Barn behöver inte förskolan som den ser ut idag...

Det verkar vara riktigt illa i förskolan. En förskollärare i Göteborg skriver i ett öppet brev om sina upplevelser. Det är ledsam läsning. Det står om barn som väntar på sin mamma och upprepar för sig själv "mamma kommer snart, snart kommer mamma...". Det står om pedagoger som är ensamma med 15 barn. Det står om barn som inte hinner bli lyssnade på. Om barn som kissar på sig och ingen hinner ta reda på vem det egentligen är som har kissat. Det står om pedagoger som inte hinner ta rast, inte hinner gå på toa...Fokus i artikeln ligger på pedagogens upplevelse. Det är en pedagog som berättar om hur hon har det på dagarna. Om det omöjliga i situationen. Barnen är inte så närvarande i berättelsen. Man förstår att de är lämnade mycket åt sitt öde. Jag funderar på hur det är för dem på riktigt. Hur upplever de att inte bli sedda? Inte få ögonkontakt och pratkontakt, inte få många kramar och pussar, bli busade med, gosade med...? Vad gör det med dem? Och hur går spelet till mellan barnen? Ser någon vad som händer? Blir det de stora och starka som regerar? Vad gör detta med barnen? Är ingen rädd? Hur tänker föräldrarna?

Ja, vad ska man säga. Hoppas på att det här är en av få förskolor där det ser ut på det här sättet. Fast så är det nog inte. Det säger sig nog självt när man läser om hur stora barngrupperna är och hur få pedagoger som finns i barngrupperna på samma gång. Jag har ju 6 barn så lite vet jag om hur det är att ha hand om många barn på samma gång. Men tänk så lätt jag måste ha haft det i jämförelse - först hade jag en 1-åring (börjar räkna från 1 för det är ju då barnen börjar i förskolan), sen en 1-åring och en 3-åring, sen en 1-åring, en 3-åring och en 5-åring, och sen en 1-åring, 3-åring, 5-åring och en 7-åring, och sen en 1-åring, 3-åring, 5-åring, 7-åring och en 9-åring. Och så vår lille sladdis som är 5 år yngre än sin nämste storebror. Jag har alltså aldrig haft hand om fler än 3 barn i förskoleålder. Visserligen har man som mamma hand om matlagning och städning också...det slipper väl de flesta förskollärare men i alla fall. Jag tyckte det var jobbigt periodvis. Jobbigt att klara av allt som skulle göras, reda ut alla konflikter, hinna med att finnas till för varje barn...det var ganska stressigt då och då. Med bara 3 barn. Hur är det då inte på förskolan? Hur ska de orka? Fast det kanske är så att man har högre krav på sig med sina egna barn. Man bär och kånkar, gullar och sjunger och busar har barn sittande på köksbänkar när man lagar mat, har dem runt benen när man fixar med tvätten...Kanske låter man mer barnen klara sig själv i förskolan och då kanske det känns lite lättare.

Hur som helst är det sorgligt att läsa. Det är svårt att förstå hur det kan få vara så här. Var är politikerna? Blir de inte förskräckta? Varför vill de ha det så här? Men det är väl pengarna. De räcker väl inte till mer än detta. Fast kanske borde man då erkänna det. Och ändra på det. På något sätt. Vi har ju vandrat hit dit vi har hamnat och det har tagit från ca 1970. Kanske kan man börja vandra lite åt något annat håll. Det kanske är dags nu.