Kompensation...

I Stockholm har de tydligen problem med att många förskolor har trånga och torftiga utemiljöer. Det är tydligen i de nybyggda områdena detta är ett problem. Det är så tättbebyggt och så många barn att det blir för trångt. Det finns dagis i var och varenda bottenvåning men ingenstans att leka utomhus.

Föräldrar berättar att de minsta gårdarna liknar fållor. De kan vara så trånga att 53 barn ska samsa på 180 kvadratmeter vilket gör 3,6 kvadratmeter per barn.

För att få röra på sig får barnen vara ute och gå. Och 1-åringar och 2-åringar går inte fort så det blir bara promenader runt kvarteren.

Många förskolor har så kallade utsläppsgårdar. Det är inhängnade delar av innergårdar. Gräset och buskarna finns på andra sidan staketet och där får barnen inte vara.

En mamma funderar på vad utemiljön betyder för barnens möjlighet att springa och stärka muskler och ben, men också för att utveckla sin kreativitet. Mamman säger att man måste vara en väldigt aktiv förälder för att kompensera för den trånga utemiljön och se till att barnen går på mycket aktiviteter.

Det låter sorgligt. Barn ska väl få springa och klättra och ha skoj ute...Hur sorgligt det än är så är det på sitt sätt lustigt. Förskolan finns till för att bland annat kompensera för hemmens varierande kvalitet. Så de barn som inte får springa och klättra och ha skoj ute får möjlighet att göra det. Men nu har det liksom blivit tvärtom. Det är föräldrarna som ska börja kompensera för att det finns förskolor av varierande kvalitet. Så får inte barnen springa, klättra och ha skoj ute på förskolan så får föräldrarna se till att de får det hemma istället. Saker går i ring, vrids och vänds och byter plats med varandra. Kanske har vi gått varvet runt snart. Hoppas det.