tisdag 29 december 2015

Pappaledighet och annat!

Nu ska det äntligen bli en till pappamånad. Av de där av staten givna 480 dagarna skall 90 vikas åt pappan. Papporna tar idag ut 25 % av pappadagarna. Under barnets första levnadsår tar papporna bara ut 10 % av dagarna. Och hela 25 % av papporna tar inte ut en enda dag under barnets första två levnadsår. Det här är ett bekymmer och papporna måste pushas att ta fler dagar medan barnen är riktigt små.

Jag tänker - kör på bara. Ju snabbare desto bättre. Dela rakt av. Vad är det de tvekar på? Det måste väl gå att bli färdig någon gång. Bestäm hur det ska vara och kör på. Så det blir klart. Sen finns det inget mer att tjafsa om. Och den som får som den vill gråter inte. Som min mormor sa.

480 dagar. Det är vad ett barn får när det gäller heltidsomsorg av en förälder. 480 dagar. Den som är duktig drar ut på dagarna så de räcker lite längre. Är man riktigt, riktigt duktig kan de räcka i nästan 3 år. Sen är det slut. Sen är barnet statens. Fast staten tar visst inte något ansvar för barnen. Det har de lagt ut på entreprenad. Det är förskollärarna på de statliga och de privata institutionerna som har hand om våra barn. Som fostrar dem och som undervisar dem, som socialiserar dem och som stimulerar dem. Eller ja, det är visst föräldrarna som har ansvaret. På pappret. Och när det är något som inte står rätt till så ropar man förstås alltid efter föräldrarna. De måste fostra barnen!!

480 dagar. Det är väl det som är det märkliga, absurda. Att någon annan bestämmer hur länge ett barn behöver sina föräldrar på heltid. Fast så är det ju inte invänder någon. Vi har ju rätt att göra som vi vill. På pappret. Vi behöver inte jobba om vi inte vill. Vi har rätt att ta hand om barnen i hemmet om vi vill det. På pappret. Men attityderna? Har nån hört talas om såna galenskaper som att ha barn hemma i hemmet hela dagarna efter 1,5 års ålder? Och kan en vuxen verkligen gå och dra och bara ta hand om hem och barn? (ja, förutom förskollärarna och fritidspedagogerna då) Pengarna? Räcker det med en lön? De där 480 dagarna är bedrägliga. De uppfattas som en av Gud given gräns. Man väljer inte själv. Man låter sig väljas åt.

Att inte folk protesterar. Det är väl våra barn! Tänk om vi kunde bli lite som de galna mödrarna! Eller som kvinnorörelsen under 60- och 70-talen. Ställa oss och skrika! "Det är våra barn" "Ropen skalla! Hit med våra ungar!"

Men vi är tysta. Vi håller inte med. Men vi säger inget. Slingrar oss och anpassar oss. Letar kryphål. Eller låter oss dövas och tycker allt är bra. Inbillar oss att vi är fria. Vi kan ju alltid åka på spa. Eller köpa något fint till hemmet. Mumsa i oss lite pizza. Så är allt bra ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar