Grundskolan 50 år, del 1

Jag hamnade på ett sidospår i mina studer om barnpsykologi och förskola. Efter en bokhyllestädning hittade jag boken Grundskolan 50 år (2012). Fick den tillsammans med medlemstidningen från LR för någon månad sedan och tyckte att den verkade rätt trist så jag stoppade undan den. Den visade sig vara väldigt intressant av flera anledningar.


Boken är indelad i tre delar
1. Om hur och varför grundskolan blev till.
2. Beskrivningar av grundskolan idag.
3. Texter som behandlar grundskolans framtid.

Boken är en antologi där människor med olika bakgrund inom skolvärlden får framföra sina erfarenheter och åsikter. Eftersom jag både är lärare och mamma till skolbarn i både låg-, mellan- och högstadiet intresserar ämnet mig förstås. Något som däremot överraskade mig och gjorde mig ännu mer intresserad är att boken visade sig även ha att göra med synen på små barn och förskolan. Jag tycker mig förstå att man är ute efter att fostra, utbilda och ta hand om alla barn från 1 års ålder och upp till gymnasiet! Men mer om den här sista funderingen senare! Jag får börja med själva skolan!

Grundskolan infördes pga att man ville ha en sammanhållen skola där alla elever hade samma chans. Beslutet togs tydligen i stor politisk enighet och var ett politiskt snarare än ett pedagogiskt beslut. Olof Palme sa i riksdagen 1962 att beslutet om en ny skolform var att lyfta vardagspolitik till ideologi. (!) Mellan 1949 och 1971 pågick den gradvisa introduktionen av den 9-åriga grundskolan. 1968 var Palme utbildningsminister och hade hela tiden talat för ett sammanhållet högstadium och låtit frågan uppfattas som ideologi med jämlikhet i centrum och 1968 togs grundskolebeslutet. Christer Isaksson skriver att när enhets- och grundskolereformen var fullt ut genomförd började vandringen utför. Man tonade ner kraven på teoretisk kunskapsförmedling till förmån för informationssökning. Numera lämnar mellan en fjärdedel och en femtedel av grundskoleeleverna grundskolan utan fullständiga betyg. Vi är alltså tillbaka till en segregerad skola med oåterkalleliga stopp och återvändsgränder - precis det grundskolereformen ville hindra!

Flera kapitel handlar om bristerna i dagens grundskola - fallande resultat i matematik och förämrad läskunnighet bla. Det kommer också förslag på vad anledningarna till dessa försämringar skulle vara:

- kommunaliseringen
- sämre lärarutbildning med grundare ämneskunskaper
- curlingföräldrar/frånvarande föräldrar
- för lite hemarbete
- eleverna lämnas åt sitt öde - får ta för mycket ansvar
- lärarnas låga löner och få karriärvägar
- för heterogena klasser
- friskolorna

Hans Albin Larsson skriver att grundskolan har ifrågasatts sedan sin tillkomst eftersom den jämförts med de skolformer den ersatte; folkskolan i dess mest utvecklade form, realskolan och flickskolan. Senare har den mest jämförts med sig själv.

Något jag fäster mig särskilt vid är det faktum att grundskolereformen togs i stor politisk enighet och var ett rent politiskt beslut och alltså ej pedagogiskt. Genomförandet av reformen var inte baserad på en samsyn bland forskare utan var en politisk slutsats om vad som ansågs vara önskvärt. Det huvudsakliga skälet för att den differentierade enhetsskolan (mellansteget innan reformen med nivågrupperingar) skulle bli helt enhetlig var att "det är nödvändigt för de ungas personlighetsutveckling och deras framtida yrkesverksamhet att de läser så många ämnen sommöjligt tillsammans under grundskolan." (statsrådet Sven Moberg, 1968) Här kan man alltså tydligt se att det viktigaste inte är elevernas kunskaper utan hur de formas som människor! Här kan man dra paralleller till synen på små barn och förskolan.

När jag läser detta får jag två tankar:

1. Jag börjar begripa mig på min egen sons högstadieskolgång. Jag själv gick på högstadiet på 80-talet och när jag tittar igenom mina gamla pärmar tycker jag att utbildningen var ok. Om jag jämför med min mammas gamla realskoleböcker ser jag ju att jag inte fick lära mig lika mycket visserligen. Men när jag tittar i min sons pärmar - är de i stort sett tomma! Tempot är lågt och strukturen är bristfällig. I grundskoleboken hävdas det att effekterna av den gamla realskolan dröjer sig kvar eftersom lärare och mönster följer med in i den nya grundskolan. På 90-talet börjar resultaten dala rejält och har sedan dess accentuerats.

2. Min andra tanke är att man i Sverige är väldigt inriktad på ideologi. Mycket verkar handla om att styra människor i önskad riktning. Detta verkar vara något som alla de politiska partierna har gemensamt. Att vi tänker "rätt" är viktigare än kunskaper och ekonomiska faktorer! Sista delen av boken handar om grundskolans framtid och den är i huvudsak skriven av politiker. De skriver om sina visioner och sina tolkningar av hur man ska få ordning på grundskolan. Här blir det tydligare hur tyngdpunkten ligger på ideologi!

Fortsättning följer! http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/08/grundskolan-50-ar-del-2.html