Supermammor

Det är prat om det där med heltiden på föris i Stockholm. Alla barn ska ju få rätt att gå i föris oavsett vad deras mammor, och pappor också förstås, har för sig. Och det har blivit ett himla liv om det. Många tycker att det är fel. De känner väl att det är konstigt att småbarn som fått ett nytt syskon ska lämpas iväg till förskolan hela dagarna. Vissa går så långt som att påstå att "varför skaffa barn om man ändå inte vill vara tillsammans med dem?". Påfallande många förskollärare är negativa. De tycker att deras arbetsbörda ökar om ännu fler barn är på föris ännu fler timmar. De tycker att nu får det väl liksom räcka, föräldrarna är väl också viktiga. Inte bara föris. Hur bra den än är. Även om de också verkar tycka att den inte alls är så värst bra alltid. De verkar tycka att det är för många barn som ska tas om hand av för få vuxna.

Alla är dock inte negativa. Vissa tycker att det är ett toppenförslag. Många så kallade kändismammor tycker att det är jättebra att få lämna bort sina stora småbarn hur mycket de har lust med till föris. Och de tycker att alla som säger sånt där som att "varför skaffa barn..." är prettomorsor som bara vill få andra mammor att få dåligt samvete. En kändismamma tyckte att förispersonal är jättedumma som hade sagt att det är skrämmande att många förskolepedagoger skriver att "det är så fruktansvärt på förskolan, så högljutt och allting. Det är skrämmande att man pratar så om sitt yrke." Man hajar till lite. Det är skrämmande att man pratar så om sitt yrke. Eller är det skrämmande att yrket är sånt beskaffat? Eller är det ännu mer skrämmande att barnen som är råmaterial till detta yrke har det så här? Vilket det nu är.

Kändismammornas barn ääälskar i alla fall sina förisar. De skuttar in och älskar att leka med sina kompisar. De älskar att få egentid från sina trista morsor som bara byter blöjor och sitter och nickar i en soffa hela dagarna. Ja, och så bondar de med sina små bäbisar förstås. De stora barnen får bonda med sina kompisar. Och det gör ju inget egentligen när man tänker efter. Bäbisen blir ju snart stor även den ointressant att bonda med för mamma. Då blir det kompisarnas tur. Då blir det egentid på föris tillsammans med den underbara personalen. För personalen är alltid underbar. De ääälskar att vara tillsammans med alla barn. Och de är så duktiga på det där med pedagogiken. De är ju akademiker. Så det förstår man ju att det blir skillnad. Ingen mamma i världen kan ju mäta sig med det.

Och förskollärarna är ju så starka och kapabla också. En mamma klarar definitivt inte av både en bäbis och en tex 3-åring. De blir för jobbigt. Man kan inte ens få in linserna under såna förutsättningar. Men förskollärarna de klarar av ett helt gäng 1-3-åringar hela dagarna. Det är ju en baggis. För dem alltså. Det är väl utbildningen. eller miljön kanske. Institutionsmiljön lämpar sig kanske bättre för barnomsorg än vad hemmiljön gör.

Det är ett under att folk klarade av sina barn förr i tiden. Märkligt att det gick egentligen. Att inte världen har gått under för länge sen. Dagens mammor är väl inte så starka. Inte så kapabla. Eller så har de bara inte lust. Och varför ska man ha lust till de där ungarna egentligen. Det riktiga livet handlar inte om barn. Det handlar om förvärvsarbete och om vuxenskoj. Om man ändå ska lämpa in ungen på dagis vid 1 års ålder så kan det väl egentligen kvitta att ta hem storasyskonen. Det blir bara ett störande moment. Och så alla lämningar och hämtningar när man bor i storstan och har en bäbis. Det blir jobbigt det. Det förstår nog alla. Så varför inte låta farsan ta ungen med på vägen till jobbet och hämta upp den på vägen hem. Det blir ju betydligt smidigare så. Och om bara några månader är det småsyskonets tur. Och livet kan återgå till det normala.

En annan superkändismorsa tycker att man inte ska ha några åsikter om hur andra gör. Varje mamma känner sitt barn bäst och sin egen situation bäst. Så hon har inga åsikter om att mammor är hemma med både storasyskon och bäbis. Jo, lite har hon ju åsikter om det. Hon säger att det blir skittrist för ungen att se sin mamma sitta i soffan med ögonen i kors av sömnbrist och bara pyssla med bäbisen. Men i övrigt har hon inte direkt några åsikter. Och då ska ingen annan ha åsikter om huruvida andra mammor lämnar bort sina barn på heltid. Var och en vet vad som är bäst för ens eget barn.

Ja, så är det ju. Det är klart att mammor och pappor ska göra hur de vill med sina barn och vet vad som är bäst för dem. Något annat vore ju helkonstigt. Så länge de inte gör barnen illa alltså. Det är väl så att på pappret är det föräldrarna som är ansvariga för barnen. Det är de som ska bestämma över vad som är bäst för de egna barnen. Fast så är det ju förstås det där med betalningen. För föris är ju inte gratis. Det är inte ens billigt. En förisplats kostar ju ca 14 000 kr per barn och månad. Det är ju rätt dyrt. Och det är alla skattebetalare som gemensamt betalar för det. Så då kanske man kan tycka att det är lite märkligt att alla andra ska betala för barnpassning. Det blir ju lite märkligt att bara de som vet att barnen passar bäst på förskolan ska få samhällets godkännande och dessutom ekonomiska medel att välja den barnomsorg som passar dem bäst. Så ser det ju liksom inte ut för alla andra, alla som tycker att hemomsorg passar deras barn bäst. Om man tycker så får man ju liksom skylla sig själv. Man får stå för fiolerna själv. Så vissa åsikter är lite mer rätt än andra förstår man.

Tja, det spelar ingen roll egentligen. Vi vet redan att vissa åsikter är mer värda än andra. Att vissa beslut är mer värda än andra. Att vissa mammor är mer supermammor än andra. Politikerna visar det varje dag. Den enda godkända omsorgsformen av barn över 1 år är förskola. Målet är att mammor ska vara hemma mindre, jobba mer. Målet är att barnen är heltid på förskolan. Målet är förmodligen obligatorisk förskola. Så det spelar ingen roll vad alla vi mammor bråkar och tjafsar om. Det är inte vi som bestämmer. Det är någon annan.