Igår började den nya säsongen av Barnmorskan i East End. Den tittade jag så klart på! Och den var lika bra som den brukar vara. Samma trevliga karaktärer, miljöer, en vemodig ton i berättarrösten, skimret över en svunnen tid...Och handlingen i det här första avsnittet var också fin och sorglig. Ett barn föds utan armar och ben...ett resultat av neurosedyn...fast det visste man inte om då. Chocken hos föräldrarna. Mammans starka kärlek och beskyddarinstinkt efter den första chocken. Faderns avståndstagande. Men så ordnar sig allt till det bästa.
Så, det var fint. Men ändå kan jag inte låta bli att irritera mig. Det är de här små budskapen som petas in titt som tätt i så många tv-serier. Jämställdheten, kvinnokampen, feminismen...eller vad det nu är...måste propageras för smygvägen. Mamman står och kämpar med tvätten i köket. Dottern vill läsa läxorna i vardagsrummet eftersom böckerna kan bli fuktiga av tvätten annars. Mamman är ovillig och klagar först på att "har ni ens läxor på sommarlovet?" Dottern säger att hon tycker om läxor. Mamman smälter och uppmanar sin dotter att läsa mer. Så hon slipper undan det liv mamman själva har...slipper stå och hänga tvätt i köket så här. Hon kanske kan få sitta i ett fint kontor istället. Jaha, så om man blir kontorist så slipper man tvätta sina kläder, slipper sina barn, slipper köksarbetet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar