18 år

Vårt andra barn har nyss fyllt 18 år! Det är häftigt! Vi har nu två sk myndiga barn i familjen. Ja, jag säger barn för inte 17 är väl en 18-åring vuxen? På riktigt? Men det är i alla fall stort...vår andre son är en ung man, en yngling, en stor kille helt enkelt! Vi firade hela familjen tillsammans och mina föräldrar och min makes mamma. Vi hållerju på med vår renovering och det är rörigt och eländigt här hemma...så vi bestämde oss för att strunta i att fira hemma och begav oss till vår favoritrestaurang! Där hade de helgbuffé och det var kalasgod mat, som vanligt! Det blev ett fint firande i fin miljö! Sen kunde vi inte låta bli att ändå åka hem till oss en stund och ta en extra kopp kaffe och en kaka...

Ja, åren går...först går det sakta men sen går det undan! Det känns som en evighet sen jag var så där ung som på fotot nedan och som en evighet sedan vår store kille var en sån där go lite bäbis som han var! Ändå känns det bara ett ögonblink härifrån! 

Ja, nu är han inte en liten plutt längre utan nästan vuxen. Och på pappret är han helt och hållet vuxen. Han var krasslig i går och bestämde sig för att strunta i idrotten. Han bad mig sjukanmäla honom men när jag klickade in på skolportalen var han borta. Hans namn fanns inte kvar. Jag kunde inte sjukanmäla honom. Jag kan inte se hans frånvaro längre. Jag har stängts utanför skolan. Sonen är vuxen. Det han gör angår inte mig. Samma sak med banken. Hans konton som vi kunde hålla lite koll på...se vilka han swischat, hur mycket pengar som gått åt, vilka affärer han handlat på...är borta från vår horisont. Vi ser inte dem längre. Han är vuxen. Hans ekonomi är hans och inte vår. Ändå är det oss han bor hos. Oss han äter hos. Våra pengar han lever på. Det är vi som bryr oss om honom. Som vill honom väl. Som vill berömma och tjata och påminna och hjälpa till. Men vi är nu i samhällets ögon bortkopplade. En 18-åring är vuxen. Är det inte märkligt ändå? Att staten är så dubbel och så fräck. Å ena sidan visar man tydligt att barnet är vuxet. Att föräldrarna är obsoleta. Men å andra sidan kräver man, förväntar sig, antar att, föräldrarna ska fortsätta försörja, bry sig, engagera sig, älska sitt barn. Man låtsas att barnet har en egen ekonomi fastän att alla vet att man inte kan leva på 1200 kr/månaden minus de två sommarmånaderna när barnet förväntas försörja sig själv. Och så kan staten göra och tänka. Det kan de därför att vi är föräldrar. Därför att vi älskar våra barn.