torsdag 6 april 2017

Hemmiljön spelar ingen roll!

Jag läser en artikel av Agnes Wold. Den handlar om att hemmiljön inte spelar någon roll för hur barnen blir. Tvillingstudier visar att:
1. Alla personlighetsdrag är mer eller mindre ärftliga, styrda av våra gener.
2. Familjemiljön har mindre effekt på personligheten än vad generna har.
3. En stor del av skillnaden mellan individer förklaras varken av gener eller familjemiljö utan av "individuell miljö".

Familjemiljön påverkar oss alltså väldigt lite. Men den individuella miljön påverkar vår personlighet. Den individuella miljön är unik för varje individ i en familj. Det kan vara kompisar, lärare, infektioner, tarmflora, olyckor...All miljö ett syskon inte delar med de andra syskonen.

Agnes berättar att vi lätt förväxlar orsak och verkan. Man brukar säga att bråkiga föräldrar får bråkiga barn...men det kan precis lika gärna vara tvärtom. Att bråkiga barn får bråkiga föräldrar.

Den här kunskapen kan vara befriande. Den genetiska forskningen visar att mammabashing, moralism och skuldbeläggande är helt onödig. Det är sällan föräldrarnas fel att det går dåligt för barnen. Barnen blir som de blir på grund av generna och deras individuella miljö. Vi kan troligtvis inte ändra så mycket på våra barn men alla tjänar förstås på att man är schysst och har det trevligt tillsammans. Som Agnes skriver...man ska ju ändå umgås i minst 20 år.

Ja, det här är ju ett smidigt sätt att se det. Hemmiljön spelar ingen roll. Barnen blir som de blir ändå. Det luktar lite "populism" nästan. Ett sätt att rättfärdiga att barnen inte fostras av föräldrarna längre. Det går lika bra på dagis...barnen är ju som de är i alla fall. Inget kan ändra deras personlighet. Vi är liksom färdiga. Födda med ett genetiskt paket som ingenting kan rå på. Jag vet inte...jag tror inte ett enda dugg på det här. Men jag är ju ingen forskare förstås. Fast å andra sidan är ju inte Agnes Wold heller någon forskare inom genetikens område så...

Jag tänker så här...att om det Wold säger stämmer så spelar ju inget någon roll. Bara möjligtvis de alldeles individuella erfarenheterna barnen gör. Det spelar ingen roll hur att barn tas från föräldrarna tidigt och fostras på institution under de flesta av sina vakna timmar. Men då kan det inte heller spela någon roll hur det är i förskolan. Barnen bär på sina genpaket och personligheten och intelligensen är som den är. Man kan bara byta ut begreppen familjemiljö med förskolemiljö och hävda att basmiljön inte har någon särskild betydelse. Det är de individuella upplevelserna som spelar roll. Det spelar heller ingen roll hur det är i skolan. Genpaketet är det samma hur som. Så skolan kan släppa sin kompensatoriska tanke. Det går inte att kompensera för någon dålig hemmiljö. För hemmiljön spelar ändå ingen roll. Vi människor är som vi är. Vi bär vårt arv med oss. Det är bestämt. Av Gud...nä, förstås inte...av vetenskapen, den politiskt fastlagda vetenskapen...den som passar in i den rådande världsbilden i alla fall...som när jorden var platt och allt det där.

Inte vet jag, men jag tänker så här...vår personlighet rår vi inte på. Men vi kan hantera vår personlighet på olika sätt. Det kan vi få hjälp med om basmiljön är bra. Och kanske kan det vara så att hemmiljön är den tryggaste, lugnaste, mest kärleksfulla miljön ett litet barn kan ha. Och det kanske kan vara så att det kan vara stressande för små barn att fraktas från sin hemmiljö varje morgon under hela sin barndom för att tillbringa de flesta vakna timmar i institutionsmiljö tillsammans med många andra små barn och ett fåtal vuxna barnet egentligen inte har någon relation till.

Vår grundintelligens kanske vi inte heller rå på. Men vi kan jobba med den intelligens vi fått. Det kan man göra på olika sätt. Därför är det viktigt hur skolan är. En dålig skola ger dåliga förutsättningar för att jobba med intelligensen. Är det inte det vi ser nu...i Sverige...när det har visat sig att föräldrarnas utbildningsnivå spelar allt större roll för hur det går för barnen? De föräldrar som kan kompensera för den dåliga skolan får barn som lyckas bättre. Lär sig mer. Och då verkar plötsligt föräldrarna spela roll på något sätt.

Agnes Wolds sanning känns märklig. Sorglig. Hon reducerar oss människor till någon slags förprogrammerade robotar. Hon säger att kompisar och lärare och enstaka händelser påverkar barnen mer än föräldrarna. Det kanske är sant. men vad händer om barnets bas i princip utraderas? Var finns motståndskraften mot dåliga influenser? Vilka referensramar har barnet fått? Kanske är det så att en stabil bas, starka familjer, är själva plattformen, utgångspunkten varifrån barnet orienterar sig.

Det får bli som det kan. Agnes Wolds syn på saken rättfärdigar i alla fall de uppväxtvillkor barn har numera. Hennes ord lugnar. Allt blir bra ändå. Barnen blir som de blir oavsett hur de har det. Och man kan ju aldrig forska på riktigt om människor. Människor har ju bara ett liv.Man kan inte pröva två gånger. De barn som är fostrade på dagis är ju det. Man kan aldrig veta hur det hade blivit om man hade gjort på något annat sätt. Och det är ju skönt. Betryggande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar