Torsdagssnitzel

Maxi hade extrapris på fläsksnitzel och då passade vi på! I går blev det snitzel, kryddsmör och stekt potatis. Gott och enkelt! Bara att dubbelpanera snitzlarna och steka. Smöret smaksatte jag med rivet citronskal, salt och svartpeppar.

Om barn och mat!

I gårdagens tidning finns en lång artikel om barn och mat. Den handlar om övergången från bröstmjölk till vanlig mat. Artikelförfattaren, Sofia Hallonsten, skriver att det inte är någon brådska att lära sig att äta så man ska ta det med ro. Hon skriver att den nya trenden är att låta barnen äta själva från början.

Bröstmjölk och ersättning räcker som mat hela första halvåret och även efter det är det ingen stress att äta fast föda mer regelbundet. Om inte barnet vill kan man lugnt vänta och göra nya förök efterhand eftersom det går olika snabbt för olika barn säger Åsa Brungård Konde, nutritionist på Livsmedelsverket.

Livsmedelsverket rekommenderar att man ska börja introducera smakportioner av riktig mat när barnet är ca 6 månader. Man kan också ge "pyttesmå smakprov" innan det. Det har inget med näringsbehovet att göra; det handlar bara om att känna på och avdramatisera ätandet lite.

De avslutande råden är att man inte ska ta det för allvarligt i början utan försöka sprida matglädje till barnet. Alla barn är olika!

Det här låter ju vettigt! Det är ungefär så här jag själv har gjort med mina 4 sista barn. Med de två första var jag så fokuserad på vad som stod i "böckerna" att jag inte tänkte tillräckligt själv eller lyssnade på barnen tillräckligt mycket. När jag fick mitt tredje barn hade jag en 4-åring och en knappt 2-åring. Eftersom det var mycket att stå i hela tiden och ganska rörigt ofta ammade jag bäbisen mest hela tiden - han höll sig lugnare då. Jag blev specialist på att amma var som helst och när som helst - när jag matade 2-åringen, när jag satt och ritade eller sjöng, tom stående när jag lagade mat... Jag hade heller inte tid att fixa alla dessa smakportioner som skulle fixas enligt böckerna. Och om jag gjorde några var det i alla fall för mycket som hände vid bordet för att lillen skulle få ro i kroppen att äta upp. Jag bestämde mig för att han helt enkelt fick smaka på det som fanns och på det han ville ha! Han smakade på det mesta men mer än några småbitar blev det nästan aldrig. Han fortsatte på samma sätt tills jag slutade amma när han var ca 1,5 år. Då började han äta och han tyckte om allt! Det var aldrig något krångel med maten! Jag tror att han helt enkelt var mogen för att börja äta riktiga portioner samt att han hade vant sig vid alla smaker i egen takt och lärt sig att tycka om det mesta på sitt eget sätt! Det funkade så bra att jag gjorde likadant med de tre barn jag fick efter honom!

(Normalt sett äter han inte med kniv och gaffel men när pappa lämnade bordet passade han på att roffa åt sig hans bestick och då blev det plötsligt dubbelt så roligt att äta!!)

Artikeln får mig att fundera lite. De flesta barns situation ser ju inte ut så att det egentligen går att följa dessa råd. Det faktum att de flesta barn börjar på förskola vid 1-1,5-års ålder gör ju att man måste forcera matätningsträningen. Om en 1-åring börjar på förskola måste han väl äta den mat som bjuds där. Det finns ingen möjlighet att anpassa matätningen efter att alla barn är olika. Om jag ser till min egen 1,5-åring så blir han fortfarande ammad. Han äter det han vill när vi andra äter. Ibland blir det en hel portion. Ibland blir det ingenting. Då blir han ammad istället. Han får kanske en banan och filmjölk lite senare om jag märker att han verkar hungrig. Det spelar ingen roll om man ammar eller inte - de flesta föräldrar tror jag tänker efter om barnet åt tillräckligt eller inte. Man har barnets behov för sina ögon hela tiden och kan avläsa på hans humör om han behöver få mer mat eller inte.

Små barn och mat är ett känsligt kapitel enligt min erfarenhet. De blir lätt distraherade och de går lätt i baklås. Ibland kanske det inte är möjligt för dem att äta en fullstor måltid när alla andra äter. Då måste man få mer mat lite senare. Jag undrar hur det går till på förskolan. Är det någon som sätter sig in i barnets situation och läser av dess behov kontinuerligt eller får barnet klara sig till nästa måltid?

Ett annat problem som uppstår när man har sina barn på förskolan är att barnet förstås måste äta den mat som bjuds där. I de allra flesta fall är det mat som lagats någon annanstans och sedan värms upp när det är dags att äta. Jag själv tycker inte om sådan mat och skulle bara i nödfall äta sådan mat. Jag vill förstås inte att mitt barn ska tvingas äta sådan mat heller. Jag vill se till att mitt barn får mat jag själv tycker är god och nyttig.

Nytt stickprojekt!

Har inlett ett nytt stickprojekt - en liten norskaktig tröja till 1-åringen. Hittade mönstret på http://garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=b21&d_id=18&lang=se. Egentligen är det en flicktröja i rött och rosa men jag bytte bara ut färgerna. Det är alltid så roligt när man har ett handarbete igång! Längtar till kvällarna när det finns tid att sticka lite!

Engelsk romanläsning

Äldste sonen går nu i 9:an och tempot verkar ha skruvats upp lite! Det känns bra! I engelskan har läraren börjat låta eleverna får träna på gamla nationella prov och så har de fått börja läsa en engelsk roman. Det där med proven känns jättebra eftersom man behöver träna sig lite i att förstå sig på hur proven är upplagda. När det gäller romanläsningen är jag lite kluven. Det är alltid bra att läsa men det är rätt svårt att klara av en hel roman när man inte är så van att läsa vuxentexter. (Jag försökte få sonen att välja en barnbok men det gick han tyvärr inte med på!)

 Jag beslöt mig för att hjälpa honom att klara av att ta sig igenom boken. Till en början läser vi texten högt. Vi turas om och sedan går vi igenom ett stycke i taget - både innehållsmässigt och språkmässigt. Jag väljer ut ord jag tycker är bra att kunna och sonen får slå upp dem och skriva upp dem i en gloslista. Boken han valde är en novellsamling och efter varje novell får han skriva ner en sammanfattning av handlingen på svenska för att sedan översätta den.

Mamma@home

Jag har läst Mamma@home av Elise Claesson. Det är fantastiskt att någon har skrivit en bok om just mammor och det i ett land där man inte får prata om just mödraskap. Det är ju som bekant ojämlikt. Det är inga skillnader mellan mammor och pappor (förutom att mammorna föder barnen då kanske).

Jag tycker att boken innehåller så mycket intressant att jag gör en kortfattad genomgång av den. Boken är indelad i följande delar:

1. Mammans kulturhistoria

• Om särbeskattningen som infördes 1971 när familjen inte längre sågs som ett subjekt. Individen och staten blev de viktigaste subjekten. Sverige blev världens mest individualistiska land.
• Om ursprungliga jägar- och samlarsamhällen. Göran Borenhult, professor i arkeologi, har studerat naturfolk på Nya Guinea. Mannen står för jakten och tunga och farliga sysslor längre bort från lägret. Kvinnan ägnar sig åt insamling av vegetabilier och småkryp, aktiviteter som kan utföras tillsammans med barnen. Barnen präglas i hög grad på modern under de första 3-4 åren. Pappan blir sedan allt viktigare. Mamma och pappa har olika roller.
• Om att moderskapet har blivit omodernt och har ersatts av pappa och dagisfröknar.

2. Det moderlösa samhället

• Om arvet efter Alva Myrdal. Människomaterialet skulle vårdas och fomas i tidiga år. Fostrarinnor i storbarnkammare skulle forma en ny människa. En människa som levde efter inordningens dygd, en människa som fostrades till frihet av staten. Folkhemmet blev vår familj.
• Familjen försvagades genom särbeskattningen.
• Hemmasysslorna förringades.
• I det nya samhället skulle människovärdet och medborgarskapet kopplas till lönearbetet utanför hemmet. Industrisamhällets manliga lönesarbetare blev normen. Kvinnorna skulle lyftas ur sin moderlighet och kvinnlighet och emanciperas; bli så lika männen som möjligt. Kvinnorna skulle fostras till frihet genom att inordna sig i det nya samhället.

3. Det könlösa samhället

• 2000 utropar partiledaren Gudrun Schyman "Död åt familjen!" Hon menar att familjerna bygger på traditionella könsroller, på kvinnornas underordning och männens överordning. Hon är också ute efter mannen. Den svenska mannen är en förtryckare, en taliban!
• Den politiska eliten utgår från att idén om könet är en social konstruktion. Människan är ett neutrum och kan formas hur som helst.
• Nästan hela den politiska, akademiska och mediala eliten har bekänt sig till feminismens tolkningar av hur samhället är uppbyggt.

4. Om hemmafruar

• Elise Claesson berättar om sina egna erfarenheter. Om hur hon blev hemmafru.
• Jämförelser med USA där moderskapet och hemmafrun betraktas positivt. Det är lättare att få jobb och inte så dramatiskt att säga upp sig. Man får göra skatteavdrag för försörjningsbörda och kan klara sig på en lön.

5. Om opt-out-women

• Handlar om the opt-out-revolution i USA. Utbildade, välbetalda kvinnor väljer att bli hemmafruar - för barnen och sin egen skull!

6. Om vad mammor gör

• Om vad moderskap är. Tröstar, oroar sig, vara nära, uttolka behov, finnas till hands.
• Vi lever i en kultur som hyllar förvärvsarbete och nedvärderar omsorg. Denna individualistiska kultur är ett hinder för kvinnors lycka (Marnette).

7. Om att skapa ett hem

• Vi manifesterar vår kärlek och våra relationer genom våra hem (Oskar Löfgren, etnolog).
• Det finns ett stort hemintresse. Det kan ses som en tyst folklig revolt mot den familjefientliga politik som förts i Sverige de senaste 40 åren (särbeskattning, dagisutbyggnad, föräldraförsäkring).
• Något som är ironiskt är att i resurshem (alltså hem för barn som behöver få ett nytt hem) måste en förälder vara hemma på heltid! Man vet alltså att människor blir människor av att tas om hand i ett hem av en förälder!
• Om att kvinnan faktiskt vill ta ut mest av föräldraförsäkringen! Varför?
• Om kvinnlighet och moderlighet. Om jämlikhet. Senaste forskningen visar att vi föds till man och kvinna. Vi har olika hjärnor.

8. Om statliga hemmafruar

• Det kommer larmrapporter om kvinnors ohälsa. De har hög sjukfrånvaro och får ofta förtidspension.
• Ingenstans i världen har man systematiskt skilt mödrar och barn åt så tidigt som i Sverige.
• Vi har fått en ny sorts hemmafruar - sjukskrivna, förtidspension, föräldrapenning - försörjda av försäkringskassan i stället för sina män.

9. Om modersersättare

• Om BRIS, BVC.

10. Om mammakarriär

• Att vara hemmamamma är en karriärmöjlighet. Man utvecklas av att ta hand om sina barn.
• Man måste inte göra allt på en gång.

11. En ny feminism

• Tar sin utgångspunkt i den hya kunskapen om människan. Att män och kvinnor är olka och att det inte är ett politiskt och socialt problem. Att mammor och barn har en speciell relation, anknytningen som pappor inte har.
• Den nya feminismen har sin politiska tyngdpunkt i familjen, in hemmen, hos mammor. Människor som behöver varandra och tar hand om varandra - frivilligt.
• Elise Claesson säger att lösningen är att beskatta efter försörjingsbörda.

Trots att boken beskriver precis vilken negativ syn man i Sverige har på mödrar (och på barn och familjer också i förlängningen) slutar boken mycket hoppfullt. Enligt en undersökning av SIFO 2006 vill 64% av befolkningen att barn ska kunna vårdas hemma upp till 4 års ålder. Claesson menar att den nya feminismen har börjat - att Marias tid är här!

Boken är skriven 2006 och jag undrar om Elise Claesson har samma hoppfulla bild idag! Jag själv är rätt tveksam. Jag ser inga tecken på att folk faktiskt vill ha det annorlunda än de har det nu. När jag fick mina första barn fanns det en uttalad vilja att vara hemma så länge som möjligt. Ett vanligt samtalsämne bland föräldralediga var hur man skulle få dagarna att räcka länge. Nu tror jag att det har blivit vanligare att lämna barnen strax efter 1-årsdagen. Det vanliga verkar vara att man har kvar det äldre barnet på förskolan när man får nästa barn. Eller så har folk anpassat sig och glömt bort att det skulle kunna vara annorlunda. Eller så vågar man inte säga att man vill att det ska vara annorlunda. Vem vet?

Citronkaka!

En citronkaka fick det bli till lördagsfika.

Ugnstemperatur: 175 grader

150 g smält smör

3 ägg

2 dl socker

1 krm salt

rivet skal av 1 citron

3 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver.

Till indränkning:

2 dl florsocker

saft av 1 citron

2 msk vatten

Smörj och mjöla en form.

Vispa ägg och socker, salt och citronskal några minuter.

Rör ner matfett och mjöl blandat med bakpulver.

Häll smeten i formen.

Grädda i nedre delen av ugnen ca 45 min.

Låt kakan svalna en stund.

 Blanda florsocker med citron och vatten.

Lägg kakan på ett fat.

Gör hål med en potatissticka över hela kakan.

Häll citronlösningen över kakan.

Viktiga satsningar på förskolan!

Det handlar mycket om förskolan nu i tidningen. I dag fanns en insändare från en folkpartistisk riksdagsledamot. Insändaren handlade om att Sverige måste satsa på utbilding för att vi ska kunna fortsätta ligga i topp och kunna värna om vår trygghet. Riksdagsledamoten menar att det är lätt att vi fokuserar på matematik, naturvetenskap och spetsforskning och att det är lätt att vi glömmer bort den svenska förskolan. 

Han fortsätter med att tala om att förskolan är en central del av vår välfärd. Den lägger grunden för våra strävanden efter JÄMSTÄLLDHET, skapar MÖJLIGHETER FÖR VÅRT DELTAGANDE I ARBETSLIVET. Den har en nyckelroll när det gäller att ge stöd till barn som kommer från MINDRE PRIVILEGIERADE HEM och skapar mer LIKVÄRDIGA FÖRUTSÄTTNINGAR INFÖR SKOLSTARTEN.

