Den senaste tiden har man kunnat läsa att...
...betygskriterierna knäcker barnen. Och det är ju ingen nyhet om man är skolförälder. Eller betygskriterierna knäcker kanske inte direkt barnen men skolan i största allmänhet är så beskaffad att den gör en hel massa saker med barnen och ungdomarna...knäcker dem, undanhåller dem kunskaper, förvirrar dem, gör dem lata, gör dem stressade av verkliga eller inbillade krav...de stora sjoken av uppgifter eller det obefintliga innehållet knäcker barnen omväxlande med skapar en känsla av att de borde ha gjort något men de vet inte riktigt vad...Men i alla fall...Olika människor påtalar det tokiga med dagens skola. En förälder talade till och med på radio om att hon, högutbildad, docent, hade gjort en särskilt outgrundlig och svår uppgift åt sitt barn i åk 6 och bara fått ett D. På sociala medier har vanliga människor diskuterat skolan och verkar hålla med om att det inte står rätt till...undervisning och betygssättning duger inte. Det verkar vara helt uppenbart för väldigt många människor att skolan är i kris.
Och politikerna...vad säger de? Inte mycket märkligt nog. Björklund, som var med och förstörde skolan ännu lite mer, poppade upp och vill ha mer katederundervisning...fakta ska det vara nu. Och jag håller väl med. Man måste liksom veta vad man ska undervisa i och kontrollera att just det har gått in. Men ändå...jag blir lite orolig av hans utspel. Vilka fakta ska undervisas i? Hur ska undervisningen gå till? Hur ska det testas? Kan dagens lärare tillräckligt mycket i sina ämnen för att klara av att undervisa? Klarar barnen av långa dagar av bara faktamatande...och efterföljande plugg hemma för att befästa kunskaperna? Om inte...kommer man att släppa skolans barnpassningsuppdrag och låta barnen ha kortare dagar? Och i så fall...hur blir det med själva omsorgen av barnen? Vem tar hand om dem efter skolans slut? Fritids med läxläsning kanske.
Fridolin tänker inte i de banorna. Han har sitt eget sätt att tänka kring hur skolan ska gå bättre...Det är liksom inte i skolan det händer utan det är i förskolan och på fritids miraklerna ska ske. Det är förskolan som bygger själva grunden för elevernas skolkunskaper. Det har forskningen visat. De barn som gått i förskola presterar bättre i PISA. Så är det och då är det så. Och eftersom det är så ska alla förskolechefer benämnas rektorer. De ska få gå en riktig rektorsutbildning. För om de där cheferna blir rektorer så blir ledarskapet bättre och då blir det mer demokratiskt och jämlikt i förskolan. Fritidspedagogerna ska också bli legitimerade. Då får de högre status och fritidshemmen blir en tydligare del av skolsystemet. Ja, så där ser man...så blir skolan bättre! Lätt som en plätt.
Samtidigt kan man läsa att förskollärarna har fått nog. En förskollärare skriver en insändare med anledning av att förskoleupproret ska ha manifestationer runtom i landet. Förskolläraren skriver att det som pågår i förskolan är strukturell misshandel av barnen. Förskolan är dysfunktionell. Barngrupperna är för stora, pedagogerna för få. Det är särskilt allvarligt på småbarnsavdelningarna. Det ökade antalet diagnoser hänger ihop med för stora barngrupper. Det finns inte vikarier så att det räcker och många av de som finns att tillgå är unga och oerfarna. Förskolepersonalen toppar sjukskrivningsstatistiken. Barnen mår inte bra av allt detta...de blir inte tillräckligt sedda och omhändertagna.
Fridolin verkar inte riktigt veta om det här. Han låtsas att allt är som det ska...bara förskolecheferna blir rektorer så faller liksom allt på plats. Och den där frasen om att det går bättre för barn som gått i förskola...den rapas ut..trots att verkligheten ständigt säger något annat. Källkritik är dagens inneord...men det verkar inte vara något som politiker eller media är särskilt intresserade av. Inte på riktigt alltså.
Ok. Samtidigt, igen...kan man läsa om att heltidsreformen i Stockholm har lyfts igen. Det där med att alla barn ska ha rätt att få gå heltid i dagis oavsett vad deras föräldrar har för sig. Liberalerna har påtalat att det inte funkar och att antalet timmar barnen har rätt till måste minskas. Men Wanngård står på sig. Det är inga problem med heltidsreformen. Wanngård säger att förskolan sätter en grund både pedagogiskt och socialt i vuxenlivet. Och då fattar väl alla att det inte finns någon gräns för hur många timmar barnen kan vara på förskolan. Ju mer desto bättre antar jag. Många timmar = mer pedagogik och ännu mer sociala vuxna i framtiden. Förskolan ska utvecklas...inte krympas. Och utveckling betyder mer. MER. Barn ska inte väljas bort. Att sen heltidsreformen lockar föräldrar att välja bort sina barn...det är inget som bekymrar Wanngård. Och varför skulle det göra det? Det är ju i förskolan det händer. En förskollärare uttalar sig och berättar att de blir lite trötta... barn där fler timmar och inga fler pedagoger. En förälder får också säga sitt...Han tycker om heltidsreformen. Det är tufft att ta hand om två barn. Och ungen...ja den blir mer stimulerad av att vara med sina klasskamrater (!) än att vara hemma med pappa och en 1-åring.
Ja, vad säger man? Ingenting egentligen. Man får konstatera att verkligheten har blivit overklig. Det finns liksom ingen kontakt mellan den riktiga verkligheten och den teoretiska verkligheten. Och det overkligaste av allt är att de som styr verkligheten för alla andra inte uppfattar det alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar