Söndag eftermiddag och vi ska snart gå ut och få oss lite luft. Solen glimtar fram och snön singlar sakta och tyst ner. Ihärdigt och oupphörligt singlar flingorna ner mot marken. Så mycket rörelse och så mycket tystnad...
Första etappen på jullovet närmar sig slutet...maken börjar jobba imorgon. Det känns lite trist men vi andra har en vecka kvar i alla fall. Vi har haft fina dagar...Igår var det särskilt fint i all sin enkelhet. På förmiddagen övningskörde maken och äldste sonen och då gav jag och de tre små barnen oss ut i skogen på egen hand. Vi har sån tur att vi har små vildmarker runt oss...små små fönster i tid och rum där man kan vandra runt och känns sig som en del av naturen, av det vilda, av något fjärran...Vi följde ett rådjursspår som vi stötte på vid sidan av gångvägen. Följde det upp i skogen och klängde och klättrade där det hade gått.
Det löpte rakt uppför en brant backe och sen på en smal hylla vid en brant och sen upp på åsen och nerför på andra sidan. Det var roligt att följa rådjurets spår. Se hur smart väg den hade valt och hur smidig den måste vara och fundera över vad den kan tänkas äta och hur stort område den huserar på...Sen bar spåret av in i en annan skog och vi avstod från att följa efter. Det skulle bli för långt att ta sig hem igen.
På eftermiddagen blev det lite fika framför tv:n. Vi såg på en sån där film om de där över hundra dalmatinerna. Och sen spelade jag och 9-åringen fiol en bra stund.
Vi har börjat ge oss ut sent på eftermiddagarna för att åka pulka och bob. Det är så mysigt att vara ute i mörkret. Det blir som en annan värld. Mindre och mystisk och spännande. Det är roligt att åka pulka också...få känna hur det kittlar lite i magen och skratta när man välter och får snö i ansiktet...känna kinderna bli röda och hur hela kroppen är levande...
Och sen ge sig av i mörkret som ändå lyser av snön och flingorna som glittrar i gatljuset. Vara lite lagom trött och varm om kinderna och kall om händerna. Komma in i värmen och pusta ut en stund innan det är dags att laga mat.
Maten lagade vi tillsammans. Det är roligt när det händer. En av sönerna ville lära sig göra bearnaisesås och han lyckades jättebra! En annan son skalade potatisen och far i huset stekte lövbiff. Enkelt och gott!
En tredje son hade hand om efterrätten. Crème brulé ville han ha och det passade bra eftersom vi både hade ägg och grädde i kylen. Han vispade äggsmet och kokte upp mjölk, grädde, vaniljstång. Och så blandade han ihop det och hällde i formar. Bränningen fick han ta hand om också, under övervakning. Lite lurigt men det gick bra! Och gott var det!
Kvällen avslutades med en film - Berättelsen om Secretariat. Den handlade om en hemmafru som efter sin moders död fick ansvar för familjens hästranch. Det visade sig att familjen hade satsat pengar på att inseminera två av sina ston med en känd hingst. Fölet som föddes var lovande och kvinnan bestämde sig för att se till att han blev en kapplöpningshäst. Det var en gripande och fin film om att tro på sig själv, kämpa för sin sak och på så sätt till slut få andra att omvärdera sin syn av en. Och så om hästen. Om en häst som var stark och glad och pigg från början men lite lat och ett riktigt matvrak. Kvinnans demente far gav henne rådet att låta hästen vara fri och glad. Då skulle han utvecklas bra. Och det gjorde han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar