Jag har läst igenom läroplanen för förskolan igen. Förra gången jag läste den var jag så fokuserad på vad mitt eget barn lärde sig hemma med hjälp av sin familj och sig själv att jag inte funderade så mycket på vad det är tänkt att förskolan ska lära ut. Nu tänkte jag titta lite närmare på den lite i taget.
Någonting som är underligt är att förskolan vänder sig till barn mellan 1 och 5 år. Alla som har småbarn vet ju att barn utvecklas fort. En 1-åring liknar inte en 1,5 åring som definitivt inte liknar en 5-åring. När barnen är riktigt små går det undan i svängarna och man kan se skillnader på bara några dagar ibland. Läroplanen för förskolan tar inte hänsyn till barnens utveckling och gör ingen skillnad i vad som ska läras ut eller utvecklas för olika åldrar.
Här är de normer och värden barnen ska utveckla i förskolan:
• öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar,
• förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra
• sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen,
• förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning, och
• respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö.
Allt ovanstående utvecklas i en normalfungerande familj också. Barnet behöver inte gå i förskolan för att utveckla dessa bitar. Det räcker med att ha en närvarande förälder som bryr sig om och tar hand om barnet. En vanlig mamma eller pappa kommer att ha tid att bry sig om och bekräfta barnet i högre grad än en förskollärare som har ansvar för flera småbarn.
De flesta föräldrar tröstar sina barn när de har slagit sig eller är ledsna - detta leder till att barnet känner sig bekräftat, utvecklar en identitet, lär sig att någon annan kan sätta sig in i dess situation, utvecklar empati eftersom det kommer att härma beteendet...
De flesta föräldrar småpratar med barnet när de gör sina sysslor eftersom barnet blir lugnare och lättare att vara tillsammans med då. Dessutom tycker nog de flesta föräldrar att det är roligt att småprata med sina barn. Detta leder till att barnen blir öppna. De lär sig också att ta ansvar när de får vara med och hjälpa till i hemmet.
Barn och föräldrar kommer ofta i olika former av konflikter. Barnet får inte ha småsaker (kan kvävas), inte ha vassa saker (kan göra sig illa) osv. Detta leder till att man måste kompromissa. De flesta föräldrar tar till div knep - skojar, avleder osv. Detta leder till ökad kontakt mellan föräldrar och barn. Det leder till att språket utvecklas. Det leder till kroppskontakt, leder till att självbilden utvecklas...
Förståelsen för människors lika värde kan vara svår att jobba med för de yngsta barnen. Jag har svårt att tro på att man gör det i förskolan. Men om bara barnet får leva på och vara med om olika saker kommer barnet att gradvis vidga sin värld och upptäcka nya situationer och människor. Många hemmabarn får nog se lite mer av världen utanför än förskolebarnen. De kanske åker med till mataffären på dagen, går till återvinningsstationen, går till biblioteket, besöker öppna förskolan, hälsar på släktningar... Detta leder till att de får se att människor ser olika ut, är olika i sitt beteende osv.
Miljötänket då! Ja, här i stan måste vi sopsortera. Matavfall i en tunna och annat i en annan tunna! Dessutom är det många som sorterar glas och metall och plast också! Barnen har säkert uppfattat detta.
Solidaritet talas det mycket om i alla läroplaner i skolan. Vad menar man egentligen med att barnen ska vara solidariska? Med vem? I hemmet är det kanske lättare att vara solidarisk. Man delar lika på godis, turas om att sitta vid tv-spelet, turas om att sitta bredvid mamma/pappa etc. Här kan också diskussioner om olika etiska ställningstaganden komma in i bilden. Men ibland misstänker jag att solidaritetstanken är den att alla ska göra lika. Om alla går på förskolan har man sett till att alla barn har samma utgångsläge. Ingen har det sämre än någon annan, och ingen har det bättre heller.
Pust, suck och stön! Vad håller jag på och skriver om! De som skrivit läroplanen måste ju ha känt ungefär vad jag känner nu! (Hoppas jag) Vilket dravel! Har vi inte krånglat till något som är rätt enkelt! Ta hand om barnet, älska det! Det räcker! Allt handlar om kärlek! Jag tror att det är mycket svårt för en förskollärare att känna samma kärlek till förskolebarnen som barnets egna föräldrar gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar