Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

måndag 4 februari 2013

Hur mår egentligen vår barn?

Jag har läst Hur mår egentligen våra barn? av Christian Sörlie Ekström. Det är en stark bok och om man tar det han skriver på allvar är det en skrämmande bok. Sörlie tar upp saker i vårt samhälle som inte är så trevliga och säger saker man inte får säga i Sverige. Han påstår att våra barn och ungdomar mår dåligt. Han ställer frågan man inte får ställa: "Kan det finnas ett samband mellan hur barn och ungdomar växer upp idag och den ökade ohälsan?"

Hur mår egentligen våra barn?

Barnperspektiv och biologiska skillnader
Sörlie skriver att han tar ett barnperspektiv i sin bok. Han ställer frågan vad som är bäst för våra barn - inte vad som är bäst för föräldrarna, inte vad som är bäst för vår ekonomiska utveckling, inte vad som är bäst för jämlikheten - utan vad som är bäst för våra barn. Sörlie påstår att barn inte längre är i fokus. Han frågar också vilka känslomässiga rättigheter ett barn har gentemot sina föräldrar. Han fortsätter och säger att barn behöver nära kontakt med sin mor de första åren och hänvisar till Annika Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan. Det handlar kort sagt om anknytningen. I Sverige har vi problem med att tala om moderns betydelse. Sörlie tar upp det faktum att det i Sverige är önskvärt att pappan tidigt tar del i/tar över den omedelbara omvårdnaden om barnet. Det är önskvärt att dela lika. Detta ställer till problem med anknytningen. Han skriver mer om anknytningsprocessen och säger att den är känsligast i 12 månaders ålder - den ålder när de flesta barn börjar på förskolan i Sverige. Först vid 4-5 års ålder har barn ett ordentligt tidsbegrepp. Skadorna i anknytningen är ofta illeparabla och yttrar sig i oro, ångest och depression. Det här är sånt man inte får säga i Sverige och de flesta avfärdar säkert detta som felaktigt. Jag tycker att det är starkt gjort att våga skriva såna här obekväma saker. Även om vi inte erkänner det som sant tror jag att många av oss anar att det kanske är det. Kanske är det anledningen till att kvinnor tar mer föräldraledigt än männen, vabbar mer än männen, jobbar mer deltid än männen. Kanske är det inte ett uttryck för ojämställdhet utan helt enkelt ett uttryck för vad vi kvinnor vill och vad vi tycker känns bra?

Att prata om mammans roll är förbjudet i Sverige. Sörlie skriver om det band mamman och barnet har och hur viktigt det är. Jag blir rörd när jag läser det. Det är så sällan mammor får känna att de faktiskt är viktiga. De får däremot höra att de är duktiga när de struntar i sina barn.

Sörlie går igenom rapporter om barns hälsa och visar att:
  • Antalen självmord bland ungdomar har ökat. De har fördubblats bland kvinnor 16-24 år under perioden 1999 och 2006.
  • Yngre män som känner oro och ångest har ökat med 45% de senaste 10 åren. För kvinnor har det ökat med 65%.
  • Andelen 20-24-åringar som vårdats för depression har dubblerats mellan 1997 och 2007.
Sörlie drar kopplingen att det har att göra med att barn lämnas bort allt tidigare.

Sörlie försöker förklara varför det har blivit så här i Sverige. Han säger att han kan säga det han tänker säga eftersom han inte har någon karriär inom politik, forskning eller journalistik att försvara. Annars kan man inte säga det han säger i Sverige.

Möjliga förklaringar till varför barn mår dåligt är:

  • Familjeutvecklingen. Kvinnor arbetar mer nu än de gjorde förut. Barnen får mindre tid tillsammans med sina föräldrar.  Från 1980 började kvinnor arbeta mer. Problem med anknytning börjar visa sig i tonåren. Det innebär att vi i början av 1990-talet ska börja se att psykisk ohälsa växer. Så är det också!
  • Könsidentitet är ett känsligt ämne i Sverige.
  • Flickor ställs inför ett existensiellt dilemma. De ska vara goda mödrar, vackra, göra karriär, tjäna mycket pengar. De ska både vara lyckade kvinnor och lyckade män!
Biologi:
Sörlie går igenom hur kvinnor och män utvecklas rent biologiskt. Mannens kropp och hjärna utvecklas på ett tidigt stadium tack vare testosteronets påverkan under främst två "peakar". Den första är under havandeskapet. Mellan 12:e och den 18:e graviditetsveckan peakar nivån i fostervattnet. Sedan kommer testosteronnivån att ligga högre hos pojkar än hos flickor och är under perioden 34:e till 41:a veckan 10 ggr högre hos pojkar än hos flickor. Den andra peaken inträffar under de tre första levnadsmånaderna. Utvecklingen av pojkar och flickor sker alltså mycket tack vare närvaro samt frånvaro av testosteron. De ökade hormonnivåerna under puberteten aktiverar bara de kretsar som byggdes under utvecklingen fram till 3:e månaden efter födseln. Det finns inga belägg för att sociala faktorer efter födseln har någon påverkan på könsidentitet eller sexuell läggning.

Fler problem i det svenska samhället:
Sverige har med bred marginal flest anmälda våldtäkter i Sverige. Längst ner i ligan ligger Medelhavsländerna och Östeuropa. Sörlie tycker att det är ett svek mot svenska flickor. Våldtäkterna drabbar främst unga kvinnor. 42% är under 21 år. Den svenska modellen har medfört att respekten för kvinnan är sämst i Europa. Våldtäktsoffren är ofta berusade. Förövarna är ofta "nya bekanta". Ökningen av våldtäkter i Sverige handlar om ungdomskultur, alkoholkultur och sexualkultur. Tidig sexualdebut, hög alkoholkonsumtion, "fri sexualitet" och "rätten till ett sent nej" ger fler våldtäkter. Den svenska dogmen lockar kvinnor att bete sig som män, men utan männens muskelkraft och då blir det fler våldtäkter. Flickor har rätt att göra vad de vill. Flickor ska ha rätt att bete sig som pojkar eftersom det är rättvist. Men tillvaron är inte rättvis!

Sörlie försöker dra slutsatser. Våldtäkter är ofta en konsekvens av otillräcklighet, bristande självkänsla och vrede. Den unge svenske mannen kanske känner frustration och vanmakt över sin situation. Tidigare var en man någon som var stark och skyddade kvinnor. Dagens man får inte vara stark och kvinnor behöver inget beskydd. Det är politiskt inkorrekt att tala om manlighet. Det förknippas med våld och sexfixering.

Om barnomsorg och föräldrapenning
I Sverige vill man gärna tro att vi har världens bästa sätt att ta hand om barn. Staten tar hand om oss och betalar notan. Vi vill att andra länder ska följa samma linje som vi. Under de senaste 30 åren har vi avskaffat familjens dagtid. Vi ger tillbaka ett år till barnet. Staten kallar det frikostigt! Världens bästa föräldraförsäkring!1-åringen är den som betalar notan. Sörlie skriver att lögnen om att den svenska barnomsorgen är så bra konstruerad att det är svårt att motstå den. Vi har världens bästa föräldraledighet, världens bästa barnomsorg. Ur ett vuxenperspektiv kanske det är bra. Det är världens effektivaste och mest utbyggda förvaringssystem i världen. Politikerna glömmer att tala om att i andra europeiska länder har man sambeskattning eller skatteavdrag för försörjningsbörda vilket gör att man kan välja att vara hemma hos sina barn. Familjen klarar sig på en lön. Politikerna har också glömt att tala om att de gärna lägger ut 144 000 kr/barn och år för att betala förskoleavgifterna. Detta är alltså pengar som barnen är värda, familjerna är värda att få men inte för att själva bestämma hur de vill ordna sin barnomsorg!

Sörlie skriver att vad som är bra för föräldrarnas karriärer inte alltid är bra för barnen. Barnets intressen sammanfaller inte alltid med moderns eller faderns intressen. Att stanna hemma med barnen är inte bra för karriären eller den momentana intjäningen av pengar. Men det är bra för barnen. Han ställer även frågan om det verkligen är bra för föräldrarna att leva liv som inte är bra för barnen? En fråga jag inte hört någon annan ställa (jo, Jonas Himmelstrand har gjort det när jag tänker efter) - en högst relevant fråga. Vad gör det med oss när vi måste gå emot vad de flesta innerst inne vet - att våra barn behöver oss?

I Sverige har vi 13 månaders betald vård av barn och idealet är att båda könen ställer upp. För vem är detta det ideala tillståndet? I undersökningen Sverigemamman 2011 vill hälften av de tillfrågade vara hemma med sina barn på heltid. Det är alltså inte landets kvinnor som driver den här utvecklingen. En liten elit driver den här frågan och får den accepterad som politiskt korrekt rakt emot våra barns och våra egna intressen.

Sörlie ställer frågan "Varför är det så här?" Han skriver att han inte har hittat någon som svarat att de vill ha den här lösningen. Han fortsätter "om utvecklingen går emot ett folks intresse eller uppfattning bör man titta närmare."Kanske finns det särintressen eller dolda agendor som driver utvecklingen?" Nästan alla politiker bekänner sig till feminismen, oavsett vilket parti de tillhör. I Sverige innebär feminism likhetsfeminism. Det finns inga skillnader mellan män och kvinnor förutom att kvinnor kan föda barn.  Män och kvinnor ska kunna leva sina liv på exakt samma sätt. Det är miljön som påverkar oss och inte biologin. Feministerna har alltså skapat likhetstecken mellan jämställdhet och utbytbarhet (män och kvinnor är utbytbara - likadana). Men Sörlie menar att denna sortens feminism är feltänk - jämställdhet innebär lika lön för lika arbete, likhet inför lagen...Det innebär inte att alla måste göra likadant!

Feminismen går också ut på att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor. Det blir en klasskampsideologi som ställer man mot kvinna. Kvinnokampen syftar till att alla ska få samma rättigheter och möjligheter. Sörlie skriver att det här lätt skulle kunna kombineras med kärlek och mjukhet men så är det inte. Målet är inte harmoni och kärlek - det är materialistiskt och traditionellt maskulint. Det handlar om makt och pengar. Den här kvinnokampen har jag också funderat en hel del på. För vems skull bedriver vi denna kamp? Är det för att vi kvinnor ska få det bättre? Eller är det för att vi ska få det likadant som männen? Om det är så att hälften av kvinnorna faktiskt vill vara hemma med sina barn - borde då inte kampen gälla denna rättighet? Kunde kanske inte de 50 % av kvinnorna som vill vara hemma få vara det? De som inte vill behöver ju inte! Vem bestämmer att rätten att få arbeta lika mycket som männen är det viktigaste för kvinnorna?

Sörlie går igenom den sk statsfeminismen. Det handlar om hur en feministisk elit fick in sina åsikter i politiken. Feminismen är en ideologi som i princip alla svenska partier bekänner sig till. Han går igenom Alva Myrdals idéer och genusforskningen.

Sörlie tar upp det faktum att forskare inte kan säga sanningen. De måste säga de rätta sakerna eftersom deras forskning bekostas av statliga medel. Forskare hävdar att anknytningen är central för barnen men samtidigt finns det inget som säger att förskola från 1 års ålder skulle vara skadligt för barnet. En paradox.

Sörlie avslutar med att säga att staten systematiskt har tvingat den svenska befolkningen att mangrant gå ut i produktionen och vunnit billig arbetskraft och ökad köpkraft. Det är bra för tillväxten och nationalekonomin. Barnen får betala notan. Undersökningar visar att detta går emot befolkningens vilja.  De föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn får betala dyrt!

2 kommentarer:

  1. Det låter som en intressant bok.
    Sambeskattning hade varit bra, tror att man hade det i Sverige fram till 70-talet någon gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sambeskattningen tog de bort 1971 har jag för mig! Tycker också att det vore en bra idé! Precis som man ska hjälpas åt i övriga samhället - fördela pengarna - borde man kunna få hjälpas åt även inom familjen!

      Radera