Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

fredag 29 juni 2012

Känslor eller fakta?

Jag har börjat fundera på varför jag egentligen känner så starkt att jag vill ta hand om mina barn själv. Jag har ju hela tiden förlitat mig på mitt sunda förnuft eller magkänsla eller vad man ska kalla det. Jag har aldrig kunnat förklara, ange några skäl för min övertygelse. Jag har bara känt att jag inte vill lämna bort mina barn när de varit för små. Det känns fel helt enkelt. Kanske har det med att göra att jag själv hade en mamma som var hemma hos mig när jag var liten. Ja, hela min barndom faktiskt även om mamma arbetade halvtid från min mellanstadietid. Hon var i alla fall alltid hemma när jag kom hem från skolan. Något jag tyckte var självklart. Det var skönt. Skillnaden märktes när det var sommarlov och jag och min bror var ensamma hemma fram till lunch. Dagen kom aldrig riktigt igång förrän mamma kom hem.

Det var mina känslor alltså. Egentligen tycker jag väl att man kan få gå på sina känslor när det gäller barnen. Det känns som om vi har krånglat till något som kanske inte är så krångligt. Folk får barn. Man vill ta hand om dem och vara tillsammans med dem. Eller man känner att man vill ägna sig åt sitt jobb. Det finns olika typer av barnomsorgsalternativ. Varför ska samhället vara med och bestämma hur vi som föräldrar ska lösa den situation vi hamnat i när vi får barn? Om samhället är berett att lägga pengar på att ta hand om barn borde även de som vill ta hand om sina barn själva kunna få del av dessa pengar. Har sagt det förut så jag tjatar inte mer om det!

Men kanske har jag missuppfattat något. Mina känslor har kanske lett mig fel. Det kanske är bättre att barn inte tas om hand av föräldrar i hemmiljö? Jag uppsökte stadens bibliotek och lånade hem det jag tyckte verkade relevant för att få reda på mer om barnpsykologi.

Först satte jag tänderna i Utvecklingspsykologi av Philip Hwang och Björn Nilsson. En bok som går igenom etablerade teorier om utvecklingspsykologi. Boken går igenom olika typer av utveckling - emotioniell, fysisk, empatisk, social... Den är allmänt hållen och går helt sonika igenom olika psykologers teorier. Det jag fastnar för (förstås - eftersom det stöder mina känslor!) är Bowlbys anknytningsteorier. Han menar att människobarnet är så hjälplöst från födseln och långt därefter och därför behöver knyta an till en vuxen (modern) för att försäkra sig om sin överlevnad. Han menar att först vid två år och framåt kan barnet gå in i målinriktade relationer och klarar bättre att öka avståndet till de vuxna det utvecklat anknytning till. Det kan också allt skickligare samspela med jämnåriga vuxna och obekanta vuxna. Vid 2-3 års ålder börjar barnet förstå andra människors känslor och avsikter men denna förmåga är fortfarande mycket elementär.



I boken finns ett kapitel om socioemotionell utveckling. Där jämför man en 2-åring och en 6-åring och konstaterar att 2-åringen ibland är klängig, har svårt att kontrollera känslor och växlar mellan beroende och "kan själv". En 2-åring kan lämnas ensam endast korta stunder - nyfikenheten kan medföra fara. 6-åringen kan vara ensam korta stunder och är ganska oberoende. Det står vidare att barn i 2-3-årsåldern leker tillsammans och låter sig påverkas av andra barn men endast korta stunder och på ett enkelt sätt i början. I 4-5-årsåldern börjar rollekarna och i skolåldern regellekarna.

Ja, allt detta säger mig att min magkänsla kanske inte är helt fel. Små barn som ännu behöver mycket tillsyn och omsorg av en vuxen kanske inte ska vara tillsammans med många små barn och ett fåtal vuxna långa stunder varje dag. Det kanske är bättre att de är tillsammans med en vuxen som kan läsa av deras behov i stort sett hela tiden och tillsammans med denne utveckla sina färdigheter när det gäller samspel, empati och språk.

Jag surfar lite om anknytningsteorin och hittar en artikel här:  http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/Aktuella%20artiklar/Anknytningx3.pdf  Här står det om John Bowlby som alltså är anknytningsteorins upphovsman. Han intresserade sig för hur små barn påverkas av tidiga separationer och förluster. "Hans undersökningar visade att ett barn som separeras från sin primära anknytningsperson reagerar med outhärdlig psykisk smärta, på ett sätt som liknar vuxnas sorgereaktion i samband med förlust av en nära anhörig. Om separationen drar ut tillräckligt länge på tiden inträder till slut ett tillstånd av extrem uppgivenhet, ett uttryck för att barnets anknytningssystem kollapsar." Det här låter ju förfärligt! Tänk om det är sant? Om anknytningsteorin gäller fortfarande (och jag kan inte läsa mig till att den inte gör det) så är det väl konstigt att vi byggt upp ett barnomsorgssystem som helt bryter mot allt vad teorin för fram. Att lämnas av sina föräldrar den större delen av dagen från späd ålder kan väl inte vara den optimala lösningen på hur barn ska tas om hand?

2 kommentarer:

  1. Å så intressant.
    jag har läst en del pedagogik och jag har till hösten sökt spädbarnspsykologi och hoppas komma in.
    Detta samtidigt som jag är ehmma med mina 5 barn..och ja jag tror med på att lyssna på sina känslor och jag tror av hela mitt hjärta att de är lyxigt för hela familjen att få ha de på det här sättet å slippa stresa till förskola m.m.
    kramis

    SvaraRadera
  2. Jag "studerar" ju bara på egen hand, hemma i tv-soffan och vid köksbordet! Spännande med spädbarnspsykologi! Jag har också läst en hel del pedagogik - är lärare - men det var mer inriktat på inlärningspsykologi om man ska jämföra. Nu är jag nyfiken på vad auktorieterna inom barnpsykologi har att komma med - intresserar mig främst för det här med anknytning, separationer och även hur barn "lär" sig allt det där de "lär" sig de första åren. Kram

    SvaraRadera