fredag 3 augusti 2012

Vår lilla pappagris!

Man läser och hör hela tiden att det är viktigt att båda föräldrarna är hemma hos barnen. Det är viktigt att barnet knyter an till båda föräldrarna och det är också viktigt att pappan faktiskt förstår vilket arbete det är att ta hand om ett litet barn. Han ska också förstå hur roligt det är. (Obs, jag har ingenting emot att pappor är hemma!) Fast det här gäller ju så klart bara de första 12-18 månaderna. Sen är det inte så viktigt det där med anknytningen. Eller det kanske är viktigt att barnet inte anknyter mer till någon av föräldrarna utan snarare med personal och barn på förskolan. Nu blir jag lite ironisk men jag retar mig på att politiker och andra tyckare gör så stor sak av vikten att dela på föräldradagarna när tydligen ingen av föräldrarna är viktig efter det att föräldradagarna är slut!

Jag har nu varit hemma i 14,5 år i stort sett hela tiden (med korta avbrott för arbete och studier). Min man, barnens pappa är den som drar in pengarna. Han arbetar mycket, ofta 10 timmar om dagen. Oftast har han åkt till jobbet innan vi andra har gått upp eller strax efteråt. Han kommer hem till lunchen och kan på så sätt träffa de små barnen en stund. Annars deltar han bara i familjelivet på kvällen. Han hinner vara med och äta med oss och sedan är han med och nattar de små barnen. De stora sitter en stund med oss framför tv:n och pratar och dricker te. På helgerna är han ju förstås hemma precis som vi andra. Han är kort sagt en ganska frånvarande pappa - i alla fall kroppsligt. Trots det uppfattar jag att barnen tycker att han är en synnerligen viktig person och det är ingen tvekan om att de har anknutit lika hårt till honom som till mig - fast kanske på ett lite annorlunda sätt.

Jag tror att man inte ska underskatta barn. De är bra på det här med relationer om de får ta det i egen takt och styra själva. Vår lilla 1,5-åring har varit väldigt nära mig hela sitt liv. Han sover mellan mig och min man men eftersom jag fortfarande ammar är det mest mig han rullar intill! Vi är tillsammans hela dagarna och han är i stort sett nära mig jämt. Han har nästan aldrig varit bortlämnad någonstans. Några gånger har han varit hos sin mormor och morfar och några gånger har han varit ensam med sin pappa när jag uträttat något ärende. Han har varit väldigt mammig! Men nu i sommar när min man hade semester då hände något. Lilleman började närma sig sin pappa och kärlek uppstod! Pappa är dessutom en tålig far som gärna bär omkring på ett litet barn när han grejar med något där man kan ha en arm upptagen. Helt plötsligt fick vi ett litet pappigt barn istället! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar