Att lära sig att ta hänsyn!

Jag läser en artikel om vett och etikett i dagens tidning. Det handlar om att barn ska lära sig uppföra sig för att på så sätt få bättre självkänsla. Det är inga konstigheter. Det handlar om att lära sig presentera sig, tacka och säga hej och hej då. Det är rätt trevliga kunskaper även om jag inte är någon större fan av att tjata för mycket på små barn om sånt. Själv tror jag att det enklaste sättet att lära ut hyfs är att föregå med gott exempel. När barnen blir lite större kan man ju förstås påminna om och prata om hur man ska bete sig i olika situationer.

Det intressanta med artikeln var egentligen inte vett och etikettpratet utan en liten ruta bredvid texten. Den handlade om hänsyn. Så här står det:

"För att visa hänsyn måste man kunna sätta sig in i andra personers tankar och känslor. Det är en kognitiv funktion som växer fram successivt hos ett barn och den utvecklas inte förrän i sexårsåldern.

-Hos riktigt små barn handlar artighet bara om ett papegojbeteende. Han eller hon tar helt enkelt efter förälderns beteende, säger Jenny Klefbom....
Försök att sätta dig in i barnets situation. Om ditt barn till exempel inte säger hej då när ni går hem från förskolan, beror det inte på att barnet är oartigt. Det handlar om att han eller hon har tankarna någon annanstans, säger Jenny Klefbom."

Det som sägs förvånar mig mycket. Psykologen påstår att förmågan att ta hänsyn växer fram - inte att den tränas fram. Den utvecklas - inte tränas - successivt för att vara utvecklad först när barnet är i sexårsåldern. Före den åldern är det mest fråga om papegojbeteende. Barnet är nämligen inte kapabelt att till fullo sätta sig in i andras känslor och tankar. Men i samma text säger psykologen så naturligt att när barnet går hem från förskolan så kanske det inte kan säga hej då. Jag får inte ihop det alls. Om barn inte kan ta hänsyn, inte sätta sig in i andra människors tankar och känslor, är det verkligen en så bra idé att låta barnet vara tillsammans med många andra lika omogna barn i många timmar varje dag? Det verkar inte alls bra. Kanske har det där papegojbeteendet en mening? Kanske är det meningen att barnet ska vara tillsammans med någon som man kan härma? Någon vars beteende är bra att härma?

Jag tänker att kanske var folk inte så tokiga för några årtionden sedan. Kanske är 6-7 år en bra ålder att börja vara tillsammans med andra barn i en grupp.