onsdag 8 maj 2013

Små barns kognitiva utveckling!

Det finns en mening som återkommer när man läser om de politiksa partiernas syn på förskolan. Den där meningen återkommer också i föräldratidningar. Den är så här: "barn som går på förskola får en bättre kognitiv utveckling än barn som fostras enbart i hemmet". Den där meningen gör mig både arg och ledsen. Den står där den där meningen men det kommer inga förklaringar efteråt. Vad är det i förskolan som gör att barnen får den här bättre utvecklingen? Vad är det pedagogerna gör som inte föräldrarna gör? Vad är det barnen lär sig?

Vi som är hemmaföräldar vet ju att det inte är så. Jag vet det i alla fall. Jag tänker på alla mina 6 barn. Några av dem har visserligen gått på förskola kortare perioder, 3 timmar om dagen. Jag märkte aldrig att de lärde sig något särskilt där som de inte lärde sig hemma. Jag vet däremot att de var tvungna att börja hävda sig bland de andra barnen. De fick börja kriga sig till en plats. De blev emellanåt missförstådda av pedagogerna. Jag har sett ett par av dem bli tystare och tystare. De gav liksom upp när de förstod att de skulle vara där varje dag. Då tog jag hem dem och fick tillbaka mina glada barn. Jag har sett dem oroa sig för hur deras yngre syskon hade det. Hur de skulle klara sig bland alla större barn. Hur de skulle klara sig utan en stor som tog hand om dem.

Jag har själv kunnat se hur mina barn har utvecklats och lärt sig saker varje dag i sin hemmiljö. Jag är ingen supermamma. Jag är inte särskilt intresserad av pedagogik. Jag planerar inte mitt prat så att jag ständigt utvidgar samtalsämnena. Jag jobbar inte enligt tematiska studier. Jag älskar däremot mina barn väldigt mycket. Jag tycker om att vara tillsammans med dem. Jag tycker om att prata med dem, busa och skratta med dem, lyssna på dem. Ta hand om dem, tvätta dem, hjälpa dem att bli torra, ge dom god mat, se till att de har rena kläder och ett rent hem. Jag tycker om att ge dem frihet att utforska sina egna intressen, låta dem fundera över vad de vill göra, låta dem upptäcka vad de kan på egen hand.

Jag har en liten 2-åring just nu. Han har inte gått en dag på förskolan och kommer heller inte att göra det. Jag förundrar mig över hur mycket han har lärt sig. Hur stora språng han gör i sin kognitiva utveckling varje dag. Jag förundrar mig över hans förstånd, minne, humor, pratutveckling, fysiska utveckling. Han drar sina slutsatser, tränar sitt minne när vi pratar om vad vi har gjort och vad vi ska göra. Han tränar sin kropp i sitt hem, i trädgården, i skogen, på stan. Han tränar sitt uppförande tillsammans med mig, sina syskon, sina släktingar, i affärer, hos tandläkaren... Han lär sig nya ord varje dag. Han sjunger och spelar piano, han ritar med kritor och tuschpennor och vattenfärg och oljekritor. Han hjälper sin pappa att spika och gräva och tvätta bilen. Han lagar mat tillsammans med mig eller sin pappa. Att få vara med till fullo i ett vanligt vardagsliv är guld värt för barn. Det ger så otroligt mycket. Det ger framför allt närvaro och gemenskap. Men det ger också matematiska färdigheter, språklig utveckling, naturvetenskapliga upptäckter, praktiska färdigheter, finmotorik och grovmotorik... Det är sånt som alla mammor och pappor har vetat i sitt inre utan att någonsin sätta ord på det eller skriva en rapport om det. Det är så lätt och så roligt och så tillfredställande för både förälder och barn! Det borde också vara så självklart!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar