Läsläxa!

Vi har gjort den 10-årige sonens läsläxa, han som går i 4:an. Jag skriver "vi"...för det är vi som har gjort den. Läsläxorna barnen får varje vecka är så långa att det krävs att en vuxen sitter med och peppar och hjälper till. 

Veckans läxläxa var ungefär som de brukar...lite smått och gott...ditt och datt...helt osorterade uppgifter som inte har något sammanhang eller ens något pedagogiskt värde. Till viss del trams. Slöseri med tid. 

Detta är veckans uppgifter:

Först två rättframma frågor som handlade om själva innehållet i texten.

Ja, man får ju skriva på plattan och dra runt med textrutorna så de hamnar där de ska. 

Sen kommer en skrivuppgift. Denna ska väl stimulera och träna upp förmågan att beskriva intryck - syn, hörsel, känsla...Sonen orkade inte och jag tjatade inte. Det blev ett par enkla meningar till svar. Smartare att skriva lite i skolan kanske? En liten miljöbeskrivning på en svensklektion? Läsa upp högt för varandra? Få lite respons? Nä. Vi gör sånt här hemma. Föräldrarna får ta hand om'et!

Sen kommer någon slags ordbildningsövning. 

Och så en koll på att eleverna kan böja starka verb. Undrar om de tittar lite på det i skolan? På ett mer systematiskt sätt? Informerar eleverna om att det finns starka verb och hur de bär sig åt. I engelskan och tyskan gör de det inte i alla fall...inte under hela skoltiden. Men nu har ju barnen i just den här klassen fått kolla upp tre såna här verb...i imperfekt och presens i alla fall.

Och så lite ordbildning igen! Sonen suckade...tror de att man är en idiot. För detta är väl en aning enkelt när man är 10, snart 11, år? Eller? Men det är ju nåt att sitta och knappa ner på plattan i alla fall. Terapi. 

Sen kommer det lite norska! Här tänker vi att sonen kan träna sig på handstil. Det är ju sånt de inte gör i skolan numera. Vilket får trista följder för vissa barn. Men det får man ta itu med hemma. Om man vill. Och det har vi gjort. Och det går riktigt bra. 

Och så efter "norskan" kommer en liten uppgift i att skriva egna utländska ord. Kul kanske? Men varför? Till vad nytta? De orkar ju inte ens ge barnen glosläxor i varken engelska eller moderna språk längre. Fast det är klart...sånt här plock går an...lite här och där...så kan man säga att man gjort nåt i alla fall. 

Och sen...tada! Kommer en uppgift om någon slags kodmeddelanden. Här ska barnet alltså i hemmet sitta och plita ner alfabetet med tillhörande siffror, lösa ett kodmeddelande...och skriva ett eget. Varför? Vad leder det till? Vilken är idén bakom uppgiften? Att lära sig alfabetet i ordning? Kan de inte det ännu? Eller ska det bara vara kul? Det var det inte. Och jag bedömde att detta var så onödigt att vi inte behövde göra det. Och meddelade läraren om vårt beslut. Än så länge...inget svar. 

Till sist...en uppsatsövning! Hemma! Efter allt det andra som skulle göras! Toppen! Not. Varför inte skriva uppsats i skolan? Var är lärarens ansvar? Eller är det föräldrarna och barnen själva, som efter skoltid, ska bedriva undervisning? Sonen skrev en kort men koncis uppsats. Det fick räcka så.

Sen tog vi fram en gammal lärobok från 50-talet. Vi jobbar i den för att sonen ska lära sig stavning, grammatik, ordbildning, ordkunskap och meningsbyggnad. Där fick sonen skriva av en text som inte hade skiljetecken eller stora bokstäver. Hans uppgift var att sätta dit de där punkterna och stora bokstäverna. Och på samma gång fick han träna sin handstil. Det känns skönt att jobba i de där gamla böckerna som innehåller strukturerade tankar, som låter eleven träna på saker som är något att träna på, som har en plan, som går framåt lite, lite i taget...men ständigt framåt. Sånt har de inte tid med i skolan längre. Det ska vara snitsigt. Och roligt. Och gå fort. I skolan alltså.