Fredagen...

...är här! Vardagsveckan är slut! Den har gått fort! Vi har gjort allt det vanliga...ja, ni vet...städning och tvätt och mat och plock...Och så har jag och 6-åringen hunnit med lite annat också mellan varven! 

Vi har gjort yoga...

...varit i skogen och klättrat i "berg"...

...kört byggavfall till soptippen...eller det var min pappa som var själva huvudpersonen i den manövern men både jag och N hjälpte till att lasta på och lasta av! 

Vi har tagit några promenader....N åkte longboard och jag gick fort! 

N har räknat en del matte och läst och skrivit lite! 

Varit i en lekpark en stund medan vi väntade på att storebror skulle sluta skolan! 

Spelat fotboll!

Hälsat på hos mormor och morfar och där byggde N en koja! 

Sen har jag hunnit med en hel del annat inser jag när jag tänker efter...läst läxor med större barn, städat ur klädkammare och liten skrubb, städat ur flera köksskåp, bäddat rent 5 sängar, letat fram vantar och mössor...Och så har jag tänkt på Magdalena Andersson och vad hon sa nyss....att i Sverige ska ingen kvinna fastna i hemmet. Och tankarna har malt....har jag fastnat i hemmet? Är det dåligt? Hur skulle det vara om jag inte hade fastnat här? Vem skulle göra allt jag gör? Skulle min make hinna med att göra hälften av vad jag gör på kvällarna? Och skulle jag hinna och orka med den andra hälften efter arbetstid? Hur skulle barnen må? Vilken struktur och ordning skulle våra liv få? Och jag vet ju svaren...det skulle inte gå. Vi skulle bli ledsna och arga och frustrerade och ledsna. Och så sitter jag ju inte fast. Jag är rörlig. Går ut och in hur jag vill. Och den dagen jag skulle vilja lämna hemmet för att förvärvsarbeta känner jag mig säker på att jag skulle fixa det också. Men nu vill jag inte det. För det skulle inte vara bra för min familj och inte för mig heller. Och jag är tacksam över att jag kan få göra det här, jobba med det jag vill och med det som vår familj behöver mest...och så blir jag ledsen och arg över att Magdalena inte fattar något alls...

Ja, tankarna vandrar...livet går sin gilla gång...hur man än drar sig fram. Ute blir det höst. Vi njuter av det och omfamnar det fastän kylan som vi vet kommer skrämmer lite. Men det går det också. Och nu är det gott...vackert. I förrgår kom den första frosten och det kändes som glädje...så gnistrande vackert där ute och luften blev annorledes...det doftade jul...