måndag 8 maj 2017

Lära sig leka!

Jag läser en artikel som handlar om att barn inte längre kan leka. Jag hajar till lite. Va! Barn kan inte leka? Hur kan det vara så? Det är väl klart barn kan leka. Barn gör väl inget annat än leker. Och särskilt nuförtiden när barn går på dagis och de är omgivna av kompisar hela dagen lång från 1 års ålder och framöver tills de lämnar skolvärlden...då är det väl självklart att barn leker.

Men så är det alltså inte. Barn har blivit sämre på att leka. Vissa barn kan inte leka alls. Och då har man startat en slags lekakut, Lekfrämjandet, som rycker ut till skolor i landet för att få igång leken på gårdarna. Projektledaren för Lekfrämjandet tror att det är mobiltelefonerna som är skurken i dramat. Och så att vuxna har blivit sämre på att leka med barnen.

Så nu åker Lekfrämjandet ut till skolor (och så tjänar de väl pengar på det antar jag) och leker med barnen. De har stationer och leker olika typer av styrda lekar. Det kan vara kull och monsterkull, ninja och röda lyktan.

Projektledaren berättar varför barnen behöver bli bättre på att leka. Det är så att leken är livsviktig för att barnen ska förstå sin omvärld och sig själva, för deras kreativitet och empatiska förmåga. Det motverkar mobbing och psykisk ohälsa. Och så säger hon igen att barnen har blivit sämre på att leka. De kanske inte kan lekens regler eller förstår inte det sociala samspelet.

Barnen får leka i 1,5 timme. Och de tycker att det är jättekul. Och sen blir det dags för nästa grupp att leka. 1,5 timme.

Mmm, det är märkligt hur det är. Någon identifierar ett problem. Barn har blivit dåliga på att leka. Man vill göra något åt problemet. Man inrättar en lekakut som ska lära barn att leka. Man funderar lite över problemet. Kan det vara mobiltelefonerna? Kan det vara de vuxna som inte leker med barnen tillräckligt mycket? Men det finns ingen analys. Har dagisbarn mobiler med sig i förskolan? Nä, det har de inte. Har vuxna genom historien lekt mycket med sina barn? Förmodligen inte. Har barn varit bättre på att leka förr? Det verkar man veta. Svar ja, alltså? När började lekförmågan att bli sämre? Varför leker inte barn som är uppväxta med barn omkring sig hela dagarna, år efter år, jättebra? Varför är de inte lekmästare?

Ett av mina barn råkade höra höra mig referera artikeln för min make. Barnet stirrade på mig och suckade...man kan väl inte lära någon att leka? Barn kan väl leka? Det är väl det barn gör. Och så är det förstås. Man kan inte lära barn att leka. För barn är lek naturligt. Men något verkar ha gått snett när barndomen har institutionaliserats. Kanske är det inte så lätt att leka i institutionsmiljö. Den är ju ganska torftig. Inte som ett hem. Ett hem är en riktig miljö, utformad för allt som en familj behöver syssla med. Det är inte en konstruerad miljö med ett enda syfte...att ta hand om barn. Kanske är det inte så lätt att leka med folk omkring sig hela tiden. kanske får man inte ro att utveckla leken. kanske är det svårt att bara leka med jämnåriga. Kanske finns det inget att härma när man bara vistas tillsammans med barn i en institutionsmiljö. Kanske är det lättare att finna stoff för lek när man lever tillsammans med folk och uträttar äkta sysslor tillsammans. Kanske behöver barn utveckla leken som en slags process...först nära, nära sin mamma...samspråk, kroppskontakt, återkoppling, inspiration...röra sig kring den trygga punkten, få respons, återkomma, få ny näring till lek...röra sig i vidare cirklar, upptäcka hemmet, vad finns där? syskon? släktingar? grannar? bestämma själv. Välja, vara ifred.

Inte vet jag mer än att jag lekte mig igenom hela min barndom...ensam hemma, med mamma, med brorsan, med hundarna, med kompisar på gatan, med skolkamrater...Och mina egna barn...de har lekt som bara den...Mitt yngsta barn som inte har varit en sekund på något dagis och inte har mer än en enda lekkamrat utanför familjen...han leker för jämnan...med mig, med sig själv, med sina bröder, med den enda lekkamraten...Han kan leka.

Man kan inte lära någon att leka. Och lekakutens lekar är inga äkta lekar. Det är aktiviteter. Skapade av vuxna. Ledda av vuxna. Men regler någon vuxne har hittat på. Färdiga lekar. Det är inte lek. Lek föds ur lust. Lek är inget färdigt. Lek är skapande. Och barnet skapar leken själv. Regisserar, deltar, skapar regler, redigerar...Det är livet självt... Och det är inte så vi ser på barn längre. Barn är kuggar i ett maskineri. Om maskineriet krångar är det inte maskinen det är fel på...det är bara skötseln. In med ett team maskinreparatörer. Putsa och feja, korrigera, tillrättalägg...och maskineriet kan sparkas igång igen. Och det är ju bra för tillväxten också. Nya jobb kan skapas. Folk kan skapa sig en ny födkrok i Dickensland. Landet där barnen har blivit barnarbetare på sitt eget nya sätt.

Jag lyssnar...jag hör min 6-årige son på övervåningen. Han leker. Han grejar med lego. Det rasslar och skrapar. Han pratar. Snart ska jag gå upp och se vad han håller på med. Han har kanske byggt ett skepp som färdas i ett egenpåhittat land bebott av onda och goda han styr över som en gud. Det är härligt att höra. Det är fint att se hur han leker utan en lekakut som hjälp. Han har lärt sig det själv. I sitt hem, tillsammans med mig och sin pappa och sina syskon. Det är som magi. Men ändå helt vardagligt. Så där som barn gör.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar