Alfons igen!

Alfonsdebatten fortsätter! Det är intressant. De anmälande föräldrarna hånas på alla möjliga sätt. De är fjantiga. De är curlande. De är inte intresserade av barnet för de vill bara få sova och vara pigga nog för att jobba dan därpå när de slänger in ungen på dagis...Det pratas om att barn måste härdas för att klara av vuxenvärlden. De kan dricka skållhet saft ur sugrör så gör de inte om det misstaget. Det skrivs att det är nyttigt att bli rädd för då lär man sig hantera sina känslor. Det skrivs att föräldrarna är bortskämda och vill överlåta fostran på förskolan och så när förskolan inte gör ett tillräckligt bra jobb har de dessutom mage att klaga.

Det är roligt att läsa. Förvirringen är total.

Så här är det väl om jag fattat rätt:

1. Föräldrar har inte makt att bestämma över var deras barn ska fostras på dagarna. Jo, de har förstås makt om man nu vill vara nogräknad men de har i de allra flesta fall inte pengar nog till att leva på en lön . Och då behöver man ha förskola som tar hand om ungarna. Staten har genom lock och pock manövrerat föräldrarna in i förskoletänket. Förskolan subventioneras till ca 90 %. Föräldrarna betalar alltså ca 10 % av vad det kostar och alla skattebetalare står för resten. Kvar står föräldrar som inte har något val. Det är förskolan som ska ta hand om barnen. Punkt.

2. Förskolan bestämmer hur omhändertagandet av barnen ska gå till. De bestämmer över hur mycket prat barnet ska får höra, hur många kramar barnet ska få, hur mycket ögonkontakt barnet ska få. Förskolan bestämmer också över vilken mat och hur mycket mat barnen ska få, vilka lekar som ska lekas, hur mycket det ska vilas, vilka sagor som ska läsas, vilka filmer som ska ses, var och hur barnen ska få röra på sig...

3. Föräldrar saknar alltså makt över att bestämma över merparten av sina barns barndom. De saknar också insyn i vad som händer på förskolan eftersom barnen är så små att de inte kan kommunicera exakt vad som hänt och vad de tyckt om det.

4. Föräldrar har vant sig vid att lämna in sina barn till dagis. Det är mycket få som ens tänker på att det har funnits tider när förskolan inte fanns. När föräldrar var 100% ansvariga fram till barnen var 7 år och började skolan.

Så, samhället har makten över barnen. Föräldrarna har blivit bifigurer i sina barns liv.

För mig är det det här som är själva knäckfrågan.

Det handlar liksom inte om det är löjligt av föräldrar att reagera på att deras barn blivit skrämt av något så harmlöst som en Alfons-film. Det kanske är jättelöjligt. Men det är föräldrarnas barn. Det är de som ska bestämma över sina barns barndom. Nu är det inte så. Och tar man hand om andras barn får man nog finna sig i att det kommer synpunkter på omhändertagandet. Jag tycker det är sunt att ett föräldrapar i Sverige har reagerat. Sen kanske själva orsaken till reaktionen var fånig. Men det är fortfarande deras barn. Det borde vara föräldrarnas som bestämmer över vilka filmer barnet ska se. Jag tycker att det är märkligt att inga andra föräldrar reagerar på sina barns omsorg. Varje dag baxnar jag när jag följer röster från förskolesverige. Jag läser om en förskollärare som lämnar in sitt barn till en barngrupp på 24 barn (1-3 år) på 2,75 % personal. Hon tycker synd om både barn och personal. Men hon lämnar barnet. Varför anmäler hon inte? Jag läser om en förskola där personalen kallat barnen "gris" och "fegis". Den blev anmäld men många föräldrar till barnen på denna förskola tyckte att det var en bra förskola. De hade inte märkt något. Och ändå var situationen så allvarlig att åtta pedagoger fick gå med omedelbar verkan. En mamma säger att hon vet ju inte om hennes barn blivit utsatt. Han är ju för liten för att kunna berätta.

Men det är väl så här att när man lämnar sina barn då händer något. Då slutar man tänka rationellt. Man har lämnat över ansvaret till någon annan. Man vill inte såra någon genom att klanka eller klaga. Man ger upp sin föräldramakt och sin föräldraomsorg och tappar en bit av sitt föräldraskap. Det är något som ska hända när barnet blir äldre och tar sina kliv ut i världen. Det brukar självt signalera sitt begynnande oberoende. Men 1-5-åringar...de är små. De är mycket små barn. De är föräldrarnas. Det är de som ska bestämma. Därför tycker jag att det var bra att föräldrarna anmälde förskolan. Och om de vill vara curlande föräldrar som lindar bomull kring barnet och inte vill att barnet ser Alfons-filmer så är det faktiskt deras fulla rättighet. Hoppas fler föräldrar börjar upptäcka att det är deras barn och att det borde vara de som bestämmer.