Tankar om läsläxor!

Jag tänker mycket på skolan nu! Det har varit många blogginlägg på andra ställen som har fått mig att tänka mer. Varje vecka får sonen i 1:an läsläxa. Barnet ska läsa tillsammans med en förälder och sedan ska barnet svara på några frågor i ett häfte. Det här tror jag är något som förekommer på de allra flesta skolor.

 

Lite alla möjliga tankar kommer för mig när jag tänker på läsläxorna.

 

1. Böckerna är nivågrupperade. Det finns tre att välja mellan, en lätt, en mellan och en svår. Sonen fick mellan. Barnen i klassen har pratat med varandra om vilken bok de fick. Ingen fick svår. Några fick lätt. Sonen och hans vänner som fick mellan hade pratat om att den lätta var så "lätt". Barnen blir alltså på en gång medvetandegjorda om att de är olika "duktiga" och att det är "bättre" att få en bok med många ord än en med färre. Det känns inte så bra. Det blir en tävling från början.

 

2. Jag tänker vidare på det där med nivågrupperingen. Jag förstår tanken. De som har kommit längre ska få komma vidare och de som behöver mer träning ska få det för att komma igång. Men det blir lite tokigt att de barn som redan kan läsa kommer att få träna mer än de som inte kan. Klyftan mellan de som kan läsa bra och de som inte läser lika bra kommer att öka och vidgas.

 

3. Jag tänker också att det är lite konstigt att barnen ska läsa så mycket hemma. Jag har hela tiden försvarat läxor och jag tycker fortfarande att läxor är bra men när det gäller läsläxor är jag lite mer tveksam. Det ställer stora krav på föräldrarna. Det ska läsas varje dag och frågor ska besvaras. Det är också om man ska vara ärlig väldigt tråkigt att läsa dessa långa och ganska ointressanta texter varje dag. Särskilt när barnet kan läsa bra och man ändå i hela tre år ska vara tvungen att göra detta. Egentligen tycker jag att högläsning kan tränas i skolan. Det kan ske på så många olika sätt i grupp som är utvecklande för barnen. Man kan körläsa, läsa i par, läsa tyst för sig själv... När barnen blir bättre på att läsa kan man väl turas om att läsa faktatexter i so och no högt i klassen. Det är ju inte ett självändamål att läsa högt. Man läser texter för att man vill ta reda på något eller för att man vill underhålla en lyssnare. Att bara läsa texter för själva läsandets skull är ganska meningslöst. När man kan läsa högt bra tycker jag att man kan släppa renodlade läsläxor och ge andra typer av texter i läxa, texter från no- eller so-ämnena som handlar om saker man jobbar med i skolan.

 

4. Min sista tanke kring läsläxan är att texterna är så "opedagogiska". Jag har ju den irriterande vanan att hela tiden jämföra med äldre läroböcker och det har jag gjort nu också. Skillnaden är stor.  

Här är de fyra första sidorna i den moderna läseboken! Här börjar man direkt med löpande text. Man använder sig av ord som inte är ljudenligt stavade, t ex dubbelteckning, ordet "ledsen", ng-ljudet. Alla bokstäver finns med och orden är långa och besvärliga. Alla skiljetecken finns med.

Här är de första sidorna i den gamla läseboken! Man har valt en helt annan metod. Endast fyra bokstäver används till att börja med. Av dessa fyra bokstäver kan det bli en hel massa ord.

Här visar man ordbilden "och" eftersom man behöver känna igen ordet "och" när man läser löpande text.

Sen kommer den första texten. Alla ord är ljudenligt stavade och korta, inte mer än fyra bokstäver. Det är samma ord som upprepas ofta. Detta gör att ordbilderna kommer att smyga sig in i barnets hjärna. Stavningen till dessa ord är lätt att lära sig. Orden är som byggbitar och de ingår i andra längre ord som barnet kommer att möta senare. Man bygger upp språket från början och går sedan vidare. Alla barn kommer att kunna hänga med från första början och sannolikheten att de flesta barn kommer att klara av att delta i processen fram till svårare texter är mycket större med den här metoden anser jag.

Texten är inte ett dugg spännande. Det handlar inte om att det ska vara spännande. Det är jobbigt att börja läsa. Hjärnan ska göra en massa kopplingar och lära sig känna igen bokstäver och ordbilder. Om man läser med ett litet barn förstår man snabbt att barnets fokus inte är innehållet utan själva den tekniska avkodningen. Ofta har barnet inte ens förstått vad som står i texten. Hjärnan verkar inte kunna jobba med två så komplicerade saker på samma gång. Jag tror att det är bättre att jobba med tekniken först och sen när den sitter börja läsa "riktiga" texter.