torsdag 13 april 2017

Fattigdom

Aftonbladet skriver Eva Franchell om sossarna och deras approach till föräldraförsäkringen. De vill ju ha helt individualiserad föräldraförsäkring men det blir liksom aldrig av utan de tar lite i taget. Tredelad föräldraförsäkring är vad som måste komma först. Och Franchell tycker det är fegt. Hon skriver att det är så enkelt. Om man individualiserar föräldraförsäkringen så:

1. kommer mammorna ut på arbetsmarknaden snabbare.
2. kan kvinnorna jobba mer.
3. kan kvinnorna få högra lön.
4. kan kvinnorna få fler pensionspoäng.
5 kommer papporna att automatiskt ta större ansvar för tvätt, städning och matlagning.
6. kommer mer kvinnokraft frigöras och mammorna kommer kanske göra karriär och få en fet pension när de blir gamla.
7. kommer vi att få färre garantipensionärer.
8. kommer ojämställdheten mellan kvinnor och män minska.
9. kommer vi sannolikt att få lyckligare äktenskap eftersom mer rättvisa kommer att uppstå i hemmen.

Ja, ni ser ju hur enkelt det är! Och hur mycket man skulle vinna på lite hårdhet. Om bara kvinnorna hindras från att vara hemma så länge som de är idag (en genomsnittslig mamma är hemma 1 år och 3 mån) så kan man vinna allt detta! Alla kommer att bli rika och lyckliga! Det är ju fantastiskt.

Men det går ju så trögt. Sossarna är sega. Och så berättar Eva om hur föräldraförsäkringen infördes 1974. Nu har det gått mer än 40 år och fortfarande tar kvinnorna ut mer än 70 % av dagarna. Och detta leder ju förstås till att många kvinnor riskerar att bli fattigpensionärer. Nu måste man göra något. Om inte kanske kvinnorna måste vänta 40 år till innan de kan bli rika och lyckliga. Jämställda. Och det vore ju synd.

Jag fattar inte...är det någon som tycker sånt här dravel är nåt att ens läsa? Är det någon därute som kan ta sånt här på allvar? Och de som nu gör det...varför kan de inte bara vara hemma så lite som möjligt med sina ungar? Då är ju liksom lyckan gjord. Mammor som tycker så här och gör så här har ju sitt på det torra. De gör sina feta karriärer och tjänar in mängder av pensionspoäng och i äktenskapet sprudlar det av lycka. Det måste vara fantastiskt. Så fantastiskt att det är konstigt att inte kvinnorna fattar det på egen hand och uppför sig rätt utan anmodan. Men de, vi, är väl dumma. Korkade. Offer för patriarkatet kanske? Fostrade in i vår stereotypa könsroll som är så svår att bryta sig ut. Man ser liksom inte ljuset där man går oupplyst och kravlar sig fram som på rena medeltiden. Men får vi bara påbud från ovan så ska nog budskapet gå in. Man får missionera lite mer bara och går inte lock så väntar andra metoder. Korståget går vidare.

Eva pratar om fattigdom. Att sossarnas feghet orsaker kvinnors fattigdom. Ergo...om sossarna bara vågade sätta ner foten så skulle kvinnorna inte längre bli fattiga när pensionen kommer. Men fattigdomen är nog djupare än så. Det handlar inte bara om pengar. Livet kan bli fattigt på andra sätt. Barnen...lyckan...glädjen...drömmarna...att få ta hand om ett barn...värna sin familj...när det inte längre är det viktigaste i livet...det vi lever för och jobbar för....då har livet blivit riktigt fattigt. När det anses dåligt för en mamma att ta hand om sina barn...när en mamma i första hand ska tänka på sin ålderdom och pensionspoäng istället för sina barn...då har mammorna gjorts riktigt fattiga. När det anses att mammakraft bara kan frigöras när mamman inte är med sitt barn...då har det blivit fattigt. Men det är inget vi ska prata om. Livet ska bestå av lönearbete med så korta pauser som möjligt...dagar som ska räknas och delas lika...en dag för mamma och en dag för pappa...Och så iväg till jobbet för att kämpa för en fet karriär och så hem och ta itu med hobbyarbetet; dela disk och mat och tvätt och lek med barnen och läxläsning och gympapåsar rättvist...detta är äktenskaplig lycka. Tänker man lite extra på det kan det låta lite fattigt.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar