Ensamma barn

Det är en hel del prat om dagis och anknytning och allt det där som har med små barn att göra. En annan sak som jag funderar lite på ibland som är bortglömd är alla de "stora" barnen. När föräldrarna jobbar går ju barn på fritids efter skolans slut men när de är mellan 10 och 12 år har de blivit "stora" nog för att vara hemma ensamma på eftermiddagarna. Ibland funderar jag på vem som egentligen är ansvarig för dessa barn (föräldrarna förstås - men de är ju inte där om det skulle hända något) och hur de som är ansvariga egentligen tar sitt ansvar. När jag var liten pratade man om att det fanns "nyckelbarn" och det ordet hade en negativ klang. Nu är de flesta barn "nyckelbarn" och det är något vi aldrig ens diskuterar. Hur gick det till när detta blev norm? Varför är det ingen som funderar över om det är rätt och rimligt att det ser ut på det här sättet?