Alla är vi olika. Men en sak har vi gemensamt. Småbarnsföräldrar alltså. Det är som en härlig religion som omfamnar oss. Vår nya religion. Hämta-lämna-religionen. Vi kan alla förenas i ett samstämmigt förskolecredo.
Nu sist var det Carl Philip som vittnade. Han kunde inte komma i tid till något racingevenemang. Han var tvungen att lämna lille prins Alexander, 17 månader, till förskolan. De andra deltagarna hade skrattat gott och någon hade sagt "livspusslet!"
Ja, det låter härligt. Käckt på något vis. Som om Carl Philip vore som alla andra som kämpar med lämningar och hämtningar och ett förvärvsarbete däremellan. Och maten och städningen och samvaron med barnen och handlingen och räkningarna och tvätten och alla andra små detaljer familjelivet för med sig.
Ja, vi jobbar på med våra livspussel. Var och en på sitt sätt. En sak har i alla fall folk, både kreti och pleti, gemensamt...vi lämnar på förskolan. Det är det yttersta tecknet på att vi är som alla andra. Och det är vi. Som alla andra. Däri kan vi förenas.
Usch, fy och blä! ��
SvaraRaderaJag tänker på hur vanligt och vedertaget detta är. Det skrattas lite igenkännande, nickas instämmande och skrockas lite. "Ja...ja...vi vet hur det är" och så exempel som radas upp. Det är så sorgligt och på samma gång intressant. Det här förhållningssättet att bebisen är en liten varelse som inte riktigt är en människa än, och nu blir det lite OT men jag klämmer in det; detta evinnerliga som föräldrar och andar vuxna håller på med - att prata över huvudet på barn. Och om det nu är så att man inte riktigt ser sitt lilla barn som en människa, då borde väl dessa människor VERKLIGEN hålla sina barn nära sig inom familjen för att det som gör att det inte ser dem som människor beror ju på att dessa små bebisar behöver hjälp med ALLT.
Ja, vad ska man säga....? Allt är upp och ner och fullständigt normalt men långt ifrån naturligt längre.
Tack för kommentar och för att du spinner vidare på mina tankar...håller med dig om det du skriver om synen på barnet...som inte riktigt människa. Och känner också att det är upp och ner och långt från naturligt. Det är skrämmande tycker jag att det blivit helt normalt att lämna små barn ifrån sig...fast man inte ens måste. Som du skriver... det har blivit helt normalt men långt från naturligt. Tänk att få en hel befolkning med på tåget utan någon som helst protester...och så hakar kungahuset på och bygger på normaliseringen ytterligare.
RaderaTack. Jag vet att jag tidigare i år läste att både Carl Philips och Victorias barn skulle börja på dagis nu till hösten och jag blev så paff. Fast ändå inte. Såklart. Så självklart. Carl Philip och Sofia får en liten bebis och då är det klart att fjolårskalven sparkas ur hemmet. VARFÖR? Jisses. bland tror jag att jag ofrivilligt flyttat in på Ett mentalsjukhus när jag måste läsa om all dumhet som pågår runt omkring oss. Igår läste jag på SVT om förskola som skickar SMS till föräldrarna, ber dem hämta barnen tidigare för att de p g a personalbrist måste stänga. Pappan som fick uttala sig sa att för dem gick det ju bra eftersom mamman i den familjen ar hemma med en bebis. Jisses. Igen. Jisses. Suck. Om vuxna människor inte klarar av att ha två barn hemma på samma gång....jag undrar så....hur vi ens kan leva idag? Hur är det möjligt att våra mor- och farföräldrar överlevde ens?
RaderaJa, det är märkligt att de äldre generationerna överlevde. Ett mentalsjukhus...det var en bra beskrivning.
Radera