju det bästa han har. Han vill ha en bra förskola så han kan koncentrera sig på sitt jobb utan ont i magen. Så kan man läsa om att det är svårt att få tag i vikarier till förskolan. Kommunerna får sänka kraven på vikarierna för att försöka få ihop det. Helt outbildade personer får jobba som vikarier alltså.

Det är ett sånt virrvarr. Det är så svårt att få ihop det i hjärnan.

Förskolan finns för att föräldrarna ska kunna arbeta. Men också för att barnen har rätt till förskola. För det har någon bestämt att barnen vill ha...rätt till förskola alltså. För det är ju så att på förskolan får de små barnen sin utbildning. De lär sig massa om...ja, sopsortering och naturkunskap och stjärnfamiljer och matematik och kemi och fysik. Och så socialiseras de ju också. Och det är viktigt att detta sker på förskolan. Barnen vill så gärna ha den här rättigheten. För pedagogerna är ju inte riktigt som alla vi andra. De är högskoleutbildade. Akademiker gud bevars. Tja, det kan ju vi andra också vara förstås. Men det är väl lokalerna det faller på då antar jag. Jag menar, en högskoleutbildad pedagog får ju inte ekonomisk förutsättning att ta hand om sina egna barn i hemmet även om kunskaperna för det finns. Så då är det väl lokalerna. Eller att det finns andra barn där. Kanske är det att det finns andra barn, många andra barn, i närheten som gör det. Det där speciella alltså. SOm gör att barnen utvecklas så där bra.

Fast..så var det ju det där med personalen. Det finns inga vikarier. Och det verkar behövas många vikarier för de där högskoleutbildade pedagogerna (och annat folk som också duger i verksamheten) är ju den sjukaste yrkesgruppen i Sverige. Och då betyder detta alltså att det inte finns högskoleutbildad expertis i lokalerna. Det fattas folk överhuvudtaget...det finns ju inte ens vikarier. Och om det finns vikarier så är de precis som vem som helst. Föräldrarna lämnar alltså in sina barn till precis vem som helst. Hur blir det då med utbildningen?

Och politikerna svarar att allt är bra. Även om det verkar dåligt på en förskola med för många barn och så där så är det inte värre än någon annanstans. Och då kan det väl inte vara så dåligt. Eller? Och politikerna vet ju att förskolan är bra i Sverige. I världsklass. För det är ju så. Det vet ju alla.

Och så är det föräldrarna. De blir oroliga. Och de får ont i magen. Och det enda de kan komma på är att de vill ha bättre förskola. Mer personal. Mindre barngrupper. Bättre. Fast förskola. För förskola ska det vara. Det är naturlagen.

Och så ekar det lite i mitt huvud. Hästarna...tänker jag. Hästarna som mådde bättre av att få gå med sin mamma länge. Få dias länge...till mamman själv kände att det var dags att sluta. Få fostras och vägledas av sin mamma. Vara i en åldersblandad flock. Inte gå med bara unghästar. För unghästar blir aggressiva och stressade av att vara utan vuxennärvaro. Så kan det vara för hästar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar