måndag 22 februari 2016

Matte för de allra yngsta!

Några förskollärare har skrivit om att lära ut matte för de allra yngsta - barnen mellan 1 och 3 år!

Man kan lära barnen en massa viktiga saker om man bara gör det på deras nivå!

Det hela börjar med sortering. Utan sortering uppstår kaos. Mattepedagogerna tränar barnen i att sortera och då utvecklas hjärnan och kan sortera mer avancerat. Och det här är grunden för att lära sig matematik!

Förskollärarna har skrivit om hur man jobbar med matematik med småbarn. Hur man jobbar med begreppet 3D och statistik. Barnen får skapa tredimensionella former med klossar. Man åskådliggör hur många barn som gillar bananer eller äpplen!

Ett problem är att matematiken är laddad. Man har fått lära sig att det är antingen rätt eller fel. Men i förskolan jobbar man med att göra matematik roligt och öka barnens intresse. Det kan hända att barn stoppar en väska full med nallar och då tränar barnet på volym.

Det är viktigt att de vuxna är positiva även om man har dåliga erfarenheter av matematik. Barnen måste förstå att det är kul!

Man kan räkna allt! Bananer och pannkakor. Man kan träna volym när man häller vatten i glas.

Man ska lära barnen att använda rätt ord. Cirkel, kvadrat och klot istället för rundel, fyrkant och boll. Om barnen kan många matteord blir det lättare när de börjar skolan!

Man ska använda vardagssituationerna. Man kan spela spel och räkna ärtorna på tallriken. Räkna ut hur många bestick man behöver för att duka för åtta personer!

Halleluja! Barnen ska lära sig matte i förskolan. När de är mellan 1 och 3 år. Det låter ju jättefint! Men vänta nu...är det inte sånt här som barn har lärt sig i alla tider utan att gå i förskola? Behöver man vara mattepedagog för att "lära ut" sån här matte till sina barn?

Nej. Det förstår nog alla som har en normalfungerande hjärna. Man kan börja med sorteringen. Det är något som barn gör av sig självt. De behöver bara lite grejer att sortera med. Och som tur är är ungar rätt griniga om de inte blir underhållna så de stackars föräldrarna slänger till dem vad de har, klossar och grytor och stora legobitar eller plastdjur eller byttor...Och så sorterar barnet. Prövar volymer som det så fint heter när de stoppar små grejer i stora eller någon gång testar att göra tvärtom och inser att det inte funkar. Mamma eller pappa brukar bli förtjusta över sina begåvade telningar och förtjust bekräfta och sätta ord på bedrifterna. Förtjusningen och kontakten slår nog alla planerade fraser och alla pedagogiska lekar (om de har tid med det på förskolan - för det är väl så att de har lite problem med personaltätheten nuförtiden?) Ja, och så fortsätter det...barnen börjar intressera sig för mängder och man räknar, fingrar och tår och hur många tallrikar vi behöver...Och stora tal blir spännande! Det ska vara hundra ...nej, miljoner! Skriv upp siffran på ett papper mamma! Och så bakar vi lite och häller upp i decilitermått och litermått och blandar och vi tränar volymer och lite kemi och kanske lite fysik. Och har skoj förstås! Men det trista är att vi inte skriver några böcker om det. Det är så futtigt ända till vi gör något märkvärdigt av det. Men det som är ännu tristare är att när vi gör något märkvärdigt av allt det här självklara då tar vi bort våra naturliga instinkter och magin som finns i samvaron med ett litet barn. Och när den försvinner och bara "undervisningstanken" finns kvar...då blir den nog inte så värst bevänt med lärandet.

Kejsarens nya kläder tycker jag att det här är. Barn lär sig i samvaro, i ett sammanhang. Det är något man borde prata lite om. En institution är en institution. Små barn kan inte undervisas. De lär sig i vardagssituationerna, precis som mattepedagogerna också säger...men vilken slags vardag finns på en institution? Samling, byggrummet, spela sällskapsspel, gå ut på gården, räkna mellanmålsäppelklyftorna...Torftigt. Att räkna klossar och bygga 3D-torn (ursäkta mig men hur 17 kan ett klosstorn bli något annat än i 3D?) och sortera gafflar och knivar har man väl snart tröttnat på kan jag tänka mig. Ett hem däremot - det är något annat. Där pågår ett riktigt vardagsliv. Ett liv som inte är baserat på att bara passa barn och prata pedagogiskt med dem. Där pågår det livsviktiga saker. Matlagning och städning och tvättning och handling och trädgårdsskötsel och påhälsning av folk man känner...Här finns det rikliga tillfällen till prat och sysslor som är utvecklande på riktigt. Men det är något som har kommit ur modet. Vi får kämpa vidare. Försöka återskapa det naturliga på institution. Skriva en bok om något som kommer av sig självt om barn och föräldrar bara får vara tillsammans. Men nej, vi fortsätter låtsas. Och kejsaren är naken. Spritt naken.



2 kommentarer:

  1. Hehe de kanske menar sådana moderna 3D-pussel som är formade som torn? De är ganska roliga :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, kanske det! Säkert kul! Bollformade pussel har vi också byggt lite här hemma! Roligt! Fast jag tror (vet) att barnen fattade att bollar är annorlunda än plana cirklar redan innan vi byggde! Djupseende utvecklas väl ganska tidigt - bäbisar ligger och viftar med händerna och kollar in avståndet till munnen... :)

      Radera