Klasskamp i klassrummet

Jag funderar på skolan. Hur gick omläggningen från folkskola och realskola till enhetsskola till grundskola till? På vems initiativ? Vilka blev effekterna?

Inger Enkvist skriver så bra om det här:

Kortfattat:

1950 togs beslutet att inrätta enhetsskolan, första steget mot grundskolan. Detta föregicks av 10 års utredning.

I 1940 års skolutredning fanns två grupperingar. Läroverksgruppen var i majoritet och ville ha ett fyraårigt grundstadium och sedan en differentiering. Folkskolegruppen var i minoritet och ville ha en sexårig bottenskola.

1950 beslöt riksdagen att inrätta nioårig enhetsskola.

1957 tillsattes en skolberedning där Stellan Arvidson och Alva Myrdal medverkade. Resultatet av försöksverksamheten som hade bedrivits sedan 1939 var negativt men ändå antogs lagen om grundskola 1962.

Realskolan, praktisk realskola, flickskola och flera slags yrkesskolor ersätts av den nya grundskolan. Elever som skulle ha valt teori får mindre teori och mer praktik och elever som skulle ha valt praktik får mindre praktik och mer teori. Det talas inte om vad som hände med själva ämnena men Enkvist berättar att i tex tyska och franska minskar stadieveckotimmarna i realskolan från 19 till 11. I grundskolan finns ingen examen och alla elever ska flyttas oavsett om de lärt sig årskursens innehåll eller inte.

1964 avskaffas studentexamen.

Enkvist menar att vänstern har en instrumentell syn på utbildning både politiskt och ekonomiskt. De inser inte att utbildning i sig är värdefullt eftersom det inte bara ger yrkesmässiga fördelar utan också ger större personliga möjligheter i livet.

Enkvist skriver om den brittiske marxisten och labourpolitikern Michael Young och att den svenska socialdemokratin använde liknande argument. Youngs mål var det klasslösa samhället och han var misstänksam mot utbildning. Han menade att de kan öka de sociala skillnaderna. Han misstrodde familjens inflytande eftersom han ansåg att den gav de privilegierade möjlighet att föra vidare sitt privilegium till sina barn genom att i hemmet kunna ge dem kunskaper och fördelaktiga vanor. Young ville ge alla elever samma start i livet men tänkte sig att det kan ske utan att eleverna gjorde någon särskild ansträngning och utan att föräldrarna deltog i projektet.

I Sverige fick samma debatt fart i och med publiceringen av Kris i Befolkningsfrågan 1935. Alva och Gunnar Myrdal gav ett helhetsperspektiv på samhället. När det gällde utbildningen angav de ett antal punkter som blev centrala i debatten - förlängning av skolplikten, kritik mot lärarutbildningen som inte är tillräckligt inriktad på psykologi och sociologi, att skolarbetet skulle baseras på grupparbete och individuellt arbete. Skolan sågs som en kugge i ett modernt samhällsmaskineri snarare än en organisation för att ge medborgarna kunskaper och färdigheter.

Alva Myrdal utsågs till ledamot av 1946 års skolkommission och av 1957 års skolberedning tillsammans med Stellan Arvidson. Tage Erlander var statsminister vid den här tiden.

Alva Myrdal tyckte att undervisningen skulle kunna individualiseras inom klassens ram. Varje elev skulle alltså ha sin egen skolgång fast inom klassen. Den gemensamma undervisningen skulle alltså i det närmaste försvinna. Hon ville också att eleverna skulle fostras socialt genom de nya arbetsformerna. Lärarna gjorde invändningar men deras erfarenhet ogiltigförklarades - de representerade det förflutna. Myrdal hävdade att kvaliteten skulle öka - utan att ha några bevis för det. Och hon fick med sig det socialdemokratiska partiet och Tage Erlander.

Stellan Arvidson fick stort inflytande i 1946 års skolkommission och 1957 års skolberedning. Han är känd för att ha doktorerat i litteraturvetenskap och för att ha beundrat DDR. Han framställde frågan om realskolan som en kamp mellan läroverkslärare och folkskollärare - en intressekamp mellan vuxna. Läroverkslärarna förespråkade en tidig uppdelning för att de teoretiskt inriktade eleverna skulle nå bättre studieresultat medan en del folkskollärare ville att de teoretiskt lagda eleverna skulle gå kvar i folkskolan och vara draghjälp åt de mindre duktiga. Skolan framställdes som en del av den sociala ingenjörskonsten.

Stellan Arvidson satte fokus på grupparbete och individuellt arbete. Han menade att läxor var orättvisa eftersom svaga elever behövde mer hjälp med läxorna. Läxorna sattes inte i relation till elevernas kunskapsresultat. Individualiseringen skulle ta till vara elevernas utvecklingsmöjligheter samt väcka intresse. Inte döda intresset. För mycket belastning med minnesstoff ansågs kunna bli skadligt. Avsikten var inte att lära ut samma innehåll som realskolan lärde ut.

"I enhetsskolan skall eleverna inte trimmas i konsten att skriva traditionella uppsatser, inte trimmas att grammatiskt korrekt skriva det främmande språket, inte inriktas på de traditionella taluppgifterna. Som förut påvisats är målsättningen en annan och naturligare. Den är dessutom varierad med hänsyn till den enskilda elevens begåvning, läggning och intressen ."

Sverige har full ut genomfört Alva Myrdals utopi att varje elev ska ha rätt att studera i egen takt men inom ramen för den sammanhållna klassen och lärarens roll är att ge hjälp och stöd, lika mycket socialt och psykologiskt som intellektuellt.

"Det är en svindlande tanke att inse att alla svenskars skolgång under mer än ett halvt sekel utformats av en handfull personers trosvissa men obevisade påståenden. Speciellt anmärkningsvärt är det att Alva Myrdal, Stellan Arvidson och Tage Erlander, som var intelligenta och högt utbildade personer, drev igenom lagar som begränsade andra lika intelligenta svenskars möjlighet att utbilda sig."

Pisa-debatten visar igen vänsterns kluvenhet inför kunskaper. Likvärdighet är vad som diskuteras inte kunskapsresultat i sig.

Enkvist menar att debatten i Sverige efter de senaste Pisa-resultaten visar att vi fortfarande inte lämnat den ideologi som Alva Myrdal och Stellan Arvidson introducerade men att få pekar på sambandet mellan den utopin och Pisa-resultaten.