torsdag 18 februari 2016

Om mammor och kor

En mamma skriver på nätet om vilken ångest hon har inför att börja jobba när hennes barn är 1 år. Hon vill verkligen inte och kan inte njuta av de sista föräldraledighetsmånaderna eftersom det här ligger över henne som ett svart moln. När barnet är 1 år är det dags att byta av. Då ska pappan vara hemma ett år och det är något han verkligen vill.

Vad svårt. Vad ska man tycka? Folk som tycker blir uppdelade i två läger. Det ena lägret tycker att mamman ska få bestämma mer på grund av biologin. Hon har väntat, fött och ammat barnet och barnet är fortfarande så litet att det och mamman inte är färdiga med sitt anknytningsarbete. Det andra lägret tycker att mamman får bita ihop för pappan har lika stor rätt att knyta an till barnet på samma sätt som mamman.

Åh, vad svårt det är. Vem ska bestämma? Vems vilja ska väga tyngst? Ska det vara en kamp, ett bråk om vem som ska få ta hand om barnet? Kan man turas om? Det är klart man kan. Man kan göra som man vill. Men hur gör man då när man inte vill samma sak? Är det rättvisan som ska segra? Först är det min tur och sen din.

Kan man luta sig mot någon slags biologisk tanke eller är det bara bull shit? Är det något med att vara just kvinna som gör att man känner starkare inför det här med att vara med sitt barn? Eller känner män precis likadant? Gör det något med en att ha barnet i kroppen? Knyter man an till det redan då, när det växer därinne? Kanske tidigare, redan när man börjar föreställa sig att man ska bli mamma? Händer det något under förlossningen, när barnet tar sig ut ur ens kropp? Och vad gör amningen med en? De band som skapas under omsorgen och närvaron, är de lätta att bryta? Hur länge sitter de i innan de mattas av lite och det känns naturligt att tänja lite på banden?

Det är nog lätt för många att bryta banden. Det är därför vi kan lämna bort våra barn redan vid 1 års ålder till förskolan. Och många byter av med pappan tidigare än så. Så det är kanske inte så svårt. Inte för alla i alla fall. Fast många rapporterar att de lider av det, av separationen. De tröstar sig med att det är värst för mamman. Barnet tycker bara att det är kul. Eller de är så litet att det inget märker. Fast det vet vi inget om förstås. Det är bara vuxna tolkningar.

Jämställdheten är bra. Den har givit oss kvinnor möjlighet att satsa på annat än familj och hem. Den har givit män möjlighet att få vara med mer i barnavärlden. Men baksidan...för det finns väl en baksida...är att mamman inte längre är självklar. Hon har tappat sin "makt". Hon kan inte längre hävda att hon ska ta hand om barnet mer än pappan, på ett annat sätt än pappan. Det är lika. Det ska vara rättvist. Och det kan vara smärtsamt.

Jag ramlar över en artikel om kor. Det började med att jag insåg att det fanns små "hyddor" för kalvar och jag undrade lite vad det var och varför de fanns. Text förde vidare till annan text och så råkade jag till slut läsa om kor och kalvar och kvigor. Det berättas att kalven tas från kon direkt efter födseln för att det ska bli mer mjölk åt oss människor och för att kon lättare låter sig mjölkas av en maskin om hon inte diar sitt barn. Det berättas att liksom alla däggdjursungar är kalven anpassad för att suga och den har ett mycket stort sugbehov. Eftersom kalvarna inte får dia så utvecklar de ofta ett sugbeteende mot andra kalvar och även inredningen. Det står att trots att kalvarna vuxit upp så här och trots att det är stressande för dem så producerar de lika mycket mjölk när de blir vuxna, ja kanske till och med mer. Det sägs också att kalvar som fått dia växer bättre och är friskare och kor som får ge di är också de friskare. Kalvarna har inte bara ett sugbehov utan de har behov av själva kontakten med kon. Kvigkalvar som haft kontakt med sin mamma blir bättre mammor själva och de blir bättre socialt och mindre rädda för andra djur. Det berättas att om bara kon får vara med sitt barn i fem minuter kommer hon att reagera på att den tas ifrån henne genom att ropa och röra sig oroligt ett helt dygn efteråt. Hon känner igen sitt barn om hon får träffa det 12 timmar senare. De kor som inte får ha någon kontakt med sina barn alls reagerar inte på separationen. Ju längre de har fått vara tillsammans desto svårare blir det att skiljas åt. Även en kalv som är åtta månader och inte diar så mycket längre får ibland höjda nivåer av stresshormoner och en störd dygnsrytm när den skiljs från sin mamma. I naturen diar kalvar 6-12 månader. Tjurkalvarna lämnar sin mammas flock sen medan kvigkalvarna ofta stannar med kon hela livet. Korna känner igen sina egna barn och har en särskild relation till dem även som vuxna.

Jag känner mig rörd och lite ledsen när jag läser om de stackars korna och deras barn. Hela sina liv ska de stå där i sina bås och gå där på sina gärden. Utan sina barn. Så måste det vara för att vi ska få deras mjölk. Men man kan i alla fall skriva om det. Någon kan teckna ner hur de har det och hur de borde ha det. Och vilka känslor och drifter en ko har. Skulle man kunna skriva så här om människomammor och människobarn? Förmodligen inte. Det blir för...biologiskt. Det blir osunt. Men kanske ändå att det är så här. Och det vet nog politikerna om. Därför är det bättre ju kortare tid vi mammor får med våra barn. Separationen blir inte så hård. Och har man dessutom från början insett att det ska bli en separation så kanske man redan från start har ställt in sig på att det ska vara så här. Man kanske inte tvinnar banden så hårt. Anknytningen kanske inte ens går i gång ordentligt. Men för många blir det omöjligt. Det är som ett skrik och ett rop efter det där barnet. Det känns outhärdligt att skiljas åt. Hur orättvist och omodernt det än är.



2 kommentarer:

  1. "Gör det något med en att ha barnet i kroppen? Knyter man an till det redan då, när det växer därinne?" Så skriver du och det fick mig att fälla många tårar. Jag fick för några år sedan ett tidigt missfall. Jag mådde så dåligt hormonellt, kände fortfarande mig gravid i fyra fem månader efter, blev deprimerad pga dessa hormoner, mina bröst hade börjat läcka igen. Hur min make reagerade? Med orden: "Är du verkligen säker på att du ens var gravid?" Han hade inte ens ork att krama mig för han trodde inte på att det verkligen var ett barn. var i ca v 8-9. (Ja, han har bett om ursäkt även om jag känner mig sviken)

    Naturligtvis påverkas vi kvinnor av graviditeten. Barnet som dog i mig är fortfarande ett svart hål för mig. Jag har känt från första veckan när jag varit gravid pga de hormonella förändringarna. Men det får man inte tala om.

    Men nej, den pappan reagerade inte särskilt mycket när "han" fick missfall. Varför inte? Det ska ju vara jämställt (och ja han älskar barn och vill ha barn och tar ansvar för sina barn om någon tror något annat och inbillar sig att han är en skitstövel som inte förstår hur barn blir till).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir så berörd av din berättelse. Och det är klart att det är skillnad när man har ett barn i magen. Det är klart att det gör något med ens känslor. Inte att man blir bättre men något annorlunda. För kvinnor är det annorlunda att vänta barn, få barn och längta efter barn. Våra kroppar hålls ju med det där med barnanskaffande hela vårt fertila liv oavsett om vi får barn eller inte förresten. Det är också något man aldrig pratar om. Återigen - tänker på det du berättar och blir gråtmild...

      Radera