Frihet

Jag tänker på den där nyhetsartikeln om stress hos 6-och 7-åringar. Och så tänker jag på barn mina egna barn...De stora har ju sin skola. Det är långa dagar, ca 7 timmar varje dag. Det kan inte vara rätt...nästan heltid för barn som är 10 år och uppåt. Men så här måste det väl vara...fritidstiden minimeras, skolan blir någon form av barnpassning, det blir slappt, tid fördrivs, det blir trögt och segt att vara där...trots att barnen inte gjort särskilt mycket i skolan är de trötta när de kommer hem. Och det är inte många timmar kvar till fritid, att göra vad man vill, att plugga (inte för att det finns några läxor men det måste väl vara så när skoldagarna är så här långa) och fritidsintressen är roligt att ha när man blir lite äldre. Man ska väl kunna ägna sig åt någon idrott? Lära sig spela ett instrument? Eller något annat man tycker om. Men jag tänker att vi är lyckligt lottade i alla fall. Barnen kan ta det lugnt på morgnarna eftersom jag är hemma. Jag servar med frukost till de små och behöver inte känna någon egen stress eftersom jag inte ska iväg. Jag kan bädda och röja undan och vi behöver inte stressa upp oss för att någon ska behöva komma hem till ett hem i oordning. Och så är jag här när de kommer från skolan. De får lite att äta, sällskap, kontakt med alla sina syskon, hjälp med läxor, pratkontakt...ibland bara småprat men ibland viktiga samtalsämnen, kompisar kan komma hit och jag kan se vilka de är och lära känna dem lite grand också. Det känns bra. 

Och så tänker jag på min egen 6-åring. Han som ännu är fri och aldrig har upplevt någon stress. Aldrig blivit väckt på morgonen, aldrig tvingats skynda sig någonstans, alltid kunnat greja med det han vill...Och det känns väldigt bra! Jag ser att han mår bra. Han har utvecklats helt normalt...kan det man ska kunna för åldern, är socialt kompetent och framför allt...är glad och nöjd. Och har en glad och nöjd mamma som har fått vara tillsammans så här mycket med honom. Och nu har vi bestämt oss för att strunta i förskoleklassen. Och det känns väldigt bra det också. Ett år till av lugn och ro utan frakter hit och dit, utan att han ska behöva inordna sig i en grupp och göra det alla andra gör. Jag gläder mig åt alla våra vardagar...när vi kan arbeta och roa oss som vi vill...hitta på från stund till stund vad vi vill göra. Där mitt barn har utrymme att tänka, fundera, komma på vad han verkligen vill göra. Det är spännande att få vara med. 

Othello är kul just nu...och han blir smartare och smartare...drar sina slutsatser och försöker sig på nya strategier.

Att rita labyrinter är roligt. Det kan man greja länge med. 

 Att vara ute är skönt. Både ensam eller med mig eller med sina större bröder. Snögubbar är underbart att greja med! 

 Det är kul att vara i lekparken...man kan ju bara sticka dit en stund när man blir sugen. Inga andra barn finns där förstås...de är någon annanstans! Men det är roligt ändå!

 Och i skogen är det härligt...

Det är synd hur det har blivit. Att det blivit onormalt att barn är i sina hem, tillsammans med en förälder, längre än 1 år eller 2. Det är sorgligt...för det är ju faktiskt väldigt roligt! Jag vet inte om det bara är jag...men när jag började längta efter barn var det liksom det jag såg framför mig...att jag skulle vara tillsammans med dem.