tisdag 15 december 2015

Vad är ett barn värt?

Det fattas familjehem i Sverige. Det är massor av ensamkommande flyktingbarn som behöver någonstans att bo. Det finns företag som får fram familjehem och de företagen tjänar mycket pengar på att fixa de här platserna. Familjer som tar emot flyktingbarn eller svenska utsatta barn får ekonomisk ersättning. Det är inte så konstigt. Varför skulle man vilja ta hand om andras barn bara för att? Även om man är snäll och vill hjälpa till så kostar barn pengar. De behöver mat och kläder och saker. De sliter på hemmet och bilar ska användas. Och om barnen inte mår bra kanske man inte kan jobba som vanligt. Och utan jobb blir det inga pengar. Så familjehemmen får två typer av ersättningar. En del som är som en lön och den är skattepliktig och pensionsgrundande. Och en del som ska ersätta de omkostnader barnet medför. På en hemsida kunde jag läsa att den ena delen bestod av 21 000 kr i månaden som man skattar för. Och den andra delen, alltså omkostnadsdelen, bestod av 6000 kr i månaden. Det låter väl rimligt. Det är pengar man kan klara sig på om man är gift med någon som jobbar och de där 6000 kr i månaden räcker gott och väl till det barnet behöver i både mat- och klädväg. Det blir nog pengar över till fritidsaktiviteter, busskort, hårklippning, biobesök, presenter om barnet fyller år eller om det råkar bli julafton...Men det är klart att det är rätt att de som har hjärta nog att ta hand om barn som behöver är värda en skälig ersättning.

Men så tänker jag vidare. Om det är rätt. Varför är det då inte rätt att föräldrar som faktiskt också tar hand om barn som någon måste ta hand om har liknande ekonomiska förutsättningar? Vad är liksom skillnaden? Eller är det att andras barn är så jobbiga att ta hand om att de är måste ersättas med en lön till den som utsätter sig för det? Eller är det att det att alla vet att det inte finns äkta kärlek utan "bara" medmänsklighet och omtanke bakom den omsorg man vill ge och att det därför finns en slags professionalitet i den här relationen? Precis som en förskollärare vill ha lön för sitt arbete även om den älskar barnen den tar hand om? Eller en jourhemsfamilj får ersättning för att den utför ett jobb och avlastar en förälder som inte orkar? Och i relationen barn-förälder finns inte den här professionaliteten utan man har skaffat barnen för att man tycker att det är så roligt, ett nöje? Visst, man skaffar oftast barn för att man längtar väldigt mycket och för att man så gärna vill bli förälder. Men det finns fortfarande en professionalitet i den här akten också. Barnen är inte bara föräldrarnas. De är samhällets barn också. Det vet alla. Utan barn - ingen framtid. Ett samhälle där inga barn finns är snart dödsdömt. Så samhället utnyttjar föräldrarnas starka, obändiga drift att skaffa barn. De behöver aldrig ens erkänna att de gör ett viktigt jobb. Vi kan låtsas att det bara är ett litet nöje man skaffat sig.

För om samhället erkände att föräldrar gör ett viktigt jobb. Precis lika viktigt som alla andra som tar hand om barn. Så skulle samhället vara rättvist. Om det är ett jobb att ta hand om andras barn så är det också ett jobb att ta hand om egna. Om andras barn beräknas kosta 6000 kr i månaden så gör förmodligen egna barn det också. Så om samhället ville vara rättvist skulle det ordna det så att ALLA som tar hand om barn fick rättvisa ekonomiska förutsättningar för att göra det. Förslagsvis kunde föräldrar få göra ett skatteavdrag på den summa varje barn beräknas kosta på sin lön. Alltså räkna bort kanske 6000 kr från sin lön varje månad för varje barn som föräldern tar hand om. Så går det till i andra EU-länder. I till exempel Tyskland får föräldrarna göra ett skatteavdrag på 7000 euro varje år för varje barn som försörjs.

Men i Sverige går det inte att tänka så. Det egna är alltid och blott och bart ett nöje, en fritidssysselsättning att ägna sig åt efter rätt antal arbetade timmar. Något obsolet. Onödigt. Inte det verkliga. Det verkliga - det sker alltid utanför familjen. Det är mätbart. Det är stordrift. Det är befriat från känslor. Det är rationellt. Det lustiga är bara att när det kommer till kritan. När hjälp behövs. När någon mår dåligt. Då litar samhället på att det är familjerna som tar hand om det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar