torsdag 22 mars 2018

Pressat läge

Den här veckan har det hänt mycket i förskolesverige. Artikel efter artikel...vittnesbörd efter vittnesbörd om hur förskolepersonalen och förskolebarnen har det har publicerats i tidningarna. Och det är en skrämmande bild som träder fram. Allt det jag i mina svartaste stunder har föreställt mig och som folk har försökt få mig att förstå att det bara är dystopiska fantasier...har visat sig vara sanna.

Förskolan är i kris. Det går inte att förneka det.

Man läser om barngrupper som är på tok för stora...19 och ända upp till 27 barn. Man läser om personal som lämnas ensamma med 7, 14, ja till och med 19 barn. Man läser om barn som blir bortglömda...en hel grupp 3-åringar som lämnades ensamma eftersom ingen ordinarie personal fanns där och vikarien gick till en annan avdelning. Man läser om upp till 70 barn på förskolegårdar med bara några få vuxna. Man läser om hur ett par pedagoger ska utfordra 14 1-3-åringar, tvätta dem, byta blöja på dem, klä dem i ytterkläder och lägga ut dem för att sova i sina utesängar. Man läser om personal som gråter på vilan när barnen sover och de kan slappna av lite. Man läser om att många, många barn har vistelsetider på uppemot 55 timmar i veckan. Man läser om barn som vill ha tröst eller uppmärksamhet och det finns ingen att få.

Man blir ledsen när man läser. Eller jag blir ledsen när jag läser. Hur det är med andra vet jag inte. Förskollärare verkar också fundera. Frågor ställs om huruvida några föräldrar reagerat på alla artiklar. Men nä, de har inte fått några frågor på det. Ingen verkar undra hur just deras egna barn har det. Och på sociala medier är det tyst från föräldrahåll. Det känns märkligt. Vad kan det bero på? Ointresse? En ovilja att ta in hur det ser ut? Rädsla? En känsla av att det är ingen idé att oroa sig eftersom det är svårt att göra något åt det. Barnen måste ju vara någonstans.

Förskollärarna kräver mindre grupper och mer personal. Politikerna är tysta. De tycker att det är kommunernas ansvar. De har fått i uppdrag att fixa det här och de har fått sina statsbidrag och det är förresten på rätt väg. Barngrupperna har inte varit mindre sen 1992. Fast det säger förskollärarna är bluff. Inte sant. Jag förstår att politikerna är tysta. Vad ska de göra. Bara i Göteborg behöver man bygga 420 nya förskoleavdelningar för att få ner barngrupperna till den acceptabla nivån. Bara i en stad. Man hissnar lite när man tänker på att i varje stad, i varenda kommun i landet måste det byggas nya avdelningar. Många avdelningar. Det fattas förskollärare. Massor. Var får man tag i dem?

Det är väl konstigt. Hur det blev ändå. Det som skulle bli så bra blev bara pannkaka. Förskolesverige skulle ju bli rena paradiset. Barnen skulle slippa ur sina trista, ostimulerande hem. Mammorna skulle befrias ur hemmens fängesler. De skulle göra karriär, förverkliga sig själva, bli lika bra som en hel karl. Och föräldrarna skulle bli jämställda och precis likadana. Landet skulle blomstra. Skattepengarna skulle rulla in och BNP rusa i höjden. Och barnen, ja de skulle bli mycket mycket bättre än gamla tiders barn. Börja på skola redan vid 1 och bli rena genierna.

Och så blev det så här. Och det allra roligaste är att ingen vill backa lite, inte ens ta ett steg åt sidan, inte ens tänka tanken på att krisen kunde lösas genom att man kopplade in civilsamhället. Barnen har ju föräldrar. Lokalerna finns där. Hemmen är tomma timmavis varje dag...redo för verksamhet. Ingen vill ta i tång med tanken på att stordriftsfostran blev dyrt...inte billigare än småskalig fostran som det var sagt. Ingen vill ta i tång i att kvinnorna som skulle befrias i många många fall hamnade ur askan i elden...de fick bli hemmafruar fast borta...ägna ett helt yrkesliv åt att vara barnpigor åt statens barn och sen sköta sina egna på kvällar och helger.

Jaja, det ska bli kul att se hur det blir. Min gissning är att artikelströmmen sinar lite pö om pö...tidningarna tröttnar...det handlar ju bara om barn....och kvinnor...när sensationslystnaden har lagt sig kan allt återgå till det normala. Föräldrarna verkar ju inte ens bry sig så varför skulle någon annan? Det går nog ett tag till. Och går det inte så går det ändå. Det måste ju det.

2 kommentarer:

  1. Jag tycker jag ofta hör från föräldrahåll att "men på VÅR förskola är det i alla fall jättebra!!" Det är konstigt... några föräldrar måste ju också ha barn på de där förskolorna som förskolelärarna vittnar om. Jag vet inte hur det går ihop? Eller vet/märker föräldrarna ingenting?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det är väldigt svårt som förälder att faktiskt märka så mycket. Sen är det nog väldigt svårt att ta till sig jobbiga saker när det gäller ens egna barn...särskilt när man inte upplever sig ha något val...eller när man blivit matad med förskolans absoluta förträfflighet.

      Radera