söndag 29 april 2018

Det fantastiska landet...

Magdalena, ja, Andersson alltså...har varit ute på Internationella valutafondens vårmöte...i Washington. Hon skulle ju förstås diskutera handelsfrågor och hur den nya amerikanska skattereformen i kombination med nya tullar negativt påverkar svenska företag.

Men trots att handelsfrågorna var i fokus helahelgen så poppade ju förstås annat upp också. Det pratades om de demografiska utmaningarna allt fler länder står inför när man får en allt äldre befolkning. I och för sig fattar jag inte riktigt...om det nu är många äldre och färre i arbetsför  ålder så är det ju något som ordnar sig av sig självt...de gamla dör ju så småningom och då kommer de där färre som nu är i arbetsför ålder, bli gamla och då blir ju det ju liksom ordning på torpet igen. Alternativt kan man ju inför någon slags stupstock. Fast det har väl vi i Sverige på sitt sätt redan gjort...vi har ju rätt kassa pensioner till de äldre, onormalt många fattigpensionärer för att vara ett rikt välfärdsland.

Men Magdalena sa det ju inte på det sättet utan förde fram att det enda raka i ett sånt här läge är att få ut fler i arbete. Och då finns ju vi som exempel! Vi har lyckats åstadkomma något fantastiskt, vi i Sverige. Och detta väcker intresse!

Receptet? Det är enkelt...slopad sambeskattning, offentligt finansierad barn- och äldreomsorg, föräldraförsäkring, ytterligare en pappamånad och jämställdhetsbudgetering...

Detta är receptet på framgång för ett rike.

Samtidigt kan man läsa om att:

I förskolan är det kris...på riktigt kris...det måste man nog ta in och erkänna. För annars skulle väl inte förskollärare efter förskollärare om och om igen berätta om överfulla barngrupper...Om man läser på ställen där förskollärare och annat folk ínom förskolebranchen skriver kan man få reda på att:

"Igår var vi två personal på 12 småbarn i två timmar. Vi skulle klä på, klä av, byta blöjor, duka och bädda. I veckan var det tre sådana förmiddagar...Stack hem i innetofflorna och grät en timme.."

I media slås det upp att förskolegrupperna har minskat. Samtidigt vittnar en mängd förskollärare om att det verkligen inte är så. Tvärtom. Man berättar om hur man dribblar med statistiken för att få verkligheten att se ut som man vill.

Någon skriver att...I hennes kommun är det på pappret 7,8 barn i snitt i barngrupperna...lägst i riket. Hon berättar att man helt enkelt delar in barnen i mindre grupper. "i praktiken innebär det att vi ofta är ensamma med ca 10-13 barn i åldrarna 3-4 år på min förskola...På min förskola innehåller varje småbarnsavdelning 15-17 barn och avdelningar med barn 3-5 år ska innehålla 20-25 barn."

En förälder skriver i en insändare att när hon ska lämna sin dotter på morgonen får hon beskedet om att ordinare personal är sjuk. "Där står en uppgiven förskolepedagog ensam med 18 barn. Det känns inte säkert. Pedagogen vet inte hur hon ska lösa sin situation. Hon vet inte när hon kan få förstärkning."

Man kan också läsa om hur den psykiska ohälsan återigen ökar bland de unga. Skolan pekas ut som orsaken. Och så kan det säkert vara med tanke på hur dåligt skolan fungerar numera. Men ärligt...en förskola i kris och separation mellan mor och i stort sett alla barn från och med 1 års ålder...vet någon på riktigt hur detta påverkar barnen? Vad händer med barnens inre av detta?

Man kan läsa om att det är för få som vill läsa till förskollärare. Det är brist på dem redan och den bristen ser inte ut att försvinna. Tillräckligt många vill inte jobba med småbarn. Och föräldrar får inte jobba med sina småbarn. Staten tiger som muren. Man spelar sitt låtsasspel. 50 miljoner till barnbibliotek ska dagisen få...180 miljoner till något annat...småpotatis i sammanhanget...förskolorna är fyllda till bristningsgränsen och förskolepedagogerna verkar vara på bristningsgränsen. Så fint blev det. Så bra blev det. Ingen tar upp den där obekväma sanningen om att alla i arbete inte betyder att alla arbetar med något produktivt. Välfärd är dyrt. Om fler mammor ska ut i arbetslivet innebär det också att mer välfärd måste till...välfärd de själva i många fall ska jobba med att framställa. Allt skattefinansierat. Mammorna blir mammor fast avlönade...barnen fortsätter att vara barn..fast i institutionerna. Vi låstsas att det är lönsamt. Men om det vore lönsamt...vore det inte superduperbra och superduperlätt att bara bestämma att barngrupperna blir mindre...i morgon...fler mammor ut i arbete. Höj lönerna också...då blir ju skatteinbetalningen också större...ännu mer lönsamt. Fast så är det ju inte. Det vet ju alla på riktigt. Men det säger vi inte. Inte Magdalena heller.


.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar