En kyrkoherdes syn på barnomsorg och valfrihet!

Att vara hemmaförälder i Sverige hör inte till vanligheterna. När man pratar om hur länge man ska vara hemma efter att man har fått barn så kommer sällan frågan upp om man skulle vilja vara hemma med barnet på lite mer obestämd tid. Normen har blivit de där föräldradagarna. När de är slut då är också heltidssamvaron med barnet slut. Det är normalt att låta sina barn tillbringa mesta delen av sin vakna tid på förskolan. Att vara hemmaförälder är att vara osynlig. Att vilja ta hand om sina barn på heltid är en icke-fråga. Ändå verkar det som om många föräldrar, särskilt mammor, skulle vilja ha det annorlunda. Familjeliv genomförde för några år sedan en undersökning som visade att runt 50 % av de mammor (ca 10 000) som svarade skulle vilja vara hemma längre än de var om de bara hade möjlighet. Just nu pågår en namninsamling som syftar till att skapa mer valfrihet för föräldrarna när det gäller barnomsorgen. Man kunde ju tro att i princip alla skulle tycka att valfrihet är något positivt men riktigt så enkelt är det inte. Många vill uppenbarligen inte kunna välja själva. Många tycker att det är bra som det är och att samhället är bättre på att välja än vad individerna är. En kyrkoherde skrev ett blogginlägg som handlar om att valfrihet inte är bra. Det är bortskämt och egoistiskt att vilja välja själv, eller snarare, det är egoistiskt att förvänta sig samhällets ekonomiska stöd om man vill välja på ett annat sätt än vad man kan nu.

Så här skriver kyrkoherden:

"Nästan inget kan göra mig så sur som människor som klagar över bristande valfrihet för föräldrar, när de ska välja hur de ska ta hand om sina barn. Vem man än pratar med i andra länder, som har erfarenhet av att ha barn, tittar med stora ögon och lyssnar med öppna öron när man berättar vilka möjligheter vi har när vi får barn i Sverige. Inte bara barnbidrag, utan en väl utbyggd barnomsorg där man har en pedagogisk verksamhet och god och nyttig mat, till en mycket rimlig kostnad för föräldrarna, en förskoleverksamhet med läroplan och allt, och grund- och gymnasieskolor där barn får lagad mat, så att de kan ta till sig undervisningen bättre. Universitet och högskolor öppna för alla. Och ändå räcker det inte för somliga. Man vill dessutom få betalt för att hemma ta hand om sina barn. Hur är man funtad då, undrar jag…?

Föräldraupproret kom med sin namninsamling upp på min Fb-sida. Och jag rös!

Ingen människa blir tvungen att lämna sina barn till att bli uppfostrade på dagis. Det är skitsnack. Jag känner att jag verkligen har tagit ansvar för mina barn, just för att de har varit på dagis. Dit ska man själv lämna dem i trygghet, där ska de hämtas, med avstämning om hur dagen har varit. Sedan går man hem, lager mat, äter, läser bok och tittar på barnprogrammet tillsammans, och sedan är det läggdags. Vill man inte lämna riktigt små barn på dagis alls, får man väl stanna hemma med dem, det går alldeles utmärkt. Ingen förbjuder det. Vi har föräldraförsäkringen som gör att, om man snålar lite med dagarna, kan stanna hemma i 480 dagar med ersättning, det är nästa 2 år. Sedan finns det förskolan, och barn lär sig där det de i dagens samhälle inte skulle lära sig annars: vara tillsammans med andra. De som så längtande tittar tillbaka till forna tider då mor stod vid spisen, glömmer (minst) två saker: mor stod vi spisen, och vid tvätten, och hade inte alls tid med barnen, och i alla fall på landet levde människor i storhushåll, där det fanns andra barn och andra vuxna, som på vår tids dagis. Dagens barn får inte denna sociala skolningen in i livet, i fall de bara är hemma med en förälder. Det blir helt enkelt tråkigt, både får föräldern och för barnet. Resultatet blir att man söker sig ut, tar bebisar till bion, för att man själv behöver det, går med dem till öppna förskolan och annan barnverksamhet, för att barnen behöver det. Medan dagis och förskolan erbjuder allt ett barn behöver på dagen. Varför vara hemma på heltid? Hemma är man ändå den mesta av tiden. Har man arbete och yngre barn kan man gå ner till att arbeta 80% av tiden, det innebär, i fall man är två vuxna, att barnet bara behöver vara på förskolan 5 dagar i veckan, men inte alls så långa dagar. Eller om man så vill 3 av 5 arbetsdagar.

Vill man verkligen förbättra livet för barn och föräldrar i Sverige ännu mera, då är det självklara steget att bygga ut föräldraförsäkringen ett snäpp till. Och dela den lika mellan föräldrarna. För att barn behöver en pappa och en mamma, och behöver tid med var och en av dem. Veta att man kan prata om allt med både pappa och mamma. Om semester säger ingen att ’familjen vet bäst hur man fördelar sin lediga tid själv, det behöver inte arbetsgivare lägga sig i, eller, fy skam, Staten’, utan var och en har själv rätt att ta ut sin egen semester, enligt de avtal man har. På samma sätt borde varje förälder ha sin egen föräldraledighet, för att verkligen knyta an till sitt barn, som det så vackert heter. Då har man också lättare att ställa krav på arbetsgivaren, om nu någon arbetsgivare skulle vara så dum att tro att ansvarstagande föräldrar är sämre arbetstagare.

Ett annat sätt att förbättra för barnfamiljer är att indexanpassa barnbidraget. Det har inte höjts på flera år, men då skulle en del av ’reformutrymmet’ försvinna, och då får de som redan tjänar mycket inte så mycket skattesänkningar, och det vore ju tråkigt! Inte.

Tanken att en dagisplats kostar så och så mycket, alltså har jag rätt till de pengarna när jag är hemma med mitt barn, eller om grannen passar det, grundar sig så klart på det superindividualistiska sättet att tänka som är så modernt idag. Man tänker inte samhälle, man tänker inte ens grupp, man tänker individ. Mina rättigheter, inte vad vi tillsammans, samhället, behöver. Skolpeng är också ett resultat av detta tankesätt. Jag tycker det är ungefär lika korkat att tänka så, som om man skulle säga: min granne opererades i år och det kostades 300.000 för samhället, om jag inte går till doktorn med mitt, så kan jag få ut beloppet i pengar. Eller: i vår familj har vi inga barn, alltså ska vi få ut det andra får genom barnens skolgång. Hela idén med samhället är att vi håller ihop, att vi investerar i pengar och arbete och energi i det gemensamma, och att man får ut efter behov. Inte efter vad andra får eller inte får, då har det slagit slint.

Och jag blir särskilt arg när kristna säger sig värna om familjen, men egentligen bara struntar i samhället. Man måste kunna lita på att samhället till stor del kan bestämma vad som är bäst för barnen, t.ex. att en skolplikt finns – för att skydda barnen från föräldrar som menar att barn behövs på annat sätt, som det var för i tiden i Sverige och fortfarande är i många länder. Men för att börja skola, behöver man ha skolats in genom förskola. Det är bra att samhället säger så. Det är i överensstämmelse med kristen tradition: att värna om de som inte själva har någon talan: barnen. Det finns få länder om något, där man får så mycket stöd och hjälp när man har barn. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Självklart. Även i Sverige." http://blogg.svenskakyrkan.se/mariestad/2013/10/23/barnomsorg-en-valsignelse/

 Inlägget är som sagt skrivet av en kyrkoherde. Han tycker att det är extra hemskt att kristna människor som ska värna om familjen är så egoistiska att de vill kunna välja själva. Han tycker att det går emot kristen tradition. Den kristna traditionen ska värna om de svaga, de som inte har någon egen röst, barnen. Han förutsätter alltså att föräldrarna inte kan värna om barnen tillräckligt bra. Samhället är bättre på att värna om barnen. Han går ännu längre och hävdar att vi föräldrar ska lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Vi ska lita på det. Synen är märklig tycker jag. Män och kvinnor har förmågan att kunna få barn. De kan tillsammans föra en ny människa till världen. De klarar av det och de har också tillstånd att göra det. Men de har tydligen inte förmågan att ta hand om barnet på bästa sätt. De klarar av det i 1-2 år men sedan går det inte längre. Då måste samhället rycka in! Jag funderar på det där samhället. Vad är det? Består inte samhället av människor, av i många fall föräldrar. Blir de plötsligt bättre när de är i sin yrkesroll jämfört när de är i sin föräldraroll? Hur är den transformeringen möjlig? Är det inte så att vi är lite olika var och en av oss? Vissa är lugna, andra mer fartiga, några är snälla, andra lite bitska, vissa är smarta, andra lite mindre smarta... Men något som förenar de flesta som får barn är att de älskar sina barn. De vill dem väl eftersom det är fråga om just deras barn. De vill skydda och värna om sina barn. De har den driften. Den driften är stark och den är nog starkare när det gäller egna barn än andras barn. Små barn behöver någon som tar tillvara deras intressen. De saknar förmåga själva. De behöver skydd och hjälp med mycket de första åren. De behöver framför allt någon som älskar dem. Någon som de kan knyta an till.

 I alla fall, den här kyrkoherden är emot valfrihet när det gäller omsorgen om egna barn. En enstaka person som inte tycker att föräldrar ska få en reell möjlighet att själv bestämma över hur barnen ska tas om hand är ju inget att bry sig om men jag misstänker att det kyrkoherden skriver och tycker är ganska representativt för hur många människor tycker.

Kyrkoherden tycker inte om valfrihet som sagt och anledningarna till det är:

1. Vi har så bra möjligheter i Sverige. Därför ska vi inte vara missnöjda och kräva mer.

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad.

3. Vi har förresten redan valfrihet. Vill man vara hemma så kan man.

4. På förskolan lär sig barnen att vara tillsammans med andra. Det kan de inte lära sig hemma.

5. Det är tråkigt att vara hemma på heltid, både för barn och förälder.

6. Det är superindividualistiskt att vilja ta hand om sin egna barn. Man tänker inte samhälle eller grupp då utan bara individ. Det är som att påstå att man ska ha pengar för att man inte opererar sig.

7. Man måste lita på att samhället vet vad som är bäst för våra barn.

 Han föreslår också ett par förbättringar till det redan mycket bra system vi har i Sverige.

 1. Man ska dela lika på föräldraförsäkringen. Barnet måste knyta an till båda föräldrarna och lära sig att man ska kunna prata både med mamma och pappa.

2. Barnbidraget ska indexregleras och på så sätt ge mer valfrihet.

  Argumenten kyrkoherden lägger fram begriper jag inte mig på.

1.  Visst har vi bra möjligheter i Sverige. Men vi har fortfarande inte valfrihet. Inte riktig valfrihet i alla fall. Förskolan är subventionerad till 92%. Föräldrarna betalar 8 % av den riktiga kostnaden. Resten betalas av skattemedel - dvs av alla medborgare! De som väljer att inte använda förskola får inget. Trots att de är med och betalar. Rättvist?

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad. Jo, det är sant på ett sätt. Men det är verkligen inte sant om man ser på det på ett annat sätt. Förskoleplatserna har en viss kostnad. Det kommer vi inte ifrån. Det ska betalas. Och det betalas av alla skattebetalare. Kostnaden är det den är - varken mer eller mindre.

3. Vi har valfrihet på pappret. Det är inte förbjudet att vara hemma med sina barn. Men det är väldigt svårt, både av ekonomiska och attitydmässiga skäl. Skattesystemet är inte utformat för att man ska kunna leva på en lön. Var och en skattar för sig själv oavsett om man försörjer en annan vuxen eller oavsett om man har barn eller inte. Oavsett hur många barn man har också. Det är svårt att klara av att försörja en familj på en lön helt enkelt. Man behöver ha en rejäl lön för att klara av det eller så måste man dra ner på sina utgifter rejält och acceptera att leva mycket snålt. Det är inte accepterat att vara hemma med sina barn. Man anses som udda och annorlunda. Det är väldigt få som är hemma och därför blir det ensamt för dem som gör det valet.

4. På förskolan lär sig barn att vara tillsammans med andra barn. Eller ingen vet riktigt om de lär sig vara tillsammans med andra barn. De ÄR tillsammans med andra barn. Om de lär sig samarbeta, kommunicera, ta hänsyn eller inte vet man inte riktigt. Jag föreställer mig att det är lättare för barn att lära sig samexistera med andra människor genom att vara tillsammans mycket med vuxna. Människor som  redan kan samexistera, som kan koderna, som kan lotsa barnet rätt, hjälpa till att tolka omvärldens signaler, tolka barnets signaler medan det inte helt och fullt kan uttrycka sig som en vuxen. Jag tror faktiskt att barn är sämre på att hjälpa andra barn att lära sig samexistera än vad föräldrar är.

5.Om det är tråkigt eller inte att vara hemma måste var och en få bestämma. Om kyrkoherden har tråkigt hemma med sina barn betyder inte det att alla har tråkigt hemma. Vissa kanske har det jätteroligt!

6. Jag kan inte förstå hur det kan vara superindividualistiskt att vilja få ekonomiska möjligheter ta hand om sina egna barn. Det kan inte vara mer superindividualistiskt än att vilja lämna bort sitt barn och få nästan hela barnomsorgsavgiften betald. Jag tycker att det är mer superindividualistiskt att välja att låta andra ta hand om de barn man satt till världen, förvänta sig att andra vuxna ska räcka till för mitt eget barn och en massa andra. Förvänta mig att andra vuxna ska älska mitt barn, trösta mitt barn, bekräfta mitt barn, ha ögonkontakt med mitt barn, ha kroppskontakt med mitt barn tillräckligt mycket. Jag kan tycka att det är superindividualistiskt att välja att skaffa barn och inte vilja ta hand om barnet, och tycka att barnet ska vara tillsammans med andra vuxna fler timmar om dagen än vad det är med mig!  Jag tycker att det är att tänka på gruppen när man skapar en familj. När man skapar en gemenskap i sitt eget hem. Då tycker jag att man tar ansvar för sina barn.

7. Man måste inte lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Det är inte alltid att samhället är att lita på. Man kan tänka på hur barn som varit fosterhemsplacerade har behandlats i Sverige. Man kan tänka på hur man har behandlat barn med annat modersmål än svenska har behandlats i norra delarna av landet en gång i tiden. Samhället vet inte alltid bäst. Samhället är en samling människor. De känner inte de enskilda medborgarna. De vet inget om vilken livssituation var och en av oss har. De kan inte veta vad som är bäst för oss. Samhället är hela Sveriges befolkning och ska också så långt som möjligt ge alla möjligheter att leva på det sätt som passar dem bäst. Om samhället vill lägga pengar på barnomsorg är det inte rimligt att bara ett enda alternativ finns. Om ett alternativ subventioneras ska andra alternativ på ett rättvist också subventioneras. Det är inte värdigt en demokrati att styra människor när det gäller de egna barnen. 

Kyrkoherden fick med väldigt mycket i sitt blogginlägg men en sak undvek han att diskutera. Hur barnen mår av att vara separerade från sina föräldrar många timmar varje dag från tidig ålder. Det enda han har att säga om den saken är att maten på förskolan är god och näringsrik och att verksamheten är pedagogisk. Jag vet inte ens om dessa påståenden är sanna. När det gäller maten är jag tveksam. Jag tror att många förskolor använder sig av cook and chill-mat och jag är rätt tveksam till om den vare sig är särskilt god eller nyttig. Små barn kan vara lite kinkiga med maten. De kanske inte har lust att äta just precis när maten står på borden. Det är så mycket som kan störa matlusten. En förälder vet om det och jag tror att de allra flesta föräldrar har det i bakhuvudet och ser till att barnet som kanske inte åt så bra vid lunchen får en banan eller en smörgås lite senare. Vet man om det görs på förskolan? Eller får barnet gå hungrigt? Det händer en hel del olyckor på förskolorna. Föräldrarna som ytterst är ansvariga för barnen har ingen möjlighet att se till att det inte händer något med barnen. De är nämligen inte där. Det har visat sig att mobbing förekommer och ökar på förskolorna. Mår barn bra av det? Många barn gråter och skriker när de ska lära sig att bli lämnade på förskolan. De visar att de inte tycker om att bli lämnade. Är det bra för barnens psykiska välbefinnande att behöva acceptera en situation som de tydligt visar att de inte tycker om? Barngrupperna är stora på förskolan och det har kommit flera larmsignaler om det. Är det bra för barn att vara i stora barngrupper med få vuxna? Är det pedagogiskt bra för barnen att få så lite vuxenkontakt? Alla tror så olika. Vissa tror att förskola är jättebra för deras barn. Vissa tror att det inte alls är bra för barnen att vara där. Det finns ingen entydig forskning som talar om vad som är det rätta alternativet när det gäller hur barn ska tas om hand. Och förresten - ska man forska om barn egentligen? Om föräldrar kan få barn och har tillstånd att skaffa barn så borde väl föräldrarna vara betrodda att besluta om hur barnen ska tas om hand? Det där med barn är känsliga saker. Det är inte som matematik och fysik. Barn är kärlek och känslor. Barn är längtan. Barn kommer till föräldrarna därför att föräldrarna längtade efter barn, efter att föra livet vidare. Man kan inte riktigt förklara varför man vill ha barn. Det kanske är så enkelt att kärlek vill liv. Barnen kommer till föräldrarna men barnen tillhör också samhället. Utan barn stannar samhället. Barnen är framtiden som föräldrarna ger till samhället som en gåva. Den gåvan kräver respekt och lyhördhet. Den gåvan ska inte trampas på och missbrukas.