Alliansen har genomfört stora reformer för att stärka den svenska förskolan. De har tagit strid med dem som hellre velat använda pengarna till annat än pedagogisk verksamhet för våra minsta barn. Tack vare detta har förskolan blivit en egen skolform och det pedagogiska uppdraget har stärkts. Förskolan har fått en omarbetad läroplan som tydliggör barnens språkliga, matematiska och kommunikativa utveckling. Naturvetenskap och teknik har fått en viktig roll i förskolans verksamhet. Läroplanen har skapat en naturlig övergång till skolan.

Men vill vi ha en förskola i världsklass måste vi satsa mer. I budgeten för 2012 satsar regeringen 120 miljoner kronor på kompetensutveckling i förskolan fram till 2014. Man har infört forskarskolor för förskollärarna så att de kan ta en licentiatexamen. En ny förskollärarutbildning startade 2011 som är kopplad till förskolans verksamhet och karaktär där de yngsta barnens behov och utveckling sätts i centrum.

Alla barn förtjänar en bra start och en väl fungerande förskola där kompetens och kvalitet prioriteras. Detta är en förutsättning för att barnen ska kunna förverkliga sina drömmar och mål.

Man kan konstatera att argumenten för att alla barn ska gå på förskola från tidig ålder är desamma som alltid och att alla partier har anammat dessa argument. Det är den där tanken om solidaritet som ligger under alltsammans och spökar. Ordet som alltid förekommer i alla läroplaner. Det är viktigt att alla gör lika annars blir det orättvist. Men om man som förälder anser att man har mycket att ge sina barn. Ska man verkligen inte få göra det bara för att det finns föräldrar som inte är så bra för sina barn? Kan man inte i stället se till att svenska familjer har det bra och kan få ta hand om sina barn om de så önskar? Är det förresten verkligen så viktigt att alla gör likadant? Är det inte bra med mångfald? Ett samhälle som består av människor som får möjlighet att utvecklas i riktningar de själva tycker känns meningsfulla är väl trevligare än ett där alla tvingas åt samma håll? Kanske föds mer kreativitet och kunskap i miljöer där människor får blomma ut efter eget  huvud. Barnen hinner gå i skolan och lära sig saker. Det riktigt små barn behöver lära sig behöver de inte gå i skola för att klara av. Det räcker med att de har ok föräldrar som älskar dem och har tid att vara tillsammans med dem. De första skolkunskaperna är enkla att lära sig! Det är lätt att lära sig att läsa. Det är lätt att lära sig räkna. Det är lätt att lära sig om svampar och djur och växter. Barn i 7-årsåldern tycker dessutom att det är roligt att lära sig saker. Om de har tagits om hand om av föräldrar som har tid och lust att vara tillsammans med dem har de förmodligen utvecklat empati, social kompetens och "vanligt folkvett".

Man kan också konstatera att förskolan får bli hur dyr som helst. I Sverige har man inget emot att lägga väldigt mycket pengar på små barns vård och "utbildning". Man inbillar sig tydligen att små barn ska kunna gå i en slags skola och lära sig matematik, språk, naturvetenskap och teknik av utbildade pedagoger. Mycket av det små barn lär sig klarar de alldeles utmärkt av att lära sig på egen hand och i samspel med en vuxen som älskar dem. Det är så fascinerande att politikerna gärna tvingar alla föräldrar att lämna bort sina små barn och tycker att det är värt alla pengarna. De äldre barnen är tydligen inte lika viktiga. De får gå i en skola som inte håller måttet. De anses kunna klara sig själva på eftermiddagarna från ca 10 års ålder. När jag vänder blad i tidningen läser jag om att gonorré ökar bland unga. På ett halvår har antalet fall ökat från några få till 600! Det har säkert inget att göra med förskolan men det har med att göra med hur våra ungdomar mår och vilken syn de har på sig själva.

Slutligen pratar politikern om att barnen ska få förverkliga sina drömmar och mål. Vad exakt menar han med det? Har någon tagit reda på vilka drömmar och mål barnen har? Kan de små barnen tala om vilka drömmar och mål de har? Om jag ska fungera som tolk för min lilla 1-åring (och det anser jag att jag kan eftersom vi känner varandra så otroligt bra) så skulle jag vilja påstå att hans drömmar och mål just nu är:

• att få fortsätta att vara tillsammans med sin mamma (mig alltså) och få träffa sin pappa och sina syskon så mycket som möjligt.
• att få utforska sin omgivning så mycket det bara går.

Bakning, blåbär och blommor!

Igår blev det en riktig arbetsdag! På morgonen bakade jag och lillen "Mellbybagarens osötade fina". Jag blandade ihop det hela och lillen tryckte på knapparna! En älskad sysselsättning! Brödet är lättbakat och blir saftigt med knaprig skorpa - gott med andra ord!

Till 2 bröd:

50 g jäst

5 dl ljummet vatten

3/4 msk salt

6,5 dl vetemjöl

6,5 dl rågsikt

Blanda ihop degen "som vanligt".

Låt jäsa under duk i 30 min.

Forma till 2 runda bröd och nagga.

Låt jäsa under duk i 25 min.

Nagga igen och pensla med ägg uppvispat med vatten.

Grädda i 15 min i 225 graders ugnsvärme. Sänk sedan till 200 grader och grädda i ytterligare 35 min.

På vägen hem från 6-års plockade vi blåbär. Jag tror aldrig jag har sett så stora fina blåbär som i år! 7 dl fick vi ihop på en dryg halvtimme.

Blåbär och mjölk blev en god och enkel lunch tillsammans med det nybakade brödet och stekta ägg!

Efter lunchen bakade jag äppellängder. Bara att göra en vetedeg och lägga i äppelbitar, smör, socker och kanel. Enkelt och gott!

I trädgården är det riktig höst nu. Echinaceorna blommar så fint!

 

En liten körsbärsbenved har fått så fina röda "klockor".

Nattis!

Jag läser en artikel om nattis - barnomsorg på kvällar, nätter och helger - i lokaltidningan. Det står att antalet kommuner med nattis har blivit rekordmånga i år. Under 2012 startar 30 nya kommuner med servicen. 2005 var 3057 barn inskrivna på nattis. 2011 var det 4551. Per-Arne Andersson, chef vid Sveriges Kommuners och Landstings avdelning för lärande och arbetsmarknad säger att det bara är en tidsfråga innan alla kommuner kommer att erbjuda omsorg på obekväm arbetstid. Det håller inte att familjer ska anpassa sig till ett stelbent system helt enklelt. Många kommuner inväntar dock stimulansbidrag för utökad ob-barnomsorg. I Kiruna införde man nattis utan att vänta på statsbidrag. Ordföranden i barn- och utbildningsnämnden säger att de visade en rättighet som föräldrar bör kunna ha: att kunna jobba obekväma tider och ändå ha en bra kvalitet på sin barnomsorg.

Visst, det är självklart att man ska ha en bra kvalitet på barnomsorgen. Och det kanske är bra att det finns nattis eftersom det är så få människor som klarar sig på en lön och därför måste båda föräldrarna arbeta även om de har små barn. Man måste ju få chansen att försörja sig. Men nattis och dagis är ju inte gratis. Jag har skrivit det förut men skriver det igen - en förskoleplats kostar ca 100 000 kr/barn och år. De som vill vara hemma och ta hand om sina egna barn skulle kunna få en del av de pengarna. Då kanske behovet av nattis (och dagis) inte skulle vara så stort.

Och visst är det konstigt att man pratar om rätten att få arbeta men aldrig rätten att få ta hand om sina egna barn. Eller för den delen rätten barnen har att få vara tillsammans med sina föräldrar. Jag vet inte hur det är med alla andra men jag skulle inte gilla att sova tillsammans med vuxna som inte tillhör min familj på nätterna, hur trevliga de än är. Det kan ju hända att barnen inte heller egentligen gillar det.

6-års!

Nu har vi fem barn i skolan! Fyra i vanliga skolan och lille M på 6-års! Han har visserligen gått på förskolan en kortare period när jag studerade men det är rätt längesedan och därför kändes det alldeles nytt för honom att ge sig iväg för första gången i går morse. Det var en glad liten kille som cyklade iväg tillsammans med sin pappa och sina bröder. När jag hämtade honom tre timmar senare var han precis lika glad men tyckte att det var skönt att komma hem och leka i sitt eget hem, med sin lillebror och med sina egna saker.

Jag är så glad att jag kan vara hemma! Det är skönt för 6-åringen att få komma hem efter tre timmars lek. Och det är förresten skönt för de andra barnen också att jag finns hemma när de kommer hem från skolan. Jag är så glad över att M slipper stanna kvar och gå på fritids. Tre timmars lek är alldeles tillräckligt. Något som ytterligare skulle göra 6-års bättre skulle vara om de kunde få ha sovmorgon ett par gånger i veckan. Det är slitsamt för så små barn att stiga upp tidigt fem dagar i sträck!

Som jag redan sagt tyckte M att det var roligt att få leka. Hans fyra storebröder har också tyckt om 6-års från första dagen och njutit av att vara tillsammans med jämnåriga barn. Men trots att leken är rolig finns det ju gränser för hur länge det är roligt och hur länge det faktiskt är bra för barn att leka med andra barn i stöten. Jag tycker att det verkar ganska jobbigt att behöva tillbringa hela dagarna i skolmiljö tillsammans med andra barn. Det verkar rätt trist att behöva leka med samma gamla saker, spela samma gamla spel och leka på samma gamla skolgård timme efter timme, dag efter dag. Det som är roligt en stund kan bli trist och enahanda om det överdoseras!

Jag inbillar mig att det är skönt att få komma hem till sitt eget hem efter leken. Att få äta lunch hemma. Att få välja helt själv vad man vill göra. Att kunna få njuta av sitt eget sällskap och fundera ut vad man vill göra helt på egen hand. Att få leka med eventuella syskon. Att kunna få känna att mamma finns där om man vill prata, kramas lite eller behöver hjälp med något.

'

Dagens ord

Dagens ord: ARBETSGEMENSKAP

Jag läser en insändare av en politiker. Ordet "arbetsgemenskap" används ofta. Det handlar om arbetslösa och långtidssjukskrivna. De måste få ett arbete eftersom de måste få ingå i en arbetsgemenskap. Ordet får mig att må lite illa. Det är väl klart att om man kan utföra ett arbete så är det tragiskt att man inte ska kunna få ett arbete. Om samhället eller företagen behöver arbeten utförda då ska så klart någon kunna utföra dem! Människor måste kunna få försörja sig. Man måste ju ha mat och husrum. Men det där med gemenskapen vet jag inte... Det är väl i första hand inte därför man arbetar. Arbetsgemenskap - smaka på ordet.

Varför arbetar man:
För att tjäna pengar.
För att vissa arbeten är roliga och stimulerande.

I Sverige arbetar man också för att få vara med i en gemenskap. 

Man tror tydligen inte att människor är kapabla att ingå i en självvald gemenskap. De flesta arbetsgemenskaper är trevliga men de är tidsbegränsade. När man byter jobb, blir arbetslös eller går i pension kommer de allra flesta människor inte att umgås med sina arbetskamrater längre. Förhoppningsvis har man under tiden byggt upp en annan, egen privatgemenskap.

I Sverige misstror man människor om att klara av att driva sina egna liv. Man tror t ex inte att barnen utvecklas och mår bra om de inte ingår i förskolegemenskapen. Det räcker inte med de familjeband som finns kring barnet eller de band som människor själva spontant bygger upp. Man måste ingå i en professionell gemenskap där kamraterna är i lämplig ålder och de vuxna är pedagogiskt utbildade. Det spelar ingen roll att gemenskapen egentligen är falsk. Det spelar ingen roll att denna gemenskap inte är varaktig.

I Sverige tycker man att arbeten inte i första hand är till för att staten och företagen behöver arbeten utförda. Arbeten har ett egenvärde. Det är därför man tycker att det är ok att lägga pengar på arbeten som kunde ha utförts av hemarbetande personer. Barn har föräldrar som tycker det är viktigt att ta hand om de egna barnen men man tycker att den enda metoden är att ta hand om barnen i offentlig regi och lägga mycket pengar på det. Pengar som alla i samhället får punga ut med. De som inte är intresserade av att ta del av den här servicen får inga pengar trots att de är med och betalar för de andra.

Om människor fick ekonomiska möjligheter att vara hemma skulle det bli fler lediga arbeten åt ungdomar och arbetslösa. Hemmapersonerna skulle förmodligen inte sitta och lata sig dagarna i ända utan arbeta de också. Barn skulle tas om hand. Städning, matlagning, trädgårdsskötsel och mycket annat skulle utföras. Man skulle hälsa på äldre släktningar och kanske tom hjälpa till med olika saker. Men det är klart! Det är ju arbeten där inga pengar är involverade. Det är ju bara vanligt hederligt gratisarbete!

Supergod rabarberpaj!

Jag älskar fruktpajer av alla de slag och har ett antal olika recept. Jag brukar alltid säga att den jag bakade senast är den godaste men nu har jag hittat (eller min mamma om jag ska vara ärlig för det är hon som har bakat just den här!) den allra godaste rabarberpajen!! Den är lagom söt, lite krämig och botten är knäckig och god.

Botten:

150 g smör

3 dl vetemjöl

1,5 dl socker

1 tsk bakpulver

Fyllning:

2 dl creme fraiche

1 stort ägg

1,5 dl socker

1,5 tsk vaniljsocker

2 dl tärnad rabarber

Sätt ugnen på 200 grader.

Smält smör i en kastrull och tillsätt sedan de andra ingredienserna.

Tryck ut degen i en pajform.

Förgrädda pajskalet i ca 10 min.

Blanda samman alla ingredienser till fyllingen och häll ner i pajskalet.

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 25 min.

Vaniljglass är godast till men det funkar med grädde eller vaniljsås också!

Normer och värden i Läroplanen för förskolan

Jag har läst igenom läroplanen för förskolan igen. Förra gången jag läste den var jag så fokuserad på vad mitt eget barn lärde sig hemma med hjälp av sin familj och sig själv att jag inte funderade så mycket på vad det är tänkt att förskolan ska lära ut. Nu tänkte jag titta lite närmare på den lite i taget.

Någonting som är underligt är att förskolan vänder sig till barn mellan 1 och 5 år. Alla som har småbarn vet ju att barn utvecklas fort. En 1-åring liknar inte en 1,5 åring som definitivt inte liknar en 5-åring. När barnen är riktigt små går det undan i svängarna och man kan se skillnader på bara några dagar ibland. Läroplanen för förskolan tar inte hänsyn till barnens utveckling och gör ingen skillnad i vad som ska läras ut eller utvecklas för olika åldrar.

Här är de normer och värden barnen ska utveckla i förskolan:

• öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar,
• förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra
• sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen,
• förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning, och
• respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö.

Allt ovanstående utvecklas i en normalfungerande familj också. Barnet behöver inte gå i förskolan för att utveckla dessa bitar. Det räcker med att ha en närvarande förälder som bryr sig om och tar hand om barnet. En vanlig mamma eller pappa kommer att ha tid att bry sig om och bekräfta barnet i högre grad än en förskollärare som har ansvar för flera småbarn.

De flesta föräldrar tröstar sina barn när de har slagit sig eller är ledsna - detta leder till att barnet känner sig bekräftat, utvecklar en identitet, lär sig att någon annan kan sätta sig in i dess situation, utvecklar empati eftersom det kommer att härma beteendet...

De flesta föräldrar småpratar med barnet när de gör sina sysslor eftersom barnet blir lugnare och lättare att vara tillsammans med då. Dessutom tycker nog de flesta föräldrar att det är roligt att småprata med sina barn. Detta leder till att barnen blir öppna. De lär sig också att ta ansvar när de får vara med och hjälpa till i hemmet.

Barn och föräldrar kommer ofta i olika former av konflikter. Barnet får inte ha småsaker (kan kvävas), inte ha vassa saker (kan göra sig illa) osv. Detta leder till att man måste kompromissa. De flesta föräldrar tar till div knep - skojar, avleder osv. Detta leder till ökad kontakt mellan föräldrar och barn. Det leder till att språket utvecklas. Det leder till kroppskontakt, leder till att självbilden utvecklas...

Förståelsen för människors lika värde kan vara svår att jobba med för de yngsta barnen. Jag har svårt att tro på att man gör det i förskolan. Men om bara barnet får leva på och vara med om olika saker kommer barnet att gradvis vidga sin värld och upptäcka nya situationer och människor. Många hemmabarn får nog se lite mer av världen utanför än förskolebarnen. De kanske åker med till mataffären på dagen, går till återvinningsstationen, går till biblioteket, besöker öppna förskolan, hälsar på släktningar... Detta leder till att de får se att människor ser olika ut, är olika i sitt beteende osv.

Miljötänket då! Ja, här i stan måste vi sopsortera. Matavfall i en tunna och annat i en annan tunna! Dessutom är det många som sorterar glas och metall och plast också! Barnen har säkert uppfattat detta.

Solidaritet talas det mycket om i alla läroplaner i skolan. Vad menar man egentligen med att barnen ska vara solidariska? Med vem? I hemmet är det kanske lättare att vara solidarisk. Man delar lika på godis, turas om att sitta vid tv-spelet, turas om att sitta bredvid mamma/pappa etc. Här kan också diskussioner om olika etiska ställningstaganden komma in i bilden. Men ibland misstänker jag att solidaritetstanken är den att alla ska göra lika. Om alla går på förskolan har man sett till att alla barn har samma utgångsläge. Ingen har det sämre än någon annan, och ingen har det bättre heller.

Pust, suck och stön! Vad håller jag på och skriver om! De som skrivit läroplanen måste ju ha känt ungefär vad jag känner nu! (Hoppas jag) Vilket dravel! Har vi inte krånglat till något som är rätt enkelt! Ta hand om barnet, älska det! Det räcker! Allt handlar om kärlek! Jag tror att det är mycket svårt för en förskollärare att känna samma kärlek till förskolebarnen som barnets egna föräldrar gör!

Det gäller att ta vara på de sista sommardagarna! Det är något visst med sensommaren - luften är ljum och ändå finns det en frisk, krispig ton.

I går åkte vi ut och plockade lingon och lite blåbär. Ett bad hann vi också med. Äldste sonen var snäll och bakade en marmorkaka. Det var första gången han provade att göra den sorten men den blev jättebra!

Marmorkaka:

Smöra och mjöla en sockerkaksform.

Rör 200 g smör och 2,5 dl socker pösigt.

Rör ner 3 ägg, ett i taget.

Tillsätt 4 dl mjöl och 1 tsk bakpulver.

Tillsätt 1 dl mjölk eller grädde.

Häll 1/3 av smeten i en annan bunke och tillsätt 2 msk kakao.

I den större delen av smeten tillsättes 1 msk vaniljsocker.

Häll hälften av den vita smeten i formen.

Häll över chokladsmeten.

Häll över resten av den vita smeten.

Om du vill ha en randig kaka gör du ingenting.

Vill du ha den mer marmorerad kan du dra lite med en gaffel.

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 1 timme i 175 grader.

Lingonen är mogna nu och tillsammans lyckades vi få ihop 4 liter. En liter blåbär blev det också!

 

Efter slitet bland lingontuvorna var det skönt med ett dopp!

Förskola för de allra minsta På gott och ont

Jag har förut hänvisat till Förskola för de allra minsta På gott och ont av Kihlbom, Lidholt och Niss och nu tänkte jag skriva lite om boken som helhet. Boken handlar om hur dagens förskola fungerar för de allra minsta barnen (mellan 1 och 3 år). Den beskriver vilka risker som finns och hur förskolan borde vara utformad för att den ska möta de små barnens behov.

Boken tar upp de tre grundläggande aspekterna i barnens utveckling: anknytningen, kroppslig och psykisk förmåga att tåla stress och spänning, samt förmågan att samspela med andra människor.

Författarna menar att den svenska förskolan inte längre är tillräckligt bra för de yngsta barnen. Sedan början av 90-talet har barngrupperna ökat utan att resurserna har ökat i motsvarande grad. Andelen 1- och 2-åringar har ökat betydligt. Gruppstorlekar och personaltäthet är viktiga faktorer för god kvalitet och brister i detta avseende har stor negativ effekt, särskilt för de yngsta barnen.

Författarna skriver att verksamheten på många förskolor saknar de förutsättningar som är nödvändiga för god kvalitet:
-för stora barngrupper
- för låg personaltäthet
-bristfällig kontinuitet (sjuka förskolelärare med vikarier som ersättare)
- utbildad personal saknas ofta
-barn med behov av särskilt stöd har ökat kraftigt.
På grund av dessa faktorer löper många 1- och 2-åringar risk att skadas i sin utveckling.

Författarna har i sina samtal med personal och föräldrar lagt märke till en ömsesidig hänsyn. Båda parter undviker att föra fram oro och kritik för hur barnet har det eftersom de inte vill såra eller oroa varandra.

Boken innehåller avsnitt som handlar om hur en bra inskolning ska gå till, att personalen måste använda hela sitt signalsystem (ögonkontakt, röst, kroppskontakt) i sin kontakt med de små barnen, om stress och buller. Den innehåller även ett par avsnitt om hur barnets hjärna utvecklas - mycket intressant läsning men det blir för komplicerat att återge detta här. Boken tar också upp det faktum att förskolan blir mer och mer inriktad på att undervisa barnen. Författarna är helt emot detta och menar att det viktigaste för små barn är goda relationer till föräldrar och andra nära vuxna och till kamrater. De menar till och med att det kan vara skadligt för barnen att fokusera för starkt för kunskapsinlärning i så unga år.

Boken är alltså en genomgång av vad som brister i dagens förskola. Ändå är författarna i grunden mycket positiva till förskolan, även för de allra yngsta barnen. Man anser som sagt att förskolan betyder mycket för utvecklingen hos alla barn och att den kan kompensera för dåliga hemförhållanden. Man skriver också att svensk och utländsk forskning har visat att en förskola med hög kvalitet gynnar utvecklingen hos alla barn och kompenserar för sådana brister som orsakas av ogynnsam social och psykologisk miljö. Det står vidare att ett mål för den svenska välfärdsmodellen var att eliminera upphov till ojämlika villkor för barns uppväxt.

Jag har så svårt att förstå den här låsningen vid att förskolan skulle vara viktig eller till och med avgörande för utvecklingen hos små (och större) barn. Författarna till den här boken skriver ju själva att det viktigaste för barn är goda relationer till trygga vuxna. Föräldrar är ju trygga vuxna och om de vill ta hand om barnen måste det väl vara ett fullgott alternativ. Om de föräldrar som vill ta hand om sina barn hade möjlighet till det skulle det dessutom bli ett lägre tryck på förskolorna och då skulle kvaliteten kunna förbättras.

Lite engelska, martorn och äpplen!

Vi har börjat tänka lite på skolan igen, jag och min äldste son! Eller det är nog mest jag som har börjat tänka om jag ska vara riktigt ärlig! Vi kom på att det är nationella prov i 9:an! Jag tittade lite på gamla prov på Skolverkets hemsida och noterade att man behöver ha ett rätt stort ordförråd för att klara av proven i engelska. På min sons skola tror de inte på glosläxor tyvärr. Detta plus att de inte bearbetar texterna de ändå läser på ett ordentligt sätt (dvs med genomgång av ord, uttryck och grammatiska konstruktioner) har inte direkt hjälpt sonen att utöka sitt ordförråd. Det är ju lite sent att börja men bättre sent än aldrig så jag försökte klura ut ett sätt att träna ord och uttryck på som inte riktigt känns som skola. Jag hittade en kursbok från första terminens engelskstudier på universitetet - låter svårt men boken är lättläst och rätt spännande. Vi har hittills hunnit med några sidor och har gjort så att vi läser en sida per gång. Vi turas om att läsa högt går igenom svåra ord och uttryck efter varje gång vi byter läsare. Och vi har faktiskt trevligt den stund vi "pluggar" tillsammans!

Ex från förra textgenomgången:

prepositionsuttryck:

different from

meddle with

protected by

friendly towards

tema på:

make

go

spend

eat

ord:

stern

foreign affairs

monarch

manner

agreement

several

Jag har gjort ett till besök på plantmarknaden och hittade något jag inte sett förut - rysk martorn. Visst är den fin! Jag bara älskar den! Det är så häftigt att både "blommorna" och stjälkarna är blå!

De tidigaste äpplena, Transparant Blanche, har blivit riktigt stora! I år är det första gången vi får så många att de räcker till att både äta av och till ett par äppelkakor!



Adhd-medicinering ökar

I lokaltidningen finns en liten notis om att adhd-medicineringen kraftigt har ökat. Jag surfar runt lite och hittar det här i Psykologtidningen nr 5, 2012

http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/Sidor/Huvudartikel.aspx

Här framgår att medicineringen för adhd har fyrdubblats mellan 2007 och 2011. Artikeln tar inte ställning utan presenterar olika forskningsresultat för att ge en heltäckande bild. Det förs fram några olika teorier:

1. Bättre kunskap om adhd hos allmänheten, inom skola, barn- och ungdomspsykiatrin samt vuxenpsykiatrin.
2. Ökad belastning i samhället med högre intensitet och allt större krav vilket gör att fler personer faller igenom.
3. Psykiatrin har prioriterat utredandet av neuropsykiatriska tillstånd inklusive adhd och att det har forskats mer om tillståndet under senare år.
4. Barn födda senare på året löper ökad risk att få en adhd-diagnos. De är mer "omogna"  och har svårare att klara skolans krav.

Psykologen Lars Lundström skriver att man använder adhd-medicin för lättvindigt. Han menar att samhällsutvecklingen och de allt större barngrupperna i förskola och skola bidrar. Barn är mer stressade och visar därför i större utsträckning upp adhd-beteende. Adhd- symptom  finns att söka i skolan och samhälle, inte som en medfödd funktionsnedsättning hos barnen menar han. Han säger också att det är självklart att barn födda senare på året är mer omogna. Men skolan kan idag ställa orimliga krav, vilket gör att de uppfattas som avvikande när det egentligen handlar om naturlig mognadsprocess. Lundström säger att: "Det borde vara självklart att barn tillåts mogna i sin egen takt. Omognad och naturliga trotsperioder ska inte medicineras."

Det här är något som myndigheterna i Sverige verkar vara medvetna om men inte gjort någonting åt. I Förskolan för de allra minsta läser jag om en kunskapsöversikt Skolverket gjorde 2001. Där drar de följande slutsatser:

"Utifrån den forskning som vi tagit del av är en grupp om 13-15 barn i de äldre förskoleåldrarna (4-5) år att föredra, om barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt."

Detta betyder alltså att barngrupperna ska vara ännu mindre för de yngre barnen. Vidare kommer man fram till:

"För de minsta barnen är det indentitetsutvecklingen och språkutvecklingen som är så viktig för senare års lärande som tar mest skada. "
"För många barn i behov av särskilt stöd krävs numera ofta en diagnogs för att de skall få hjälp och stöd. I en mindre grupp hade det kanske aldrig uppstått något behov av att diagnosticera dessa barn."

Om man tror att samhällets sätt att behandla barn kan leda till att barn utvecklar adhd-liknande symptom och ändå inte gör någonting åt saken då är det väl något som har gått riktigt snett?

Undersökning av Bengt-Erik Andersson

Många som vidhåller att förskolan är det bästa alternativet för barn (och därför vill hindra föräldrar som hellre vill ta hand om sina barn själva) hänvisar till en undersökning gjord på sent 70-tal av Bengt-Erik Andersson. Han är professor emeritus i utvecklingspsykologi ch pedagogik och följde 128 barn. Undersökningen visade att de barn som startat i daghem före 12 månaders ålder visade sig ha utvecklats bättre än övriga vid uppföljningar då barnen nått 8 och 13 års ålder. Man delade in barnen i 4 grupper.

1. tidig start på daghem
2. tidig start hos dagmamma
3. daghemsstart efter 2 års ålder
4. ingen omsorg utanför hemmet

Det fanns ett entydigt mönster: de två grupperna med tidig start i omsorg utanför hemmet hade utvecklats bättre än de andra två.

Jag läser om denna undersökning i Förskola för de allra minsta- på gott och ont av Magnus Kihlbom (psykoanalytiker och barnpsykiater), Birgitta Lidholt (fi dr i pedagogik, leg psykolog och lärarutbildare) och Gunilla Niss (leg psykolog) och där påstår författarna att undersökningen inte är relevant för att bedöma effekterna av dagens förskola. Uppgifter saknas om olika aspekter av kvaliteten i de olika former av omsorg som barnen fick och om vistelestider per dag och vecka. De jämförda grupperna var också små och det är osäkert om man verkligen kunnat kontrollera de socioekonomiska skillnaderna.

Allt detta känner jag igen från andra redogörelser jag läst om Anderssons undersökningar. Men något som förvånar mig och som jag aldrig läst någon annanstans är en lista på de slutsatser Andersson själv drog av sin undersökning:

• barn och föräldrar gör ges tillfälle att bygga upp nära, varma och trygga realtioner under barnets första levnadsår
• under hela förskoletiden behöver föräldrar och barn mycket tid tillsammans - för småbarnsföräldrar bör arbetsdagen vara sex, eller för de "riktigs små" barnens föräldrar rentav fyra timmar
• föräldrarna bör ha full valfrihet ifråga om val av omsorg "därför att om föräldrarna tvingas välja ett alternativ de egentligen ogillar kommer då att bli missnöjda och få samvetsförebråelser. De fungerar då också sämre som föräldrar
• kvalitet i daghemsverksamheten är en förutsättning för barnens utveckling
• regelbunden fortbildning av personalen är en av förutsättnignarna för kvalitet
• också andra former av stöd och uppskattning från arbetsgivarens sida är nödvändiga om personalen skall kunna behållas
• kvantitet och kvalitet får inte stå motsättning till varandra
• alla barn passar inte att gå i daghem, som alternativ bör finnas mindre grupper eller familjedaghem för infektionskänsliga.

Läs gärna
http://hemmaforaldrar.blogspot.se/2010/05/svenska-foraldrar-ar-grundlurade.html

http://www.hemmaforaldrar.se/bengt_erik_anderssons_undersokning_om_forskolan.htm


Här är annan intressant läsning som belyser motsatta ståndpunkten:
http://www.viforaldrar.se/Forsta-aret/darfor-ar-forskolan-bra-fo

http://www.dn.se/nyheter/tidig-dagisstart-det-basta-for-de-allra-flesta-barn

Matlagning och trädgårdsfix!

Mannen jobbar igen och man ska tillbaka till något som liknar mer vanliga rutiner. Maten till oss alla åtta ska vara färdig vid 12-tiden för då kommer mannen hem från jobbet en stund. Det är bra att jag har villiga medhjälpare! Här hjälps barnen åt att förbereda en Nasi Goreng!



Nasi Goreng:

Koka 3 dl långkorningt ris.

Bryn ca 300 g fläskkött eller kyckling tillsammans med 1,5 tsk curry.

Hacka 1 gul lök och strimla 4 dl vitkål.

Lägg lök och vitkål i grytan och efterstek på svag värme under lock i 10 min.
Smaksätt med 1 tsk salt, 1,5 tsk paprikapulver, 2 tsk soja, 0,5-1 tsk sambal oelek, 2 pressade vitlöksklyftor.

Blanda det kokta riset med räkor och ananas i bitar. En strimlad omelett är också gott till.

Har införskaffat lite nya växter. 4 vinbärsbuskar av sorten Storklas blev det. Två stäppsalvior för att ersätta två som har dött och sedan hittade jag en näva som så spännande ut.

Ruccolasalladen jag hade i fyrverkerilådan är uppäten eller lusäten och slängd och istället har två astrar fått flytta dit!

Fackelblomstren har slagit ut!

Jag påstod att jag tyckte att de outslagna bolltistlarna var vackrast! Jag tar tillbaka! De är helt underbara när de slår ut - lila, luddiga stjärnor! När de är halvt utslagna är de rätt lustiga också!

 

Rosorna fortsätter att blomma!

Grundskolan 50 år, del 2

Avsnitt 3 i Grundskolan 50 år (2012) handlar om framtidens grundskola. Avsnittet är uppdelat i 4 kapitel där fyra olika personer som representerar olika politiska partier skriver om hur de tänker sig morgondagens grundskola.

Det är:
Margareta Pålsson, riksdagsledamot för moderaterna
Gustav Fridolin, riksdagsledamot för miljöpartiet
Lotta Edholm, skolborgarråd i Stockholm, folkpartiet
Mikael Damberg, skolpolitisk talesperson för socialdemokraterna

Om du vill börja från början kan du läsa här först:

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/08/grundskolan-50-ar_6.html


Jag ska försöka återge vad de har för visioner och för enkelhetens skull kommer jag ibland att använda de partipolitiska beteckningarna istället för företrädarnas namn. Jag vet förstås inte i vilken grad det de anser gäller hela partiets inställning.

M och S tycker egentligen att skolan är bra, något som förvånar mig med tanke på vad som skrivits tidigare i boken. Pålsson skriver att Sverige i grund och botten har en mycket bra skola med många duktiga elever och engagerande lärare. Visst, det är klart att det alltid kommer att finnas duktiga elever och engagerande lärare - som jag brukar säga - folk är folk! Men om den övergripande strukturen är fel (och med tanke på de resultat skolan uppvisar i jämförelse med andra länder och i jämförelse med skolan förr i tiden måste det ju vara något som inte stämmer) hjälper det inte mycket! Damberg beskriver hur utbildningssystemet har utvecklats och förlängts till att omfatta förskolan (med läroplan, avgiftsfri 15 h/vecka från 4 års ålder samt kraftigt subventionerad tack vara maxtaxan) till att gymnasiet ses som en självklarhet. Detta anser han har förbättrat Sverige. Damberg verkar tro att skolan har försämrats pga att den har blivit mer ojämlik. En annan tolkning skulle förstås kunna vara att den har blivit ojämlik därför att den inte längre håller måttet. Om eleverna får ta för stort ansvar, om tempot är lågt, hemläxorna få och stoffet litet blir ju skolan per automatik mer ojämlik. Vissa föräldrar kommer att försöka hjäpa sina barn medan andra inte förstår att skolan inte gör sitt jobb! FP erkänner att det står illa till med skolan men verkar vilja kasta skulden på i första hand föräldrarna. (Mer om detta senare!)

Något som alla är överens om är att yrkets status måste höjas och likaså lönerna.

M, MP och S talar om teknikens betydelse. Man måste börja använda datorer och IT mer. Suck! Detta har man hört på lärarhögskolan till leda. Visst är det bra med modern teknik men ingen ska inbilla mig att det är avgörande eller att eleverna lär sig mer! Vad som lärs ut måste få vara det allra viktigaste. Sedan ska det förstås presenteras och bearbetats på ett ändamålsenligt sätt.

M tycker att undervisningen måste kopplas mer till verkligheten. Eleverna måste känna att undervisningen är direkt kopplad till världen utanför och att varje lekton genomförs med syftet att ge dem centrala livskunskaper. Jag frågar mig om detta är möjligt! Mycket man läser har till synes ingen koppling till någon praktisk verklighet men det kan ändå vara av värde att lära sig det. Man kan växa som människa av vissa kunskaper. Andra kunskaper förstår man värdet av när man lärt sig ännu mer senare i livet.

M vill också att skolan ska bli mer flexibel. Pålsson vill att skolan ska innehålla olika rum. Rum för föreläsningar, kreativt skapande, arbete i grupp, enskilt arbete och rum för traditionell lärarledd undervisning. Jag undrar vad som händer med studieron? Det låger som om det kan bli ganska rörigt!

FP vill ha bättre praktikplatser. Alla ska få praktisera på det stadium de utbildar sig för (helt otroligt att det skulle kunna vara på något annat sätt, eller hur?) och de skolor som tar emot lärarstudenter ska var speciellt utvalda, uppvisa bra resultat samt ha särskilda kompetenser.

Så där, inget av ovanstående är särskilt kontroversiellt. Inget av det kanske heller är till särskilt stor hjälp när det gäller att förbättra grundskolan. Men det kommer mer!

Nu är det FP och S som är mest visionära. De riktar in sig på familjepolitiken för att lösa grundskolans problem.

FP vill som sagt kasta en stor del av skulden på föräldrarna. Edlund anser att föräldrarnas attityder är avgörande för att skolan ska få möjlighet att lyckas. Det kan naturligtvis också vara så att föräldrarnas attityder förändras när de misstänker att skolan inte ger deras barn en bra utbildning. Edlund säger att hon ofta möter föräldrar som kastar skulden på enskilda lärare eller rektorer men aldrig ser sin egen roll i det hela. Hon rapporterar också om att rektorer säger att föräldrar är handfallna i sin föräldraroll. De har svårt att få iväg sina barn i tid till skolan, de åker utomlands och låter barnen ta ledigt. De tycker att det är jobbigt att hjälpa barnen med läxor.

Både FP och S vill lösa problemen i skolan genom att göra skoltiden längre. De vill båda två jobba neråt i åldrarna. FP tycker att förskoleklassen borde bli det första obligatoriska året i grundskolan. De vill också göra det sista året i förskolan obligatoriskt, åtminstone de tre timmar per dag som är avgiftsfria. Edlund säger att visserligen går nästan alla barn i förskola men att ett obligatorium skulle ge mer tyngd åt förskolan som skolförberedande institution. Hon säger att om det sista året i förskolan var obligatoriskt skulle man kunna pröva elevernas förkunskaper på ett mer genomtänkt sätt än i dag när man ibland testar eleverna i förskoleklassen. Hon skriver också att förskolan kan spela en ännu viktigare roll än i dag för att barnen ska klara sig bra i skolan.

S riktar in sig mer på jämlikheten och säger att barn som går i en kvalitativ förskola klarar sig bättre i skolan (bättre än vilka? Finns sådana barn han pratar om? Alltså sådanda som har varit hemma.) Det som händer i förskoleåldern är fundamentalt för barns förmåga och motivation för inlärning när de i ett senare skede ska börja skolan. Det är väl självklart att det som händer i förskoleåldern är fundamentalt. Men frågan är väl om det som händer måste hända på en förskola? Damberg skriver också att vårdnadsbidraget bör avskaffas till förmån för investeringar i förskolan. Han vill också att arbetslösa och föräldralediga föräldrar ska få begagna sig av förskolan under en större del av dagen. "Att en förälder är arbetslös borde inte tillåtas försämra barnets möjliheter i livet gonom en sämre tillgång till förskola."

S tycker liksom FP att förskoleklassen ska bli obligatiorisk. De anser också att elever som har behov av det ska kunna få gå längre skoldagar och få delta i olika former av lovskola. Fritidshemmen skulle kunna bidra mycket mer till att eleverna utvecklas och når högre måluppfyllelse i skolan. "Det är ett otroligt slöseri att inte använda en större del av skoldagen till olika former av lärande."

Ja, jag blir mörkrädd när jag läser kapitlen skrivna av Edholm och Damberg. För mig är det ett otäckt samhälle de skissar upp. Jag tror inte heller att de har lösningen på problemet! Jag tror snarare att problemen kommer att förvärras.

Saker jag undrar över:

Föräldrarna är handfallna i sin föräldraroll. Varför är de det? Det kan ha att göra med att föräldrar inte är tillsammans särskilt mycket med sina barn och inte har lärt sig att vara föräldrar. Man blir inte förälder bara för att man får barn. Man måste träna och det kan man bara göra genom att vara tillsammans med sina barn. Om det jag säger stämmer är det inte rätt medicin att ytterligare hindra föräldrarna från att ta hand om sina egna barn.

Föräldrarna tycker att det är jobbigt att läsa läxor med barnen. De kanske skulle tycka att det känns lättare om de skulle ha lite mer tid tillsammans med barnen. Det är inte roligt att göra läxor med trötta barn på kvällstid!

Förskolan är av avgörande betydelse för hur det ska gå för barnen i skolan i framtiden. Jag undrar över vad de egentligen lär sig på förskolan. Läroplanen slår inte fast några konkreta kunskaper som ska läras in utan riktar in sig på sociala färdigheter. Sedan tycker jag att det är märkligt att skolan inte har utvecklats i positiv riktning istället för negativ. De flesta barn går som sagt i förskola och därför borde skolan vid det här laget vara mycket bra. Det är väl underligt?! Man skriver att realskolan och den gamla folkskolan fungerade bra. Barnen lärde sig mycket. Inga barn gick på förskola då. De var hemma med sina mammor. Hur går detta ihop sig?

Förskoleklassen och sista året på förskolan borde göras obligatoriska. Hur blir det med personalen? Ska de utbilda sig till lärare? Hur blir det med löner och lov? Om man inte gör om utbildningen till en riktig lärarutbildning kan man inte förvänta sig att barnen ska lära sig mer. Om personalen ska fungera som lärare blir det väldigt orättvist om de inte ska ha samma löner och lov som lärare på det nuvarande lågstadiet. Men detta kanske bara är en förberedelse för att man tar bort loven för lärare och elever och på så sätt löser rättviseproblemet. Dessutom skulle ju eleverna få mer tid till inlärning.

Man vill införa lovskolor. Vilka ska undervisa? Kanske ska lärarna ha kortare lov och arbeta på sommaren också. Då blir det ju faktiskt rättvist jämfört med förskole- och 6-årspersonal! Kanske riskerar man att förvärra problemen när man tvingar barn att gå i skolan ännu mer än de redan gör!

Fritidshemmen ska användas för lärande. Jag frågar mig här också hur det blir med löner och lov. Om fritidshemspersonalen ska vara lärarutbildad borde de rimligtvis ha samma villkor som lärarna. Sedan uppstår ytterligare ett problem - de barn som inte går på fritidshemmet? Vad händer med dem? Eller ska fritidshemmet kanske på sikt också göras obligatoriskt?!

Slutligen funderar jag över vad alla dessa "förbättringar" kostar samhället? Det låter som om det kommer att bli dyrt? Vem betalar?

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur politiker ser på barn. Ja, när jag tänker på vilken människosyn de verkar ha. Man respekterar inte banden mellan föräldrar och barn och underkänner föräldrarnas kärlek och förmåga att ta hand om sina egna barn. Man underkänner de "lärdomar" föräldrar för vidare till sina barn bara genom att vara tillsammans med dem, bry sig om dem och ta hand om dem. Man underkänner dessutom hela vår mänskliga historia. Vi har historiskt sett klarat oss ganska bra utan förskolor. Ingen verkar vara riktigt säker på hur vi ska vrida skolans utveckling åt rätt håll. En sak tror jag dock vi kan vara ganska säkra på, att kvaliteten på skolan inte har förbättrats i takt med att antalet småbarn har ökat på förskolorna.