söndag 4 mars 2018

Ny vecka, nytt liv!

Förra veckan var lite speciell! Vår äldste son flyttade hemifrån! Han och hans flickvän flyttade in i sin alldeles nybyggda studentlägenhet på sin studieort! Det kändes...ja, vad kändes det? Alla möjliga ord far omkring i skallen och alla möjliga känslor kommer och går! Innan själva flytten kändes det pirrigt och jobbigt och ledsamt...det gick så väldigt fort! Tjugo år som plötsligt bara gått och så står man där med ett barn som inte är ett barn...en vuxen ung man...redo att sätta igång sitt lev på egen hand...med oss i bakgrunden och inte i vår regi! Hur skulle det kännas? Skulle jag bli ledsen när sjäva flyttdagen kom? Hur ska framtiden te sig? 

Och så kom den där dagen...i torsdags...och sonens alla kartonger var packade och garderoben tom och byrålådorna likaså...Maken var med och körde saker och hjälpte till med att frakta ny säng och montera upp den...Det kändes bra att han var där med sonen och hjälpte till...och berättade för mig hur allt gick och hur det såg ut...
Jag blev lite nostalgisk av alla tankar på hur det skulle bli och hur det varit...och tittade i fotoalbum och mindes..allt fint vi gjort, hur mysigt vi hade det...Ovan står sonen 4 år gammal med väska och ryggsäck packad..vi ska på semester till Åland och han är taggad och glad över den stundande resan! Och nu börjar en annan, ny resa för honom! 

Och i lördags åkte hela familjen in till sonen och hans flickvän för att se var de ska bo! Det var så roligt att komma dit! Lägenheten var fin och fräsch...såklart, den är ju helt nybyggd! De har mycket jobb kvar förstås...möbler ska skaffas och tavlor och gardiner och allt sånt! Området var också fint  med natur runt omkring och nära skola och affär! Vi blev bjudna på kaffe och kunde hjälpa till med lite av varje! Och sen åkte vi alla till ett köpcentrum och åt lunch tillsammans...ärenden skulle uträttas och saker inköpas och det var roligt att få vara med! 
Ja, och nu bor vår äldste inte hemma! Jag ska nu bara ställa fram sju tallrikar och inte åtta. Hans rum är tomt och tyst tills vidare...en av bröderna väntar på att ta över det men han får vänta lite till! Det känns ändå helt ok, ganska bra faktiskt! Det känns bra att sonen blivit stor och kapabel och villig att ta itu med sitt liv och är på väg att bli en vuxen man helt enkelt! Han är på väg att ordna sitt första hem, ro sin yrkesutbildning i land...på väg att starta sitt vuxna liv! Vi har liksom klarat av det tillsammans så här långt, vi föräldrar och sonen tillsammans och nu är han redo för nästa steg! Det är ju det man vill som förälder...att barnen ska kunna ge sig ut och ta itu med sina vuxna liv! Och när man får vara med lite på ett hörn, få hjälpa till, bli rådfrågad om något då och då, få telefonsamtal och sms, höra att jag kommer snart förbi, att vi är välkomna att hälsa på...då blir man ännu gladare! 


4 kommentarer:

  1. Hej!

    Den dagen vill jag inte ens tänka på ha ha :)

    Såg en annan sak i dag att där har startats ett nytt parti, Alternativ för Sverige, och läste om deras skolpolitik och där var det inte mycket flum. Du kan själv läsa om det om det intresserar dig.

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, den dagen tänker man inte så mycket på när barnen är små! Och om man snuddar vid tanken blir man rädd! Fast så står man där till slut...och har ett stort barn! Och då känns det inte riktigt likadant längre! Barnet är vuxet! Att tänka sig in i att ens barn INTE skulle ge sig ut, iväg från hemmet...inte så kul direkt! Så hur tomt och konstigt det kan kännas, känns det ändå bra, som det ska...och man håller alla tummar för att det ska bli bra och gå bra och man är redo att stötta och hjälpa till om det skulle behövas...föräldraskapet går in i en ny fas helt enkelt!

      Radera
  2. Hej. Vi skjutsade vår yngsta dotter då 19 år 40 mil till studier på universitetet i Umeå.Hon kände ingen och hon skulle bo i studentkorridor. Det var gräsligt att lämna henne där, jag höll på att gå sönder. Efter 4 månader fick vi hämta hem henne för hon mådde så dåligt och hon hade kommit på att hon hade valt fel.Nu läser hon till gymnasielärare. Det är tungt men hon tar en termin i taget.Inte lätt att vara ung idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår att det var hemskt att lämna dottern så långt bort...Och det är inte lätt att vara ung idag...men vilken tur att hon har er ändå...som bryr er och stöttar...bara vetskapen om att man inte är ensam och att man har föräldrarna bakom sig och som gör vad de kan för att hjälpa till känns nog ändå bra

      Radera