fredag 4 januari 2013

Ropen skalla!

Ibland känner jag mig så arg och besviken på dagens kvinnor, mig själv inbegripen! Alla som läser min blogg har väl förstått att jag är lidelsefullt intresserad av att förstå vårt samhälles mekanismer när det gäller synen på barn och barnomsorg. Jag skulle önska att jag levde i ett samhälle som respekterade olika typer av människor, respekterade alla människors önskan att forma sina egna liv. Jag skulle önska att jag levde i ett samhälle med äkta jämställdhet. Ett samhälle som inte ställer människor mot varandra - kvinnor mot män, rika mot fattiga, arbetande och hemmavarande, ungdomar mot äldre. Ett samhälle som ger människor möjligheter och inte hinder.

Det där med ilskan och beskvikelsen då? Jo, det slog mig plötsligt att vi är så fega nu för tiden. 70-talets kvinnor (eller i alla fall några av dem) vågade säga vad de tyckte. Deras rop skallade - Dagis åt alla! Varför skallar inte våra rop? Varför vågar vi inte säga vad vi vill och önskar? Jag vägrar att tro att jag är ensam om att vilja ha möjlighet att vara hemma och ta hand om mina barn. Jag VET att jag inte är ensam. Undersökningen Sverigemamman från 2011 visar att 53 % av alla mammor mellan 20 och 29 år vill vara hemma hos sina barn på heltid. Nästan lika många äldre kvinnor ville vara hemma och ta hand om sina barn. Är det inte dags att vi börjar säga högt vad vi vill?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar