måndag 29 maj 2017

Vems ungar är det?

Jag läser ett blogginlägg som handlar om förskolan och yrkesstolthet. Det är en pedagog som funderar över hur det är när anhöriga - alltså barnens föräldrar - har åsikter. Han menar att förskollärarna ska ha yrkesstolthet och stå på sig, hålla fast vid hur de vet är bäst, de har ju liksom 3 års akademiska studier på högskola. De vet bäst. De ska ha barnens bästa för ögonen hela tiden och de anhöriga skall icke ha några åsikter. 

Bloggaren jämför förskolläraren med en läkare. Läkaren bestämmer hur patienten skall behandlas. Läkaren har ju sin utbildning och kunskap om kroppen att falla tillbaka på. Förskolläraren har också sin utbildning att falla tillbaka på och skall icke påverkas av anhöriga. 

Fast...är det inte lite skillnad ändå? Läkare kan ju inte precis gemene man börja extraknäcka som. Fostrare av barn däremot...det är ju något som vanligt folk har hållit på med lite till mans genom årtusendena. Föräldrar har det ju liksom alltid funnits. Och det har ju gått rätt bra. Kanske bättre än när fostrarna har blivit akademiska proffs. 

Detta blogginlägg är kanske inget att ta på allvar. Det är ju bara en förskollärare som spekulerar och funderar över förskolans roll, precis som jag, en mamma, gör det fast från andra hållet så att säga...bara privatpersoner som tänker och funderar. Men ändå...inlägget är intressant. Det visar hur det har blivit här i landet...tveksamheterna som har uppstått kring vems barnen egentligen är. Vem är ansvarig? Vem har rätt att ha åsikter? Vem ska bestämma? Och varje dag när det gäller mina skolbarn får jag små men starka signaler...det är inte dina barn...det är samhällets barn. Som förälder har du icke med dina barn att skaffa. Som förälder har du endast skyldighet att utrusta barnaråvarorna med kläder och sängplats och att leverera barnen till uppfostringsinstitutionerna. I övrigt har du icke med saken att göra. Du är bara anhörig. Inte förälder. Inte ansvarig. Någon annan vet bäst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar