måndag 11 januari 2016

Fröken Frimans krig

I julas gick Fröken Frimans krig på tv. Jag såg den och den var bra. Medryckande och välgjord. Det handlade om kampen för kvinnlig rösträtt och om att vara tvungen att välja mellan barn/hem och arbete.

Jag har funderat på det där. Tankar som snurrat i huvudet...

Rösträtt för kvinnor. Viktigt förstås. Något annat är ju helt oacceptabelt. Precis som det var att inte alla män hade rösträtt innan 1918. Männen fick alltså sin allmänna rösträtt ganska kort tid före kvinnorna. Det är något man inte pratar om särskilt ofta. Att alla män inte heller har haft rösträtt så länge. Det var nämligen inkomsterna det hängde på. 1866 hade endast 20 % av männen rösträtt. De övriga 80 % tjänade helt enkelt för lite för att förtjäna en röst. Och kvinnor som tjänade tillräckligt hade också rösträtt. Idén var att de som betalade mycket skatt skulle ha mest att säga till om. Men hursomhelst är det ju helt rätt att kvinnor ska ha rösträtt. Det där med att ha rätt att arbeta och studera är också viktigt. Det är bra att kvinnor har lika möjligheter som männen och att alla män har lika möjligheter att studera och arbeta med vad som helst. Men ändå - på den tiden - hur många män utbildade sig utöver folkskolan? Och flickorna gick väl på folkskola också? Hur många gick realskola på 20- och 30-talet? Hur många på universitet? Hur många procent av männen hade fantastiska jobb som läkare, advokater och ingenjörer? Hur många var det som hade vanliga knegarjobb? Det ÄR viktigt att alla får utbilda sig och arbeta men jag tycker ändå att vi förstorar upp det där med kvinnokampen en aning. Jag tror att det mest rörde de rika - de vanliga fick nog jobba på som vanligt - både män och kvinnor.

Jag funderar och funderar. Vi har vunnit rösträtt. Vi har vunnit rätten att studera och arbeta. Men på samma gång har andra dörrar stängts. Det handlar lika lite om att välja nu som då. Förr kunde man inte välja att arbeta. Fast det är nog en sanning med modifikation. För det fanns arbetande kvinnor. Det var krångligare med barnen men det gick för många. Det fanns barnflickor. Man kunde vänta till barnen blev större. Men visst, det var inte lika lätt att arbeta då som nu. Nu är det lätt att arbeta. Vi har all service vi behöver. Dagis, fritids och rut-tjänster för de som har råd. Problemet är att vi numera inte kan avstå. Och det har med pengar och med attityder att göra. Så vi har bara gjort ett lappkast. Kvinnan är lika snärjd som förut. Kanske mer. För vad är värst? Att vara tvungen att ta hand om sina egna barn eller att inte få?

Fröken Frimans krig är en förvirrande serie på vissa sätt. Jag blir förundrad över vissa saker. Saker jag inte tror på helt enkelt. Saker som verkar orealistiska.

Jag funderar så mycket på Lottie. Hon är ledsen över att inte kunna fortsätta arbeta när de inte har råd att ha en barnflicka längre. Vad är det som får henne att tycka att det är roligare, viktigare att stå i en affär jämfört med att ta hand om barnen? Varför räcker det inte att jobba när barnen är i skolan - för barnen är ju inte jättesmå utan verkar vara i skolåldern? Varför är det roligare för barnflickan att ta hand om Lotties barn? Är det realistiskt att en kvinna i den samhällssfären kände så här? Tja, kanske var det så. Att hemmafruarna längtade ut efter att till exempel stå i en affär. Och att barnflickorna tyckte det var jättekul att ta hand om andras barn. Undrar om barnflickan hade något barn? Och en barnflicka som tar hand om hennes barn. Nä, så var det förstås inte. Barnflickan jobbade som barnflicka innan hon fick egna barn. Sen blev hon hemmafru hon också. Nu har vi löst problemet. Vi har statliga barnflickor som jobbar i stordriften och de statliga barnflickorna (ja, vi kallar det ju undervisning förstås och barnflickorna har ju högskoleutbildning så fina har de blivit också) har också egna barnflickor. Så vi har blivit pigor lite till mans för sakens skull.

Sen tänker jag också på den stackars tjänsteflickan som jobbar i affären. Jag minns inte hennes namn. Hon är kär i alltiallokillen och han är kär i henne. Men hon vill inte gifta sig. Hon vill inte bli bunden. Hon föreslår ett "stockholmsäktenskap" - alltså att man ligger med varandra  utan att vara gift. Hon blir förstås med barn och är livrädd för att visa det eftersom hon tror att hon inte ska få jobba då. Men de andra tanterna lovar henne att hon ska få fortsätta jobba. Är det realistiskt att en tjänsteflicka drömmer mer om att jobba som tjänsteflicka än att starta sitt eget hem, sin egen familj? Tycker hon inte synd om den flickan som skulle ta hand om hennes barn sen? Det känns märkligt på något sätt. Men vad vet jag. Tjänsteflickorna kanske inte gjorde annat än längtade efter att kunna lämna bort sina ungar och jobba.

Svenska hem sålde färdiglagad mat så att kvinnor inte ska behöva stå vid spisen. Jag funderar över vem som lagat maten. Kanske en kvinna? Är det roligare att laga massor med mat och sälja till andra än att laga lite mindre mat men till sin familj?

Det är bra att saker och ting har utvecklats. Det är bra att det finns färdigmat att köpa. Det är bra att det finns institutioner att lämna in barnen på för de som vill. Men samtidigt får man aldrig blunda för baksidorna. För allt har en baksida. Kvinnorna har fortsatt att vara matlagare, städerskor och barnpassare. Bara utflyttade i stordriften. Hur man än vänder sig har man ändan bak.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar