Om nivågrupperingar!

En av sönerna har varit sjuk och jag har hämtat hem matteboken för att han inte ska hamna efter. Jag sitter med en stund för att se vad de håller på med. Jag inser att boken är nivågrupperad. Det finns fyra nivåer på uppgifterna. Barnen ska räkna två nivåer, alltså nivå 1 och 2 eller 2 och 3 eller 3 och 4. Sonen räknade 2 och 3. Jag frågade varför. Han är duktig i matte och borde klara de två svåraste nivåerna. Men sonen tyckte att det var för jobbigt att göra det svåraste. Han ville hellre ta det lite lugnt.

Är det inte lite konstigt att barnen själva får välja nivå? Är det inte lite konstigt att föräldrarna inte får reda på vilken nivå barnet ska räkna på? Skolan sänder återigen ut signalen att föräldrarna inte har med saken att göra.

För mig är nivågruppering en viktig sak. Det är viktigt att föräldrarna vet om i vilken grupp barnet hamnar i. Det är viktigt att föräldrarna får chansen att vara med och prata med sitt barn om vilken nivå som är den rätta för just deras barn. Barn tänker inte som vuxna. De kan inte göra ett val som är genomtänkt på samma sätt som en vuxen kan. Sonen förstod vad jag menade när jag tyckte att han skulle räkna de svåraste uppgifterna och han kommer att räkna dem i nästa kapitel. Jag får vara glad att jag fick reda på hur det låg till och så måste jag komma ihåg att det är så här det går till när nästa barn börjar mellanstadiet. Jag som förälder måste hålla koll. Jag kan inte räkna med att skolan tar det ansvar de borde. Jag kan inte räkna med att jag får reda på det som rör mitt barn. Jag måste hålla koll!