fredag 29 januari 2016

50 % av förskolorna brister i hallen!

Igår kunde man på  svt:s nyhetssajt läsa om att hälften av förskolorna i landet misslyckas i hallen.

Hallsituationen är viktig. I hallen kan pedagogerna få in många lägesord. De pratar om tröjor som hamnar under overaller och stövlar som sätts på fötter osv. Pedagogerna kan benämna alla klädesplagg och då växer ordförrådet.

Problemet är att det bara är hälften av förskolorna som ger barnen möjligheter att självständigt träna språk och kommunikation i hallen. Den andra hälften ger barnen begränsade möjligheter att utveckla sina förmågor. Några förskolor hade enbart en på- och avklädningsprocess med tillrättavisningar och kommandon till barnen.

Pedagogerna måste arbeta medvetet med detta och inte bara tro att det kommer automatiskt bara man leker med barnen.

En förskollärare säger att allt de gör vilar på forskning om barns utveckling och lärande. De kan också se tydliga resultat!

Jag känner mig lite matt när jag läser. Och full i skratt. Och arg. Argare ju mer jag tänker på det. Det är så rörigt. Så onaturligt. Så löjligt.

Vi tänker oss att en mamma tar hand om ett litet barn. Pratet kommer direkt. Ingen mamma (tror jag i alla fall) byter på ett barn utan att småprata, benämna armar och ben och samtidigt röra vid armar och ben...guida, visa, smeka, pussa, skoja, skratta, ta ögonkontakt, svara på barnets "prat"...Det kommer av sig självt. Vi har det i oss. Våra instikter leder oss rätt. Sen fortsätter det. Barnet blir större. De första orden kommer. Barnet härmar. Mamman blir förtjust. Upprepar de trevande orden, visar att hon förstår, fyller på med innehåll...Det styrs av samspel, lust, förtjusning, kärlek. Och så fortsätter det. Orden blir meningar. Mer och mer. Barnet kanske börjar krångla lite. Kanske speciellt mycket i hallsituationen. Mamman skojar och skrattar, luras lite...har barnet i knät och skojar om fötter som ska ner i skor och benämner på kuppen involverade klädesplagg och var de ska hamna och kroppsdelar och mycket annat. Så fortsätter det. Vi tränar inte ord enligt en pedagogisk plan. Vi tänker inte på lägesord och material. VI PRATAR. Vi har kontakt. Det är naturligt.

Men så plockar man bort barnen ur det naturliga sammanhanget. Vardagen är inte längre vanlig vardag. Den har blivit institutionaliserad. Förskolan är en miljö som bara är till för att passa barn. Pedagogerna är där för att ta hand om barnen. Vi kan låtsas aldrig så muycket att de är där för att stimulera och utbilda barnen. men de är där för att passa barn. Det är många barn. Få vuxna. Stressen måste bli stor. Det säger sig självt. En människa har bara två armar och en mun. Det går inte att ge många småbarn så mycket kontakt som man kan till ett eller ett par. Det går inte prata så mycket, ge så mycket gensvar, titta så mycket in i ögonen, uppmärksamma så mycket...Och så är det inte egna barn.. Man känner inte samma förtjusning över andras barn som sina egna. Tyvärr. Så mycket av barnens försök till kommunikation kanske aldrig får den uppskattning en mamma skulle ha givit det. Tyvärr. Och pedagogerna har det här som yrke. År efter år efter år. Ständigt nya 1-åringar som blir 5-åringar till slut och ersätts av nya små. Det börjar om hela tiden. En mamma följer sina barn från små till stora. Det kommer kanske ett par till efter men sedan flyter livet vidare. Kontakten fortsätter, förbyts i något annat, samtalet fortsätter, men på ett anant sätt om andra saker...Det är meningen så. Vi föder inte barn efter barn efter barn i hela vårt yrkesverksamma liv. Man kanske bli trött...förundran över barnens nyvunna förmågor kanske inte är så stor som en mammas...

Men det blir väl så här...när man plockar bort barnet ur sitt naturliga sammanhang. Det som funkar av sig självt för det allra mesta bryts och då måste man försöka återskapa det naturliga. Då måste man göra sig medveten. Planera. Ta fram läroplaner och handlingsplaner. Men får återskapa hemmafostran i institutionsmiljö. Frågan är om planerad uppfostran någonsin kan bli lika bra och effektiv som den instinktiva? Jag tror inte det. Jag glädjer mig över att ha möjlighet att fostra på frilans. Jag gläder mig åt att inte behöva tänka på om jag sagt tillräckligt många lägesord denna dag, räknat tillräckligt många äppelbitar, benämnt tillräckligt många föremål...Jag litar på att det fortlöpande samtalet fungerar. Att skojet, skrattet, pussarna och kramarna, hushållssysslorna, promenaderna... fungerar, ger stoff till samtal där mängder av ord kommer fram, där kognitiva förmågor utvecklas varje sekund. Och ja, jag vet att det funkar. Jag ser tydliga resultat.


2 kommentarer:

  1. Å hjälp jag läste artikeln. Så nu ska förskolebarnen lära sig i hallen också. Den erfarenhet jag har är att det är fullt kaos i hallen en massa barn ska ut samtidigt. Å är det något de får tvingas lära sig så är det att sitta och vänta. Väldigt svettigt för de som snabbt klär på sig. Antingen vänta på de barn som ej klätt sig eller vänta på någon pedagog som är och klär på sig. Så här skulle då alltså någon lägga in lite lärande. Pust.... Nä jag är glad jag kan busa runt i hallen hemma med min son å slipper trängas i en liten hall med massor av över energiska förskolebarn. Nu låter jag nog väldigt negativ men så här såg verkligheten ut på den förskola jag arbetade. Jag tog mig därifrån men barnen trängs där fortfarande när de ska ut. Otroligt dålig ventilation också så alla ville bara ut i frisk luften så fort som möjligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det du berättar om "hallsituationen" låter ju rimligt - hur kan det bli annat med många barn och få vuxna. Klart det blir rörigt och varmt. Kanske mycket begärt att personalen dessutom ska föra lärande samtal, kasta in lägesord och annat...Skönt att du och din son slipper detta...jag är också glad över att min minsting slipper stress när vi ska ut och får tid till både prat och skoj i "hallsituationen".

      Radera