onsdag 3 februari 2016

Vabruari!

Nu är det dags igen! Vabruari är här! Toppen på vabbandet i detta land. Och det ser inte bra ut. Mammorna tar ut 64% av alla vabdagar. Och papporna...ja, de tar för lite förstås. Deras jobb är viktigare. De tjänar mer. De har mer makt. Eller mindre för det kan också vara så att mammorna är chefer hemma och tar mer vab. Hur det än är och vilka än förklaringarna är så är det ORÄTTVIST och OJÄMSTÄLLT. Och Frida Boisen skriver i en krönika i Expressen att så här kan det inte fortsätta. Detta måste ändras och förändringen mot jämställdhet måste börja här och nmed dig och mig, denna morgon!

Jag blir trött. Barn blir sjuka. Små barn är oftare sjukare än större. Barnen blir sjukare när de går på förskola än om de är hemma. Och sjuka barn måste tas om hand. Frida pratar om makt och vems jobb som är viktigast. Sjuka barn är ett hinder från att få jobba. Men barnen...är inte de och deras hälsa viktigast? Är det inte för barnens skull vi jobbar och tjänar pengar? För att försörja dem? Eller är jobbet i sig viktigast? Och  barnen bara små accessoarer man ägnar sig åt på fritiden? Något har väl gått fel ändå? När vi ser på jobbet som själva huvudgrejen i livet och allt annat som hinder för att få jobba? Är det inte tvärtom egentligen? Att livet, barnen, familjen, huset...är huvudgrejen och att jobbet är till för att ta hand om och kunna finansiera de där huvudgrejerna?

Ja, så tycker vi i alla fall. Min make jobbar för att försörja oss. Han gillar sitt jobb, det gör han, men tänket är ändå att jobbet har han för att tjäna pengar för att kunna ta hand om oss här hemma och sig själv. Och mitt jobb...ja, jag tycker att jag har ett jobb jag också...som hemmamamma, hemmafru...är också viktigt. Jag älskar mitt jobb. Men jag gör det för att ta hand om det vi har åtagit oss - våra barn, oss själva och vårt hem. Jag gör det jag gör för familjens skull.

Vi behöver inte vabba. Vi har inte tagit ut en enda vabdag under alla våra 18 år som föräldrar. Någon gång har maken tagit ledigt för att hjälpa till här hemma om jag varit väldigt sjuk och inte klarat att sköta mitt jobb. Men om jag bara är normalsjuk och barnen normalsjuka då klarar jag det själv. Jag drar ner på kraven. Jag gör inget särskilt de dagarna det har hänt utan vi vilar bara tills vi blir friska. Svårare än så är det inte. Vi behöver inte välja. Inte bråka. Inte fundera över vems jobb som är viktigast. Min make kan sköta sitt jobb även om barnen är sjuka. Och jag kan sköta mitt jobb även om barnen är sjuka. Mitt jobb blir lite annorlunda bara - mer barna-sjukvård än annars men det är ju också mitt jobb. Mitt jobb är vad jag gör det till. Det som för tillfället är viktigast - det blir mitt jobb. Det är skönt. Det är smidigt. Det är hållbart. Det är barnvänligt. Det är rättvist.

Men det är inte jämställt förstås! För jag som kvinna gör ju helt fel grejer. Jag borde inte ägna mig åt barnen och hemmet. Och jag borde ju definitivt inte vara hemmamamma, hemmafru. Jag tjänar ju inga pengar. Jag får ingen lönutveckling alls. Jag får inga pensionspoäng. Jag tar nedköpet - barnen. Och tycker att det är det finaste! Vinsten! Men jag är väl lurad. Om jag gillar barn borde jag ha blivit förskollärare. Då kunde jag ha haft ett viktigt jobb. Och bråkat om vabbet med min make. Och blivit jämställd! Godkänd!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar