onsdag 3 maj 2017

Kollisionskurs

Verkligheten är något flytande...den glider undan, kolliderar, förbryllar. Förskolan är ett område där verkligheten blir extra ogripbar. Hur är det därute i Förskolesverige egentligen? Hur är verkligheten beskaffad?

Idag blev jag extra förvirrad och förbryllad av två artiklar som fångade min uppmärksamhet. I Dagens nyheter kunde man läsa att alltfler ettåringar går i förskola. Numera går hela 59,5 % av ettåringarna i dagis, vilket är en ökning med 21 % på bara fyra år.

Undervisningsrådet på Skolverket säger att hon tror att föräldrar vill ha förskola för sina barn och att de vill ha det så fort de kan få det...alltså vid 1 års ålder. Hon säger också att man vet att små barn mår bättre av att vistas i små grupper med färre relationer. Skolborgarrådet i Stockholm säger att vi har en väldigt hög förskolekvalitet i Stockholm. Han säger också att det råder brist på förskollärare och barnskötare i Stockholm. Men föräldranöjdheten är väldigt hög i staden. Så allt är ju bra liksom.

Sen kommer några föräldraröster. En pappa säger att hans barn började förskolan när hon var 18 mån. För då var föräldradagarna slut. Om de inte hade varit det kanske hon hade fått vara hemma längre. Men med nästa barn kommer de nog att tänka om. Han säger att man är lite för försiktig med första barnet. Och han såg ju att många barn skolades in redan vid 14 mån. Och det gick ju bra. Så med nästa barn blir det tidigare. Och så berättar en mamma om att hon ska skola in sitt barn när det är 17 mån. Nu är barnet 13 mån och det börjar bli svårt att underhålla henne. Så det blir bra med förskola snart.

Ja, det är nog som undervisningsrådet tror. Föräldrar vill ha förskola från tidig ålder. De tycker att det är bra så. Det är liksom så verkligheten ser ut. En verklighet. En verklighet där föräldrar tycker att det är svårt att underhålla barn när de blir äldre än 1 år...och som inte funderar över hur förskollärarna bär sig åt för att underhålla småttingarna...eller så tänker de att barnen underhåller varandra...leker och har det skoj hela dagarna...ettåringarna. Man är FÖR FÖRSIKTIG  med första barnet...men sen ser man att det finns det ingen anledning till. Det går så bra så. Tycker föräldrarna. Föräldrarna är NÖJDA.

Men så läser jag en insändare av en förskollärare som efter 10 år i förskolans värld tänker byta yrke. Hon orkar inte mer...lider av stress-och ljudkänslighet, förslitningsskador, sömnsvårigheter, frustration över att inte räcka till för barnen eller orka med sig själv och sin egen familj. Hon säger att hon vet att hon inte är ensam om att känna så här. Hon berättar om orimligt stora barngrupper i lokaler som inte är anpassade för så många. Hon berättar att pedagogerna är för få för att klara av att ta hand om barnen. Hon berättar om tidsbrist och vikariebrist. Hon berättar att hon märker av hopplöshet och vanmakt ute i Förskolesverige...om pedagoger som vill omskola sig och inte kan stå för den verksamhet de arbetar i. Hon berättar om att fler barn är stressade och otrygga och att om hon hade haft egna barn hade hon gjort allt i sin makt för att försena förskolestarten. Hon säger att hon inte förstår varför det inte pratas högt om detta! Hon frågar sig när FÖRÄLDRARNA SKA BÖRJA PROTESTERA MOT DETTA!

Men det kommer väl antagligen inte att hända. Föräldrar och barn och pedagoger lever inte i samma verkligheter. Föräldrarna är nöjda. De vill ha förskola för sina barn. Och de vill ha det så fort de kan få det. Vid 1 års ålder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar