50 % av förskolorna brister i hallen!

Igår kunde man på  svt:s nyhetssajt läsa om att hälften av förskolorna i landet misslyckas i hallen.

Hallsituationen är viktig. I hallen kan pedagogerna få in många lägesord. De pratar om tröjor som hamnar under overaller och stövlar som sätts på fötter osv. Pedagogerna kan benämna alla klädesplagg och då växer ordförrådet.

Problemet är att det bara är hälften av förskolorna som ger barnen möjligheter att självständigt träna språk och kommunikation i hallen. Den andra hälften ger barnen begränsade möjligheter att utveckla sina förmågor. Några förskolor hade enbart en på- och avklädningsprocess med tillrättavisningar och kommandon till barnen.

Pedagogerna måste arbeta medvetet med detta och inte bara tro att det kommer automatiskt bara man leker med barnen.

En förskollärare säger att allt de gör vilar på forskning om barns utveckling och lärande. De kan också se tydliga resultat!

Jag känner mig lite matt när jag läser. Och full i skratt. Och arg. Argare ju mer jag tänker på det. Det är så rörigt. Så onaturligt. Så löjligt.

Vi tänker oss att en mamma tar hand om ett litet barn. Pratet kommer direkt. Ingen mamma (tror jag i alla fall) byter på ett barn utan att småprata, benämna armar och ben och samtidigt röra vid armar och ben...guida, visa, smeka, pussa, skoja, skratta, ta ögonkontakt, svara på barnets "prat"...Det kommer av sig självt. Vi har det i oss. Våra instikter leder oss rätt. Sen fortsätter det. Barnet blir större. De första orden kommer. Barnet härmar. Mamman blir förtjust. Upprepar de trevande orden, visar att hon förstår, fyller på med innehåll...Det styrs av samspel, lust, förtjusning, kärlek. Och så fortsätter det. Orden blir meningar. Mer och mer. Barnet kanske börjar krångla lite. Kanske speciellt mycket i hallsituationen. Mamman skojar och skrattar, luras lite...har barnet i knät och skojar om fötter som ska ner i skor och benämner på kuppen involverade klädesplagg och var de ska hamna och kroppsdelar och mycket annat. Så fortsätter det. Vi tränar inte ord enligt en pedagogisk plan. Vi tänker inte på lägesord och material. VI PRATAR. Vi har kontakt. Det är naturligt.

Men så plockar man bort barnen ur det naturliga sammanhanget. Vardagen är inte längre vanlig vardag. Den har blivit institutionaliserad. Förskolan är en miljö som bara är till för att passa barn. Pedagogerna är där för att ta hand om barnen. Vi kan låtsas aldrig så muycket att de är där för att stimulera och utbilda barnen. men de är där för att passa barn. Det är många barn. Få vuxna. Stressen måste bli stor. Det säger sig självt. En människa har bara två armar och en mun. Det går inte att ge många småbarn så mycket kontakt som man kan till ett eller ett par. Det går inte prata så mycket, ge så mycket gensvar, titta så mycket in i ögonen, uppmärksamma så mycket...Och så är det inte egna barn.. Man känner inte samma förtjusning över andras barn som sina egna. Tyvärr. Så mycket av barnens försök till kommunikation kanske aldrig får den uppskattning en mamma skulle ha givit det. Tyvärr. Och pedagogerna har det här som yrke. År efter år efter år. Ständigt nya 1-åringar som blir 5-åringar till slut och ersätts av nya små. Det börjar om hela tiden. En mamma följer sina barn från små till stora. Det kommer kanske ett par till efter men sedan flyter livet vidare. Kontakten fortsätter, förbyts i något annat, samtalet fortsätter, men på ett anant sätt om andra saker...Det är meningen så. Vi föder inte barn efter barn efter barn i hela vårt yrkesverksamma liv. Man kanske bli trött...förundran över barnens nyvunna förmågor kanske inte är så stor som en mammas...

Men det blir väl så här...när man plockar bort barnet ur sitt naturliga sammanhang. Det som funkar av sig självt för det allra mesta bryts och då måste man försöka återskapa det naturliga. Då måste man göra sig medveten. Planera. Ta fram läroplaner och handlingsplaner. Men får återskapa hemmafostran i institutionsmiljö. Frågan är om planerad uppfostran någonsin kan bli lika bra och effektiv som den instinktiva? Jag tror inte det. Jag glädjer mig över att ha möjlighet att fostra på frilans. Jag gläder mig åt att inte behöva tänka på om jag sagt tillräckligt många lägesord denna dag, räknat tillräckligt många äppelbitar, benämnt tillräckligt många föremål...Jag litar på att det fortlöpande samtalet fungerar. Att skojet, skrattet, pussarna och kramarna, hushållssysslorna, promenaderna... fungerar, ger stoff till samtal där mängder av ord kommer fram, där kognitiva förmågor utvecklas varje sekund. Och ja, jag vet att det funkar. Jag ser tydliga resultat.

Fångvaktare

En gammal  krönika hamnar i min väg. Den handlar om förskolan och om hur dagisfröknarna är någon slags fångvaktare till barnen. Johan Hakelius beskriver vad han har sett när han bodde vid en park och dagisbarnen kom på led och hur hemskt det såg ut.

Johan Hakelius berättar om vad han har sett och sedan fortsätter han med att berätta om en dagmamma med sex barn på ett café. Hur mycket bättre det fungerade och att det här var det "rätta" - att anförtro barnen till någon man känner för då skänker man sina barn en nära relation. 

Visst. Det kanske är bättre med dagmamma än förskola. Jag vet inte. Det är kanske tveksamt om man verkligen känner sin dagmamma på riktigt. Och det kanske inte heller är så att man kommer umgås med dagmamman när förskoletiden är slut. Men visst, det kan funka.

Men jag blir lite ledsen. Ja, rentav lite arg när jag läser. Varför är det bara förskola och dagmamma han pratar om. Var är mamma eller pappa? Varför kom inte det alternativet med i diskussionen? För den relationen är väl den allra mest äkta, den allra mest nära? Den borde kanske räknas upp som förstahandsvalet. Men det går ju inte. För det alternativet finns ju inte här i Sverige. Att ta hand om egna barn är det enda sättet att ta hand om barn som inte är sanktionerat av staten. Allt annat duger, bara inte mamma. Ja, inte pappa heller för den delen.

Jag tänker på dagmammorna också. Vad är de för några? Varför blir de dagmammor? Jag tror att det i många fall rör sig om att man vill ta hand om sina egna barn men inte har råd. Då yppar sig den här möjligheten. För om man tar hand om andras barn får man ersättning och om man tar hand om andras barn kan man också få ersättning för sina egna, enligt vissa villkorade regler. Så de egna barnen är bara värda något om de matchas av andras barn. Då får de ett penningvärde. Bara egna barn, hur många de än råkar vara, är värdelösa. Jag tänker på dagmammorna. Hur många barn har de hand om? Sex skriver Hakelius. Sex barn under 6 år måste det väl bli. Det kan inte vara lätt. Och maten och undanplockning, kläder som ska av och på och ev blöjor. Det är tungt jobb. Det är jobbigt nog att ha ett par tre egna under sex år. Men det här är något som framställs som något idylliskt och som en riktigt bra idé.

Det är beklämmande när man tänker på det. Hur många kvinnor som jobbar med barn och hur få kvinnor som får vara med sina egna. En armé av barnpigor har det blivit av oss.

Det är sorgligt. 

Öronproppar

Jag läser på en sån där sida på fb som riktar sig till förskollärare. Ja, de är ju lärare numera, de som tar hand om de allra yngsta eleverna i landet. Någon frågar om man får ha öronproppar när man jobbar på förskolan. Det får man. Hon får tips om vilka som är bäst.

Jag undrar om barnen också får ha öronproppar.

Helgen som gått...

...har varit ganska seg. Jag var och är sjuk. Febrig och hostig och ont i hals och öron och huvud...Det är trist att vara sjuk. Känns som tiden segar sig fram och allt man gör är tungt. Jag har inte gjort så mycket men lite måste man ju ibland. Maken skötte maten och allt det praktiska och tog ut småbarnen så de fick lite luft och ha skoj i pulkabacken. Jag låg och dåsade eller tittade på film. Men lite skoljobb var ju tvunget att göras. Och igår när maken badade småbarnen fixade jag kvällsmaten. Det var lite dumt för jag var helt slut efteråt men så blir det ibland...

14-åringen har grammatikprov den här veckan. Ordklasserna och subjekt och predikat. Blir irriterad varje gång det händer. För det är så sporadiskt. Som om grammatiken är något man kan bocka av. "Vi läser om ordklasserna och sen kan man det där." Så är det ju inte. Det är krångligt med grammatik. Det är mycket att tänka på, hålla i minnet och många ord som ska fastna. Det vore så bra om de kunde få träna lite ibland och att man även pratar grammatik i engelska och moderna språk.Vi repeterade i alla fall. Jag tog fram alla mina böcker som jag samlat på mig genom åren och så fick han träna och till slut hade han väckt det mesta till liv igen. 

5-åringen ville också göra något. Han funderar mycket på olika språk och ville lära sig engelska. Han kan redan räkna lite och några enkla ord - cat, apple, banana...Jag hittade en pysselbok där man skulle färglägga bilder och på köpet lära sig engelska ord. Den nappade han på och gjorde en sida där man skulle lära sig färgerna. Red, blue, green, white var inga problem att lära sig och inte heller black för det hade han hört på något tv-spel. 

Äldsta sonen och hans flickvän var hos oss i fredags och de lagade sushi till sig. De är ekonomiska och tycker det blir för dyrt att köpa så de har börjat göra sin egen. De är duktiga och får dem riktigt fina! 

Och igår gjorde jag som sagt kvällsmaten. Vi hade massa stekt kyckling kvar sedan dagen innan så en kycklingsallad fick det bli. Med färsk spenat, romansallad, gurka, tomat, rödlök, avocado och knaperstekt bacon. Och så vinegrettsås till. Gott! 14-åringen gjorde chokladmousse till efterrätt så det blev en riktig festmåltid. 

 Nu är det måndag och barnen är i skolan. Ute är det grått och fuktigt. Snön försvinner snabbt. 5-åringen spelar tv-spel och jag funderar på om jag ska orka göra något. Jag har redan bäddat och diskat men tvättkorgen är full. Men den kanske klarar sig till imorgon. Tror jag lägger mig i soffan uppe hos N och vilar lite istället. 

Torsdagsmat!

Idag är det ju torsdag! Det tänkte jag lite på igår när jag städade ur ett köksskåp och hittade ett paket gula ärtor. Det köpte vi för ett par månader sedan en annan gång när jag funderade på torsdagar! Ärtsoppa alltså! Det var så hemskt längesen vi åt det och jag har längtat lite. Konstigt va för jag avskydde ärtsoppa när jag var barn. Man kanske ändrar smaksinne när man blir äldre? Igår hittade jag alltså det där paketet och så tänkte jag att nu när jag håller det i handen och det till på köpet råkar vara onsdag så...nu är det dags! Och så blötlade jag dem och idag kokade jag ihop soppan! Pannkakor till efterrätt fick det bli också för jag misstänkte att 5-åringen inte skulle gilla ärtsoppan och inte de två barnen som är hemma och sjuka heller. Jag hade rätt så det var bra att det fanns pannkakor också! Men de fick smaka lite grand bara för att de skulle vänja sig och så blev de uppmanade att försöka urskilja smakerna och verkligen känna efter - inte bara avfärda det för att det är just ärtsoppa. Det hjälpte inte. De gillade det inte ändå. Men de provade i alla fall. Maken blev i alla fall väldigt glad när han kom hem till lunchen! Han åt med god aptit både av soppan och pannkakorna! 

Det är ju rätt fantastiskt att kunna vara hemma och kunna fixa till mat till sig själv och make och barn som finns hemma. Jag är glad över att ha den här tiden att lägga på hemmet, familjen, mig själv...Det känns lyxigt. 

Två barn är som sagt hemma och sjuka. De har haft ont i huvudet och sedan blev det halsen och lite feber och allmän hängighet. Jag själv känner mig lite likadan nu och hoppas och ber för att jag inte blir sjuk på riktigt. Det är inte kul. Idag var de lite piggare och vi gjorde lite saker ihop en halvtimme. tränade gångertabell och lite division och så kastade jag ut lite meningar som skulle översättas till engelska. Och fortsatte vi med vårt flodprojekt vi startade i julas. Jag tänkte att det skulle vara roligt att känna till alla de stora floderna och var de finns och lite fakta om dem. Vi har läst om Donau och Rhen och idag var det Volga. Vi lyssnade på Volga boatsmen song och såg fina bilder från floden. Sen tog vi reda på hur lång den är och var den flyter fram och vilka städer som ligger vid den och så drog vi ut en karta. Sen fick det vara bra. Krafterna var slut och barnen fick vila framför tv:n igen. N är med lite som han vill. Gillar att lyssna på musik och titta på bilder men annars gör han sitt. Kommer och går som han vill. Idag ville han rita en teckning. Han gillar Minecraft så en sån gubbe ritade han. 

Dagens citat! Skatter!

Jag googlar runt lite om skatter och ramlar över en broschyr från svenskt näringsliv. Så här står det:

"Barnfamiljer i Sverige tillhör världens högst beskattade. Ett
exempel är den inkomst när föräldrar måste börja betala skatt.
• Genomsnittseuropén börjar betala skatt på inkomster
över 46 000 kronor om året. Vid den inkomstnivån har
en svensk redan betalat 10 000 kronor i skatt.
• Den totala skatten på arbete är 43% för en svensk familj
med två barn och inkomst som en genomsnittlig
industriarbetare. Inget annat OECD-land beskattar
barnfamiljer så högt.
• Den första kronan man börjar betala skatt på beskattas i
Sverige med 31% medan genomsnittet i EU bara är 22%."

Vem har makten?

Det tafsas tydligen en hel del ute i landet. Det står om killar som tafsar på tjejer var och varannan dag i tidningarna och skribenter kommer med förklaringar och åsikter kring det. Det verkar finnas två förhållningssätt:

1. Alla män är skyldiga eftersom det är den patriarkala strukturen som gör att män tafsar. Alla män måste ta ansvar och sluta tafsa. Även de som inte tafsar.

2. Bara de som tafsar är skyldiga. Var och en tar ansvar för sitt eget handlande.

För mig är det självklart att nr 2 gäller. Var och en tar ansvar för sitt eget handlande. Det är inte schysst att skuldbelägga män som inte tafsar, aldrig har tafsat och aldrig kommer att tafsa. Det är lika illa som att säga att bara för att om några människor av en viss religion gör dumma saker så är alla som tillhör just den religionen dumma.

I dag kunde man läsa http://www.expressen.se/debatt/alskade-son-du-kan-gora-varlden-battre/ en krönikor som skriver om just det här med männen och deras kollektiva skuld. Han skriver att män är präglade på att se kvinnor som objekt, att kvinnor klär sig i kläder hon inte vill för att behaga män. Om att män daskar kvinnor i röven och om de har stora bröst så riskerar de ännu lättare att bli daskade i röven. Han skriver om män som inte gett kvinnor en chans. Det är bara att titta inom företag, ledningar, idrott, löner, mode.

Fast sen skriver han att kvinnor och män är olika och att jämlikhet inte har att göra med hur man väljer. Vi behöver inte vara lika. Det handlar om bemötande, respekt och att behandlas exakt lika.

Ja, det är svårt. Allt är svårt. Det är så mycket som bakas in det här tafsandet.

1. Tycker någon att män är mer värda än kvinnor? Hur yttrar det sig? Vem är det som tycker så?
2. Har män mer makt än kvinnor? Makt på vilket sätt? Hur har de fått denna makt?
3. Hur många män tafsar? Vad är det för typ av män? När tafsar de? Var (lokalmässigt) sker tafsandet?

Det där med makt är krångligt. Det finns olika typer av makt. Man kan hur som helst konstatera att flickor och pojkar har lika möjligheter att studera och välja yrke och skaffa sig ett yrke. Män och kvinnor har lika möjligheter att vara hemma med barnen exakt lika länge. Man har exakt lika möjligheter att vabba exakt lika mycket. Man har exakt lika möjligheter att välja i vilken grad man vill utföra hushållsarbete.

En skillnad finns det. Kvinnor kan få barn. Men de måste inte få barn. De måste inte bry sig om sina barn.

Man vet att kvinnor lyckas bättre i skolan, att de studerar i högre grad på universitet, att många kvinnor numera både är läkare och jurister. Det finns kvinnliga ministrar och företagsledare. Men kanske är de för få. Och det är ju synd. Men å andra sidan. Jag vill inte bli företagsledare eller minister. Blir jag gladare av att det finns fler kvinnor som blir det? Får jag automatiskt mer makt av det? Vilken slags makt? Vad är de kvinnorna gör som gör mig lyckligare och mer "mäktig"?

SOm jag ser det så är den där stora makten, den där där man sitter och bestämmer viktiga saker eller utför viktiga yrkesuppgifter en viss slags makt. Den går inte att blanda i hop med vardagsmakten. Den där makten som man behöver ha för att påverka sitt eget liv. Det är makt som alla människor oavsett om de är kvinnor eller män måste få ha så mycket som möjligt av som möjligt. Och vad är det för makt då?

1. Makten att få utbilda sig till vad man vill. Check!
2. Makten att få söka och försöka få vilket arbete man vill. Check
3. Rösträtt. Check.
4. Makten att kunna välja hur man vill ta hand om sin familj. Icke uppfyllt. Varken för män eller kvinnor.

Det var det om vardagsmakten.

Så går tankarna vidare. Tafsandet verkar ha ökat. Märkligt. Vad kan det bero på? Varför är pojkarna värre nu än tidigare? Är de dåligt fostrade? Varför i så fall och vem är ansvarig? De borde ju vara extremt väluppfostrade i och med att de allra flesta pojkar fostrats enligt läroplaner och genusmedvetenhet av proffs på statliga institutioner. Varför funkar det inte? Så här tänker jag. Helt ovetenskapligt. Pojkar (och flickor) kanske inte blir så väluppfostrade när de fostras i grupp. Många barn tillsammans och få vuxna. Och vuxna som de dessutom inte har äkta känslomässiga band till. Kanske blir pojkar mjukare och mer "kvinnovänliga", empatiska eller vad ni vill, om de fostras av en mamma. Det blir en fin närhet där empati och kärlek har chanser att spira. En pojke får inblick i en kvinnlig värld och får omsorg och närhet som gör honom mjuk och avslappnad. Låter honom vila från kraven att skaffa sig en plats i hierarkin, kämpa för att komma på topp eller resignera och finna sig i att vara den som andra bestämmer över. Paradoxen är kanske att hemmapojkar blir mjukare än förskolepojkar. Kanske är det det beteendet vi börjar se nu? Vem vet. Ingen. Vi får gissa. Och fortsätta skriva alla dessa krönikor och hoppas att alla de fina, vanliga männen tar på sig skulden och på så sätt får ordning på alla rötägg därute.

Saker jag retat mig på...

Det var länge sen jag skrivit om var jag retat mig på...det har varit så mycket snö och idyll! Men det är några saker som ändå har retat upp mig en aning på sista tiden.

1. 14-åringen går på konfirmationsundervisning. Det verkar bra och givande på många sätt. MEN något som är konstigt är att på gudstjänsterna får konfirmanderna ta nattvarden. Kanske är det onödigt att reta sig på det men är det ändå inte lite konstigt? Är det inte under konfirmationen man får ta den första nattvarden? Nähä, så var det inte förstår jag när jag googlar. Det har visst ändrat sig från när jag var ung. Nu får alla som är döpta ta nattvarden. Där ser man. Då får jag sluta reta mig på just detta då.

2. Multiplikationstabellsträning är inte längre någon självklarhet. Det är inte längre så att man tränar tabell för tabell och har läxa varje vecka att träna och tester där man ser om man kan tabellerna eller inte. De har surfplattor där de kan träna.., någon app som  heter nomp använder de sig av tydligen. Tja, jag vet inte...kanske bra med matteappar men jag tror ändå att det gamla hederliga sättet med att sitta och nöta och träna regelbundet funkar bra. Kanske bäst. Men man får ta itu med det på egen hand. Lärarna får hålls med sitt så får vi föräldrar greja med vårt.

3. Något som verkligen retar mig är att det inte förekommer någon systematisk rättstavningsundervisning/träning. Det är så sporadiskt. 9-åringen har veckans ord visserligen - men vilken röra. Vilka märkligt utvalda ord, utan någon form av tanke bakom. Denna vecka är det följande ord som ska tränas på: bortresta, dröjande, vartenda, underkant, uppskottad, spadarna, snöpligt, troligt, nergrävda, matlåda. Jaha, vad säger man? Vi gör det och så gör vi vårt eget också. Från gamla böcker där man lät eleverna jobba systematiskt så att deras hjärnor kan skapa spår och mönster, dra slutsatser, känna igen...Vi har ägnat hösten åt att träna på de olika sj-ljuden och de olika j-ljuden. En stavning i taget och sedan diktamensövningar där de blandas. Vi kollade vad som satt kvar och nästan allt satt. Några missar men de får vi träna lite mer på bara.

4. Och så var det där med surfplattorna! De är verkligen något att reta sig på. Barnen får numera skriva sina uppsatser på surfplattor. De får sitta böjda över dessa små plattor och trycka med sina fingrar på touchskärmen. Jag testade när jag skulle hjälpa 11-åringen med hans senaste uppsats. Det var jobbigt. Det är nästan så att man känner sig sjuk när man suttit en stund. 9-åringen sa att så är det och att han nästa gång skulle skriva en uppsats som handlar om en elev som blir sinnessjuk av att skriva för mycket på surfplattor och som sedan blir helt galen och...ja, ni vill inte höra fortsättningen! Men ärligt talat! Vem kommer på en så dum idé att låta folk sitta och skriva uppsatser på surfplattor!? När det finns papper och penna. Mycket enklare. Eller om man nu till varje pris vill skriva digitalt (för det är ju så inne nu att göra det) så varför inte kosta på barnen datorer och lära dem fingersättning så att de kan skriva på ett anständigt sätt?

Ja, det var fyra saker som har retat mig på sistone. Ja, tre då kanske för jag ska väl inte reta mig på det där med nattvarden då. Fast lite konstigt och urvattnat känns det allt tycker jag. Men saker förändras. Så är det bara.

Barn behöver inte förskolan som den ser ut idag...

Det verkar vara riktigt illa i förskolan. En förskollärare i Göteborg skriver i ett öppet brev om sina upplevelser. Det är ledsam läsning. Det står om barn som väntar på sin mamma och upprepar för sig själv "mamma kommer snart, snart kommer mamma...". Det står om pedagoger som är ensamma med 15 barn. Det står om barn som inte hinner bli lyssnade på. Om barn som kissar på sig och ingen hinner ta reda på vem det egentligen är som har kissat. Det står om pedagoger som inte hinner ta rast, inte hinner gå på toa...Fokus i artikeln ligger på pedagogens upplevelse. Det är en pedagog som berättar om hur hon har det på dagarna. Om det omöjliga i situationen. Barnen är inte så närvarande i berättelsen. Man förstår att de är lämnade mycket åt sitt öde. Jag funderar på hur det är för dem på riktigt. Hur upplever de att inte bli sedda? Inte få ögonkontakt och pratkontakt, inte få många kramar och pussar, bli busade med, gosade med...? Vad gör det med dem? Och hur går spelet till mellan barnen? Ser någon vad som händer? Blir det de stora och starka som regerar? Vad gör detta med barnen? Är ingen rädd? Hur tänker föräldrarna?

Ja, vad ska man säga. Hoppas på att det här är en av få förskolor där det ser ut på det här sättet. Fast så är det nog inte. Det säger sig nog självt när man läser om hur stora barngrupperna är och hur få pedagoger som finns i barngrupperna på samma gång. Jag har ju 6 barn så lite vet jag om hur det är att ha hand om många barn på samma gång. Men tänk så lätt jag måste ha haft det i jämförelse - först hade jag en 1-åring (börjar räkna från 1 för det är ju då barnen börjar i förskolan), sen en 1-åring och en 3-åring, sen en 1-åring, en 3-åring och en 5-åring, och sen en 1-åring, 3-åring, 5-åring och en 7-åring, och sen en 1-åring, 3-åring, 5-åring, 7-åring och en 9-åring. Och så vår lille sladdis som är 5 år yngre än sin nämste storebror. Jag har alltså aldrig haft hand om fler än 3 barn i förskoleålder. Visserligen har man som mamma hand om matlagning och städning också...det slipper väl de flesta förskollärare men i alla fall. Jag tyckte det var jobbigt periodvis. Jobbigt att klara av allt som skulle göras, reda ut alla konflikter, hinna med att finnas till för varje barn...det var ganska stressigt då och då. Med bara 3 barn. Hur är det då inte på förskolan? Hur ska de orka? Fast det kanske är så att man har högre krav på sig med sina egna barn. Man bär och kånkar, gullar och sjunger och busar har barn sittande på köksbänkar när man lagar mat, har dem runt benen när man fixar med tvätten...Kanske låter man mer barnen klara sig själv i förskolan och då kanske det känns lite lättare.

Hur som helst är det sorgligt att läsa. Det är svårt att förstå hur det kan få vara så här. Var är politikerna? Blir de inte förskräckta? Varför vill de ha det så här? Men det är väl pengarna. De räcker väl inte till mer än detta. Fast kanske borde man då erkänna det. Och ändra på det. På något sätt. Vi har ju vandrat hit dit vi har hamnat och det har tagit från ca 1970. Kanske kan man börja vandra lite åt något annat håll. Det kanske är dags nu.

Skidor och bad!

Helgen är snart slut. Den har varit vilsam och bra! 

I fredags tog jag ner skidor och stavar från vinden. De två minsta barnen blev eld och lågor och ville åka på en gång. Det fanns ingen tid att ge sig iväg till något spår men jag gjorde hastigt och lustigt ett spår runt huset och det dög bra det också! Varv på varv åkte de innan de blev trötta! 

I går blev det en tur till badhuset. Det var -20 grader ute så det passade bra med en inomhusaktivitet. Vi fick med oss de tre små. De största var tvungna att plugga och 14-åringen hade fortfarande känningar av sin öroninflammation han fick i julas så han fick avstå från badet den här gången. 9-åringen och 11-åringen var lite vilsna först utan sina stora bröder. De är så vana vid att de stora drar igång hopplekar från trampolinerna. Men nu var det de som skulle komma på lekarna. De tog snart fart - kasta boll, brottas på flytmadrasser, dyka ner till botten på det djupaste...trampolinerna fick vänta lite...det var inte så roligt när det bara var två tyckte de. Men på slutet kom de loss och det gjordes volter och döks både från 1an och 3an! Minstingen som brukar vara ganska försiktig i vatten var som ett nytt barn. Han lärde sig vara under vattnet med cyklop. Och sen började han "dyka" både från trappan och kanten. Och han lärde sig simma under vattnet. Han försökte göra det på ytan också men det gick inte än...Han gjorde bakåtvolter under vattnet. Han njöt av allt det nya han lärde sig och trots att vi var där bra länge ville han inte åka hem! 

När vi kom hem från badhuset var vi trötta och slaka - som man brukar vara. Vi gjorde inget särskilt. Läste, gjorde lite läxor, spelade schack och othello...spelade tv-spel...Och så lagade vi mat. Hamburgare blev det igen. Med hemgjorda bröd och hemgjord dressing och cole slaw igen. Gott igen! Och så blev det lite tv. Det är sällan vi är hela familjen som tittar på tv på helgerna numera men den här gången var vi nästan alla - utom den största som var på fest. Men istället hade vi med 16-åringens flickvän. Vi såg första avsnittet av Deutschland 83 - om en kille från DDR som mot sin vilja tvingas bli spion i Västtyskland. Vi gillade den allihopa...satt som på nålar i slutet...och väntar på nästa del! 

Och så var det söndag igen. 

Till lunch åt vi currykyckling, ris och tillbehör. Enkelt och gott. Det är bara att bryna kycklingen och sen strö över curry efter smak och riven ingefära  och så grädde, salt och peppar. Och så ris till det och sallad, gurka, bananer. rödlök, jordnötter och mango chutney! 

 Efter lunch gick jag, maken och de två yngsta samt deras lilla kompis ut i skogen en stund. Vi tog grillpinnar till kvällen och så lekte barnen i "sin" koja i skogen. De samlade ved och "eldade" och letade efter vilda djur. 

 Det är kolmörkt ute fast klockan bara är halv fem. Vi ska snart dra igång veckobadet och sen fixa lite kvällsmat. Vi ska grilla korv i vår öppna spis hade vi tänkt. Det tycker både barnen och vi är mysigt! 

Veckan som gått!

Första skolveckan är snart avklarad. Bara några timmar kvar och sen kommer skolbarnen hem! Det har gått bra. Vi har tagit oss upp varje morgon och vi har börjat ställa om vår inre klocka igen. Idag vaknade jag av mig själv 3 minuter i 7 precis som jag brukar under terminerna. 

Det är så kallt ute. Vackert men kallt. Det är lite jobbigt att vara ute. Det blir bara en stund och sen känns det för mycket i ansiktet. Det känns som att den minste inte ska vara ute alltför länge i sträck - han har så små mjuka kinder än...

Far i huset har varit bortrest ända sen i måndags men idag kommer han hem! Det ska bli skönt! Det går bra att vara ensam. Jag fixar jobbet som måste fixas och ensam är jag ju inte! Jag har barnen och mina föräldrar som jag träffat ett par gånger den här veckan precis som jag brukar! 

Vi har gjort lite av varje de här 5 första skoldagarna:

Måndag: 

Vi tog ut granen och åkte pulka på förmiddagen.

Karate på kvällen. 

Tisdag:

Pulka på förmiddagen.

Fika tillsammans med barnens mormor och morfar och de äldstas flickvänner.

Pianolektion för 14-åringen.

Onsdag:

Storhandling tillsammans med mina föräldrar.

N tycker om att handla som vanligt. Han hittar så mycket roliga grejer och en del kan han få. Den här gången blev det inget bråk i leksakshyllan. Han accepterade att han inte skulle få någon leksak utan att bli arg. Men sen hittade han en fin kudde med en ekorre på. Jag var tveksam. Men den var fin och våra soffkuddar gamla och slitna. Jag bestämde mig - vi tar den! Fast bara en...kanske vore det bra att ha en till. Vi valde mellan en med en isbjörn och en med en uggla. Jag tyckte isbjörnen och N tyckte ugglan. Det slutade med att vi tog alla tre! 

Sen kom N på att han ju snart fyller år och ville köpa ett födelsedagskort! Vi tittade och han pekade på de kort han tyckte om. Han fastnade för ett med katter på! Han älskar ju djur! Jag är ingen sån där "genusmänniska" men ibland blir jag faktiskt irriterad på det här könstänket. Kortet med katterna var alltså riktat till flickor. Det motsvarande kortet för pojkar hade spindelmannen på sig. Så tramsigt! Det finns många killar som gillar katter och säkert en hel del flickor som gillar spindelmannen. Varför rikta korten till bara ett kön!? N vill inte vara en prinsessa - men gulliga katter tycker han ändå om! 

 Efter handlingen åkte vi hem till mamma och pappa och fick lunch! Köttbullar och mos och lingonsylt och rivna morötter! Gott! N tycker det är roligt att vara hos sin mormor och morfar! Han gör samma sak varje gång. Först ska en madrass fram och där gör han kullerbyttor och hoppar från trappan ner på madrassen. Så lekte jag och min bror också när vi var små! Den där trappan är så bra att hoppa från - svängd och med stänger att hålla i. N tycker om att hoppa högt och han räknar varje trappsteg. Börjar på 1:an och vågar ända upp till 6:an! Kommer ihåg hur det kittlade skönt i magen när man hoppade! 

På kvällen var det karate för de stora.

Torsdag:

Jag och N bytte gardiner. Så skönt att få ner de röda juliga och sätta upp ljusare! 

Sen hade vi lite teckningslektion. N ville rita krokodiler. Vi tog fram vattenfärg och nya penslar och så målade jag på ett papper och N härmade på sitt. Han ville ge teckningen till sin pappa när han kommer hem från resan och ville skriva att det var till pappa. N börjar få lite hum om det där med skrivandet och hör vad orden börjar på och lite andra bokstäver inne i orden. Men det är inte lätt att få dit alla bokstäverna själv. Han ville få det rätt den här gången så jag skrev på mitt papper och han på sitt. Det blir lättare och lättare att forma bokstäverna! 

 När skolan var slut för dagen var det dags för terminens första fiollektion. Jag tycker det är så roligt att vara med och lyssna. Jag får tips på hur vi kan träna hemma och så är det rent allmänt kul att få vara med de här åren när man får vara med! N tycker också att det är roligt att följa med. Jag tänker att det är bra att han kommer in i undervisningens värld och musikens värld lite i taget och ser hur det går till innan det blir hans tur. Han lyssnar och roar sig med eget. Den här gången skrev han bokstäver i en sån där pysselbok. 

Fredag:

Idag var det -18 grader när vi vaknade. Det var kallt fast vi hade eldat innan vi lade oss. Det blev till att elda igen! Veden var slut så mer måste hämtas in från vedskjulet. 

Lite pyssel är det med eldandet och det är normalt sett inte min uppgift. Det brukar maken sköta om. Han eldar innan vi vaknar och sen fyller jag på om det behövs och på kvällen är det också han som tänder en brasa. Om någon stor kille är hemma så är det de som hjälper mig men imorse sov de gott eftersom de hade sovmorgon! 

 Nu ska vi köra igång fredagsjobbet så vi kan ta helg sen. Toalettstädning och dammsugning och så måste vi baka en sockerkaka till eftermiddagskaffet! 

Trevlig helg! 

Förskola anmäld för att ha visat Alfons Åberg

En förskola har blivit anmäld för att ha visat barnen en Alfons Åbergfilm. Ett av barnen blev väldigt skrämt och drömde hemska mardrömmar efteråt. Det här har väckt uppmärksamhet på bla Facebook. Förskollärare ondgör sig över att det kan finnas så fåniga föräldrar. Och att det är en sån tur att de flesta föräldrar är vettigare. Och att det är jättebra med Alfons när man jobbar med värdegrund. Och hånar föräldrarna och undrar vad det stackars barnet får se på hemma.

Min första tanke var också att det verkade lite löjligt. Men ändå...barnet blev skrämt. Det är föräldrarnas barn. Föräldrarna har inte kunnat välja vad barnet ska se. Det är förskolan som bestämmer. Hur löjligt det än är att föräldrar reagerar på att deras barn blivit skrämd av en film och drömmer mardrömmar efteråt så,..är det ändå inte lite märkligt att någon annan bedömer vad deras barn ska möta för filmer, böcker, samtal, lekkamrater, leksaker, mat, sovtider...Egentligen.

Men...säger någon....man kan ju inte styra allt vad ens barn möter i form av intryck från världen. Nej, det kan man inte. Men världen kan vidgas lite i taget. När barnet är litet kanske föräldrarna vet nästan allt som barnet är med om. Så blir det lite större och möter lite mer av världen på egen hand. Förskolebarn är små. Kanske är det mer lagom att möta världen när man är så stor att man tål lite mer. Förstår lite mer. Kan berätta hur man tänker och vad man varit med om lite mer hemma. Eller så behöver det inte vara förstås - alla tycker inte så. Vissa föräldrar tycker att det är helt ok att andra bestämmer om deras barn - vilken mat de ska äta, vem de ska leka med, vad de ska höra för sagor, vilka filmer de ska se...och då är det helt ok. För då har man valt det själv. Att vi i detta land är fråntagna rätten (eftersom förskola inte egentligen är frivillig utan av ekonomiska skäl snudd på obligatorisk) att bestämma vad våra barn ska möta är däremot inte ok. Det är fel. Det måste vara fel.

Allmän värnplikt!

7 av 10 vill ha allmän värnplikt och 87 % vill att den ska gälla både kvinnor och män. Margot Wallström gjorde ett utspel och sa att hon ville att värnplikten skulle kunna vara både militär och civil. Hon nämnde att det hade varit bra att kunna kalla in värnpliktiga nu när det är flyktingkris. De kunde ha hjälpt till med lite allt möjligt. De civila värnpliktiga skulle också kunna hjälpa till vid naturkatastrofer, tex skogsbränder.

Jag tänker att det här kanske är en liten trevare till något. Kanske finns det någon tanke om att använda ev civila värnpliktiga inom förskolor, fritidshem, äldrevård...områden där det behövs folk men där man inte har råd att anställa fler egentligen och områden som inte tillräckligt många är intresserade av att arbeta inom. Men det var bara en tanke. Vem vet vilka planerna är...

Räkning och slut på jullovet!

Sådär, då var jullovet slut för den här gången! Lite sorgligt tyckte vi alla men vi har haft kul och latat oss ordentligt så nu är vi nog redo för en ny termin. Ja, jag och snart 5-åringen fortsätter vår långa ledighet förstås...fast det känns i alla fall som vardag och arbete på ett annat sätt än när alla är hemma hela dagarna! 

Sista jullovsskvällen gav vi oss ut på pulkaåkning igen. En kompis till de små barnen och hennes pappa följde med och deras hund också. Det var roligt att hunden var med - han sprang upp och ner i backen med väldig fart! 

Lille N var med och åkte som vanligt. Han hänger med på det de stora hittar på - race, hålla i varandras fötter och försöka åka ner...Men sen tröttnade han och bytte backe...till en liten en mitt emot den stora. Där åkte han både på ena sidan av backen och sen på den andra. Han fick hållas för sig själv för det var vad han verkade vilja göra. Men så gick jag dit efter en stund för att se om han ville ha sällskap. Han var helt inne i sin egen värld. Han gjorde upp regler för sitt åkande. Räknade ut hur poäng skulle delas ut och hur åkandet skulle ske. Det är fascinerande...5 år verkar vara en logisk ålder. Det är räkning och regler som står i fokus. Om jag gör så - så blir det så. Om jag åker åt det här hållet så får jag två poäng, åt andra bara ett. Han har inga barn i sin egen ålder att interagera med och ändå kommer det här tänket med regler och roller alldeles av sig själv. Det verkar som om det finns därinne och kommer fram av själva mognaden. Det är skönt för honom att kunna välja sitt eget sällskap och inte bli störd av andra. Han behöver resonera med sig själv. Han njuter av det. 

 När vi kom hem blev det bad och bastu. Några barn kom på att det skulle vara härligt att rulla sig i den mjuka snön efter bastubadet. Det gjorde de! Kallt och härligt och skrattigt! 

 Men nu är det vardag. De stora barnen går i skolan för andra dagen idag. Jag och N har vårt jobb. Vi håller på att rensa undan julen. I går tog vi ut julgranen och plockade ner allt pynt och idag ska vi byta gardiner. De röda känns inte lika festliga som de gjorde till första advent. Mellan allt jobb stoppar vi in lite annat. Det är den där räkningen som är så intressant. Jag har plockat fram vår stora kapsylsamling och N tycker så mycket om att räkna med dem. Han vill lära sig stora tal och försöker få till alla tiotalen. Vi lade upp i tiorader för att visa hur det ser ut på riktigt och inte bara med ord. Det är roligt att räkna till 100. Han förstår nu att tal med tre siffror är något med 100 och tal med fyra siffror är något med 1000. 

Vintern är ju inte slut bara för att skolan har börjat. När vi hade hämtat storebror från skolan igår gick vi till vår pulkabacke en stund. Det hade kommit så mycket snö under natten att det inte gick så fort som vanligt att åka nerför men det var härligt med den mjuka snön.

 Det har kommit så mycket snö och det verkar komma ännu mer. Vår tomte har snö ända upp till midjan nu. Han får väl stå kvar ett tag till, det måste han för vi får nog inte loss honom just nu! 

 Det var så roligt att det var kramsnö och innan vi gick in för att äta mellanmål byggde vi några små snögubbar. 

Sen gick resten av eftermiddagen i rasande fart. De större barnen kom hem och det skulle fikas och så var det några läxor och karateträning och så kvällsmat. Och så var det dags för sängen. Vi har börjat läsa Oliver Tvist nu - jag och 9-åringen och 11-åringen. Det var länge sen jag läste den så det är roligt att få höra berättelsen igen. Barnen hänger med bra och tycker den är spännande och upprörande. 

Fröken Frimans krig

I julas gick Fröken Frimans krig på tv. Jag såg den och den var bra. Medryckande och välgjord. Det handlade om kampen för kvinnlig rösträtt och om att vara tvungen att välja mellan barn/hem och arbete.

Jag har funderat på det där. Tankar som snurrat i huvudet...

Rösträtt för kvinnor. Viktigt förstås. Något annat är ju helt oacceptabelt. Precis som det var att inte alla män hade rösträtt innan 1918. Männen fick alltså sin allmänna rösträtt ganska kort tid före kvinnorna. Det är något man inte pratar om särskilt ofta. Att alla män inte heller har haft rösträtt så länge. Det var nämligen inkomsterna det hängde på. 1866 hade endast 20 % av männen rösträtt. De övriga 80 % tjänade helt enkelt för lite för att förtjäna en röst. Och kvinnor som tjänade tillräckligt hade också rösträtt. Idén var att de som betalade mycket skatt skulle ha mest att säga till om. Men hursomhelst är det ju helt rätt att kvinnor ska ha rösträtt. Det där med att ha rätt att arbeta och studera är också viktigt. Det är bra att kvinnor har lika möjligheter som männen och att alla män har lika möjligheter att studera och arbeta med vad som helst. Men ändå - på den tiden - hur många män utbildade sig utöver folkskolan? Och flickorna gick väl på folkskola också? Hur många gick realskola på 20- och 30-talet? Hur många på universitet? Hur många procent av männen hade fantastiska jobb som läkare, advokater och ingenjörer? Hur många var det som hade vanliga knegarjobb? Det ÄR viktigt att alla får utbilda sig och arbeta men jag tycker ändå att vi förstorar upp det där med kvinnokampen en aning. Jag tror att det mest rörde de rika - de vanliga fick nog jobba på som vanligt - både män och kvinnor.

Jag funderar och funderar. Vi har vunnit rösträtt. Vi har vunnit rätten att studera och arbeta. Men på samma gång har andra dörrar stängts. Det handlar lika lite om att välja nu som då. Förr kunde man inte välja att arbeta. Fast det är nog en sanning med modifikation. För det fanns arbetande kvinnor. Det var krångligare med barnen men det gick för många. Det fanns barnflickor. Man kunde vänta till barnen blev större. Men visst, det var inte lika lätt att arbeta då som nu. Nu är det lätt att arbeta. Vi har all service vi behöver. Dagis, fritids och rut-tjänster för de som har råd. Problemet är att vi numera inte kan avstå. Och det har med pengar och med attityder att göra. Så vi har bara gjort ett lappkast. Kvinnan är lika snärjd som förut. Kanske mer. För vad är värst? Att vara tvungen att ta hand om sina egna barn eller att inte få?

Fröken Frimans krig är en förvirrande serie på vissa sätt. Jag blir förundrad över vissa saker. Saker jag inte tror på helt enkelt. Saker som verkar orealistiska.

Jag funderar så mycket på Lottie. Hon är ledsen över att inte kunna fortsätta arbeta när de inte har råd att ha en barnflicka längre. Vad är det som får henne att tycka att det är roligare, viktigare att stå i en affär jämfört med att ta hand om barnen? Varför räcker det inte att jobba när barnen är i skolan - för barnen är ju inte jättesmå utan verkar vara i skolåldern? Varför är det roligare för barnflickan att ta hand om Lotties barn? Är det realistiskt att en kvinna i den samhällssfären kände så här? Tja, kanske var det så. Att hemmafruarna längtade ut efter att till exempel stå i en affär. Och att barnflickorna tyckte det var jättekul att ta hand om andras barn. Undrar om barnflickan hade något barn? Och en barnflicka som tar hand om hennes barn. Nä, så var det förstås inte. Barnflickan jobbade som barnflicka innan hon fick egna barn. Sen blev hon hemmafru hon också. Nu har vi löst problemet. Vi har statliga barnflickor som jobbar i stordriften och de statliga barnflickorna (ja, vi kallar det ju undervisning förstås och barnflickorna har ju högskoleutbildning så fina har de blivit också) har också egna barnflickor. Så vi har blivit pigor lite till mans för sakens skull.

Sen tänker jag också på den stackars tjänsteflickan som jobbar i affären. Jag minns inte hennes namn. Hon är kär i alltiallokillen och han är kär i henne. Men hon vill inte gifta sig. Hon vill inte bli bunden. Hon föreslår ett "stockholmsäktenskap" - alltså att man ligger med varandra  utan att vara gift. Hon blir förstås med barn och är livrädd för att visa det eftersom hon tror att hon inte ska få jobba då. Men de andra tanterna lovar henne att hon ska få fortsätta jobba. Är det realistiskt att en tjänsteflicka drömmer mer om att jobba som tjänsteflicka än att starta sitt eget hem, sin egen familj? Tycker hon inte synd om den flickan som skulle ta hand om hennes barn sen? Det känns märkligt på något sätt. Men vad vet jag. Tjänsteflickorna kanske inte gjorde annat än längtade efter att kunna lämna bort sina ungar och jobba.

Svenska hem sålde färdiglagad mat så att kvinnor inte ska behöva stå vid spisen. Jag funderar över vem som lagat maten. Kanske en kvinna? Är det roligare att laga massor med mat och sälja till andra än att laga lite mindre mat men till sin familj?

Det är bra att saker och ting har utvecklats. Det är bra att det finns färdigmat att köpa. Det är bra att det finns institutioner att lämna in barnen på för de som vill. Men samtidigt får man aldrig blunda för baksidorna. För allt har en baksida. Kvinnorna har fortsatt att vara matlagare, städerskor och barnpassare. Bara utflyttade i stordriften. Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Hamburgare och vinterliv!

Det snöar varje dag. Det ser inte ut att komma så mycket men det stadiga, ihärdiga snöandet...lätta luftiga silvriga flingor...gör att det blir mer och mer snö. Världen blir vitare och tystare. Det är underbart. Jag läser en krönika i vår lokaltidning. Den handlar om att det är lätt att bli trött på alla underbara statusuppdateringar - härlig pulkautflykt, korvgrillning ute i naturen, skridskoutfärder...och allt är härligt, fantastiskt. Krönikören funderar över om aldrig någon har kaos, kalla fingrar, kissnödiga barn, bråk...Det har nog alla. Det vet man. Har man barn så är det inte alltid enkelt och jättekul att ta sig utanför huset. Det är mycket kläder, det blir blött, grusigt, vantar kommer bort...Men so what...för det mesta, när man krånglat sig ut.. så är det härligt! Man får tänka om de där statusuppdateringarna att de visar en bit av verkligheten. Precis som man i ett heminredningsreportage inte visar upp det stökiga hemmet, där tvätten ligger framme, där kaffekoppar och smulor finns på borden...så kan man välja att visa det roliga och hoppa över att vanten blev borttappad eller ett barn var tvungen att gå på toa efter att täckbyxorna satts på. 

Vi är ute varje dag. Och det är härligt! På riktigt! Vi får inte nog av snön och isen och allt det vackra. I förrgår tog vi en tur till vårt berg igen och den här gången hade skogarna blivit helt vita. Det var så outsägligt vackert!

Det är något visst med att stå högt uppe på ett berg och se ut över den tysta världen. Och så kommer plötsligt en kråka flygande. Stor och svart och ett ödsligt kraxande...Annars total tystnad. Men något har ändå ändrats sen efter nyår. Det är ljusare. Luften känns annorlunda. En liten stund på förmiddagarna kan man höra fågelkvitter. Det är löften om vår...fast det är långt kvar. 

Det är klättring som är roligast och snart 5-åringen blir bättre och bättre. Han älskar det. Att hasa ner, ta tag i grenar, kravla upp igen...

På fredagskvällen gjorde vi hamburgare. Vi hade så mycket köttfärs kvar. Vi bunkrade upp när det var extrapris före jul. Jag bakade hamburgerbröden själv - mycket godare. Och hade vi cole slaw kvar från lunchen. Och stekt potatis till. (för mycket kolhydrater men...gott var det) och hemgjord hamburgerdressing! Smaskens! 

Ljuspelare och silverskogar och lite tomatsoppa!

Igår såg vi något vi aldrig sett förut - sent på kvällen blev himlen märklig. Först trodde vi att det var någon slags strålkastare någon riktat uppåt som fick en pelare av skimrande grönt ljus att framträda på himlen. Men sen var det något barn som fick en sk snap från en kompis - det var ett ljusfenomen - ljuspelare - det var frågan om. När det är riktigt kallt och det finns tillräckligt med iskristaller i luften kan det bli så här. Senare blev pelarna fler och de skimrade i alla möjliga färger. Det var som magi! Vackert! Mystiskt! 

Lika vackert fast på ett helt annat sätt var det idag på dagen. Det är så kallt så kallt nu att vi knappt kan vara ute. Vi borde ge oss ut på förmiddagarna men det hinner vi inte. Vi sover för länge och sen ska det fixas mat och allt det där. Men direkt efter lunch kastar vi oss ut för att hinna innan solen börjar dala och kylan blir värre. Vi går till vårt berg, flera dagar i sträck...det är så roligt. Vi tar nya vägar och upptäcker nya saker. Idag hittade vi en härlig, vid gran bredvid en stor sten. Det blev som en grotta därinne och en hemlig väg genom en trång passage. 

Det är så kallt att allt har blivit till is och frost. Hela världen är vit - träden, marken, hela himlen skimrar i vita toner...rosa, blekgult, isblått.. Minsta vinddrag eller rörelse får träden att fälla silverkristaller som gnistrar i luften på vägen ner mot marken...

Vattnet som runnit på bergssidorna har fryst till is...stillastående små vattenfall, istappar och blanka släta isväggar i underliga formationer...magi för både stor och liten...

När man varit ute i kalla luften är det gott med något varmt på kvällen. Kanske gör jag en tomatsoppa ikväll. Soppa är inte alltid så poppis men den här gillar alla i familjen. Ibland har vi dubbla rostbröd med ost och skinka mellan - såna där man värmer i smörgåsjärn. Eller så bakar jag baguetter till...bådadera är gott till. 

Tomatsoppa:

Finhacka en stor lök och fräs dem sakta i smör i en kastrull.

Tillsätt en burk tomater och 3/4 l vatten, en grönsaksbuljongtärning och ett par matskedar tomatpuré.

Låt det koka upp och sedan puttra sakta under lock i 15 min.

Mixa med stavmixer och rör ner grädde efter smak, lite socker, salt, svartpeppar och lite sambal oelek om du vill ha lite mer sting i den.

Baguetter:

25 g jäst

2 tsk salt

6 dl ljummet vatten

1,4 l mjöl

Blanda till degen som man brukar.

Jäs i 2 timmar.

Dela degen i 3 delar.

Dra och snurra ut dem till baguetter.

Jäs under duk i 20 min,

Grädda i 250 grader i ca 10 min och sen i 150 grader i 10 min till.