11-åringen är färdig med första delen av Hello England, den första läroboken i engelska för folkskolan åk 5 och 6. Nu har vi börjat med den andra boken. Det är en så bra bok! Ja, det var den första också! Böckerna är uppbyggda på så sätt att det först kommer en text med medföljande glosor i en lista längst bak. Till texten kopplas ett grammatiskt moment som förklaras samt ges övningar på. Dessutom tas nyttiga uttryck upp. I övningsboken finns mer övningar till den grammatik som hör till texten. Det är alla möjliga uppgifter...luckor, tempusbyten, översättning till och från engelska. Grammatiken som gåtts igenom glöms inte bort utan återkommer i följande texter och övningar.
Förordet till övningsboken är så bra! Det är väl värt att läsas och jag tänker att det är så synd att detta tänk är så bortglömt. Tänk om man jobbade så här med språk i skolan idag!
Det första stycket är en smårolig text! Den har vi gjort! Först förhörde jag på glosorna som hörde till! De ord 11-åringen inte kunde tittade vi lite extra på och de frågade jag om igen vid ett senare tillfälle. Hade jag jobbat som lärare hade jag förstås gett orden i läxa! Man var så hänsynsfull på den gamla onda tiden...ser ni snedstrecket i mitten av texten? Det var så mycket man läste vid ett tillfälle och det var detta som blev läxa till nästa gång samt glosorna till! Jag lät 11-åringen göra diktamen på en bit av stycket...det tycker jag är bra och det gör vi emellanåt. Det är ett bra sätt att träna på hörförståelse samt checka av att stavningen sitter.
Till texten hör tre olika övningar. Den första går ut på att förvandla påståenden till frågor med did. Ett bra sätt att nöta in hur frågor konstrueras i engelskan. Detta är repetition av vad som redan lärts ut i bok 1. Sen förvandlar man påståendena till not-satser! Lika nyttigt det.
Sen kommer det entext att översätta! Det tycker jag är så bra! Här testas språket på riktigt. I denna översättning kollar man av att verbböjningen, ordföljd och frågekonstruktion! Ordförrådet testas också! Sånt som barnen ännu inte lärt sig får de hjälp med...och det nya får en första chans att hamna i medvetandet.
Jag känner mig ledsen över att språkundervisningen i skolan är så eftersatt. Det är sorgligt att se hur vecka efter vecka går och inget händer. Barnen lär sig inte något särskilt. I högstadiet vet jag inte vad de hålls med. Sonen vet det inte ritkigt heller. Det finns ingen struktur utan det blir lite allt möjligt. Ibland en text, ibland en uppsats, ibland en film, ofta diskutera, ibland någon grammatik. Högstadiebarnen har sin engelskbok på plattan. Jag kollar av den varje vecka..försöker förstå vad de gör. Det mesta blir inte alls. Så läraren hittar väl kanske på något annat. Grammatiken gör sonen hemma. Det är ju lika bra att göra den även fast läraren inte har lust. På sätt och vis förstår jag läraren...att jobba grammatik på platta...näe, det är inge vidare. Det känns inte rätt. Det blir märkligt att skriva i små rutor, klicka i, få det hela rättat av systemet..som inte fattar om det är riktiga fel eller tryckfel. Men vi gör det ändå. Så blir det något gjort.
I tyskan ser det ungefär likadant ut. Man gör lite av varje. Ibland är det ord till läxa. Ibland inte. Grammatiken lyser med sin frånvaro. Man jobbar vidare med de svaga verben i presens. Det är svårt att komma vidare. Man skriver ändå...fast man inte kan. Nu ska det skrivas om popgrupper. Man börjar i fel ända...bygger inte språket först och skapar sen.
På mellanstadiet jobbar man med lite allt möjligt i engelskan...det skrivs brev fortfarande...och nu senast försökte läraren göra något mer planerat av själva brevet...man skulle jobba med idiom. Man skulle rita bilder och gissa idiom. Leta på en hemsida. Och så skrev man till brevkompisen och bad den gissa. Jag vet inte jag...det känns som om mycket tid går åt till något som ger väldigt lite. Idiom...ja, det lära man sig väl gradvis genom att ta upp dem när de kommer i texterna. Eller kanske att läraren gör en liten lista med matnyttiga idiom som man studerar tillsammans och har läxa på.
Jaja, det får bli som det kan. Det måste det ju. Jag är så glad över att jag är hemmafru och har tid att försöka undervisa mina barn hemma på lediga stunder...försöka ta varje chans att pytsa i dem sånt som är av nöden, försöka hjälpa till med att bygga deras engelska och tyska på ett strukturerat och genomtänkt sätt. Det blev liksom tvärtom mot vad det borde varit...i skolan leker man och har kul...hemma får man plugga. Synd bara att lektiden är så lång och pluggtiden så kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar