De här veckan har varit en sån vecka när jag blivit extra mycket ledsen och stört mig extra mycket.
1. Ett av mellanstadiebarnen var hemma från skolan i fyra dagar. Det är inte roligt att komma efter i skolan så de två sista dagarna han var sjuk men kände sig så pass bra att han orkade med lite skolarbete räknade vi matte. Han ägnade ca 30 minuter per gång åt matteboken. När han kom tillbaka till skolan låg han ca 100 uppgifter före de andra barnen som hade haft matte i sammanlagt 3 timmar och 10 minuter i skolan. Det tycker jag var konstigt. Vad gör de i skolan egentligen? Och den dagen han gick igen...i fredags...innebar mattelektionen mattespel på surfplattan. Så är det varje fredag. Jag vill gråta när jag hör det. Detta går våra barn till...en skola som slukar och tar för sig av barnens tid. Ger så lite i utbyte. Och som förälder har man ingen rätt att säga att...nä, vi sköter hellre utbildningen hemma. Skolplikten förbjuder det. Skolplikten i Sverige innebär att man måste befinna sig i skolans lokaler. Inte nödvändigtvis lära sig något.
2. Jag inser att sonen i 9:an inte har några läxor längre. Inga prov. Och har inte haft så på hela den här terminen och knappt under förra heller. Det 9:onde året av grundskolan...det som borde vara det tuffaste. Men som har blivit ren och skär fritidsverksamhet. Man går till skolan och är där i ca 7 timmar varje dag. Men inget händer där. Lärarna verkar rikta in sig på de nationella proven. För de ska ju skrivas. Det är de nationella proven som blir huvudsaken. Så i skolan tränar de på gamla nationella prov och sen går många dagar åt att skriva dessa prov.
3. Jag sorterar skolpapper och sätter in i en pärm till sonen som går i 1:an på naturprogrammet på gymnasiet. Det är många papper och prov och läxförhör i kemi, fysik och matematik. Annars är det tunt. Ett papper som berör engelska och två från tyskundervisningen. Tre papper sammanlagt från språkundervisningen. Annars...knappt några läxor, ett fåtal glosläxor har givits och kollats av, i engelskan inga grammatikmoment genomgångna, i tyskan ett fåtal, inga översättningsövningar, inga prov...ingen påvisbar inlärning och följaktligen inga kontroller i form av prov på vad som gått in. Man inväntar de nationella proven.
4. I gymnasiet skrivs också nationella prov. Jag får reda på i tyska har läraren valt att bara låta eleverna skriva läs- och hörförståelsedelen. Hon struntar i skrivdelen. Eleverna ska inte få visa om de kan skriva tyska alltså. Och det är nog tur, och medvetet...för om man på 5 år knappt har undervisat i tyska så är det ju förstås lite väl magstarkt att kräva att eleverna ska kunna skriva en tysk text på egen hand.
Ja, så skolan gör mig ledsen. Riktigt ledsen. Men det är ju bara bortslösad energi. Det kvittar vad man tycker...man får godta det som är. Det får bli som det kan.
2. Jag inser att sonen i 9:an inte har några läxor längre. Inga prov. Och har inte haft så på hela den här terminen och knappt under förra heller. Det 9:onde året av grundskolan...det som borde vara det tuffaste. Men som har blivit ren och skär fritidsverksamhet. Man går till skolan och är där i ca 7 timmar varje dag. Men inget händer där. Lärarna verkar rikta in sig på de nationella proven. För de ska ju skrivas. Det är de nationella proven som blir huvudsaken. Så i skolan tränar de på gamla nationella prov och sen går många dagar åt att skriva dessa prov.
3. Jag sorterar skolpapper och sätter in i en pärm till sonen som går i 1:an på naturprogrammet på gymnasiet. Det är många papper och prov och läxförhör i kemi, fysik och matematik. Annars är det tunt. Ett papper som berör engelska och två från tyskundervisningen. Tre papper sammanlagt från språkundervisningen. Annars...knappt några läxor, ett fåtal glosläxor har givits och kollats av, i engelskan inga grammatikmoment genomgångna, i tyskan ett fåtal, inga översättningsövningar, inga prov...ingen påvisbar inlärning och följaktligen inga kontroller i form av prov på vad som gått in. Man inväntar de nationella proven.
4. I gymnasiet skrivs också nationella prov. Jag får reda på i tyska har läraren valt att bara låta eleverna skriva läs- och hörförståelsedelen. Hon struntar i skrivdelen. Eleverna ska inte få visa om de kan skriva tyska alltså. Och det är nog tur, och medvetet...för om man på 5 år knappt har undervisat i tyska så är det ju förstås lite väl magstarkt att kräva att eleverna ska kunna skriva en tysk text på egen hand.
Ja, så skolan gör mig ledsen. Riktigt ledsen. Men det är ju bara bortslösad energi. Det kvittar vad man tycker...man får godta det som är. Det får bli som det kan.
När jag försöker sätta mig in i vad mina 3 skolbarn (6:an, 3:an, 1:an) gör i skolan får jag ofta tryck över bröstet och panikkänning, en overklighetskänsla - är det verkligen allt? Jag måste släppa det med skolan, för även om jag bara skrapar på ytan mår jag dåligt och jag vet samtidigt att jag inte kan ändra något. Då känns det i alla fall bra att det finns fler som ser samma sak, tack!
SvaraRaderaDu beskriver känslan bra...trycket över bröstet och panikkänning..precis så känner jag också när jag tänker på skolan. "Roligt" att höra att det finns fler som funderar och reagerar. Tycker jag så sällan får gehör för vad jag anser. "Alla andra" verkar tycka att det är jättebra i skolan.
Radera