tisdag 27 december 2016

Snabbhetspremien!

I Sverige har vi något som ibland kallas för "snabbhetspremie". Det betyder att man får behålla sin gamla föräldrapenning, den man hade med sitt första barn, när man får barn nummer två, eller tre, eller fyra. Och villkoret för att få denna premie är att man blir med nästa barn inom 1 år och 9 månader. Det är lite som man som kvinna är något slags avelsdjur som skall befruktas och nedkomma med sin avkomma inom en viss tid, enligt ett visst intervall. Tja, det här vet vi ju om, alla vi som har fått barn. Så här är det. Man får anpassa sig. Skaffa barn inom det lagstadgade intervallet om man vill behålla sin ersättning. Och om man inte vill lämna bort sitt "gamla" barn och jobba heltid alltså. För om man gör det så kan man ju skaffa barn som man vill. Då har man ju tjänat i hop till sin ersättning igen.

Den här snabbhetspremien kom till 1986. Det verkar som om ingen riktigt minns varför. Och någon politiker som var med när det begav sig säger att det inte var någon stor sak. Han minns inte att det var några särskilda diskussioner om det. Men även om det inte var någon stor sak för politikerna så blev det ju det för familjerna och mammorna i Sverige. Man började skaffa barn tätare. Man uppfattade premien som en slags naturlag och började skaffa barn med ca 2 års mellanrum. Och det har jag själv gjort. Inte ville jag lämna bort det första barnet och jobba heltid och sen skaffa nästa barn...bättre att planera...skaffa nästa barn tätare än man kanske hade tänkt på riktigt och behålla heltidssgn:n. Det blev ju bättre ekonomiskt och så slapp man det där med förvärvsarbetet emellan. Och så gjorde alla mina väninnor också.

Politikern minns inte riktigt diskussionerna kring detta beslut. Inte ens varför det togs. Det var ju ingen stor sak. Men man kan ju gissa. Jag gissar...jag tror att det berodde på att svenska staten hade slutat ta hänsyn till familjerna när det gäller beskattningen. Sambeskattningen försvann ju 1971. Varje vuxen individ skulle försörja sig själv och beskattas som just en individ. Och så långt allt väl. Men barnen...vad händer när mamman, för det är ju alltid en mamma som föder barn, fick sitt barn? Ett barn gick ju bra. Men nästa? När mamman hade varit hemma och inte längre försörjde sig själv utan gick på föräldrapenning? Då skulle ju mamman ha åkt ner i bott på föräldrapenningsersättningen. Mammor jobbade ju inte heltid på den tiden för det mesta. Så jag tror att man tänkte att ett sätt att stimulera barnafödandet var att se till att mammorna fick lite eld i baken..."vi skaffar en unge till fort som 17 så får vi samma ersättning." Och så tror jag att det här var ett sätt att få mammorna att snabbt klara av sitt barnafödande...leverera sina två ungar på ett bräde så att säga och så var det klart...sen kunde de återgå till sin huvudsakliga syssla...att förvärvsarbeta.

Men nu är man inte nöjd längre med mammornas beteende. Jag tror att man är missnöjd med att mammorna (och papporna) har listat ut kryphålen i systemet. Att man har två möjligheter inom systemet som gör att man kan vara hemma oanständigt länge om man vill det. 1. Man har möjlighet att dra ut på föräldradagarna. Under barnets första år behöver man inte ta ut en enda dag utan att sgi:n förändras. Detta gör att föräldradagarna räcker i nästan 3 år om man drar ut på det så länge som det bara går. 2. Snabbhetspremien. Om man skyndar sig att skaffa barn nr 2 och kanske 3 så kan man behålla samma ersättning med nästa barn. Och på det här sättet kan ju vissa mammor bli bort från jobbet i 4, ja, rentav kanske 5 år, om de skaffar 2 barn. Oanständigt. Mammorna kommer långt från arbetsmarknaden. Deras löneutveckling stannar av. Deras pensioner havererar. Så nu måste det bli ett stopp på det här. Och snart verkar det som om snabbhetspremien ryker. Och det där ofoget med att dra ut på dagarna har det också pratats om. Att det måste bli ett slut på det.

Framtiden ser mörk ut. Mammor förväntas ploppa ut ett barn. Sedan återgå till heltidsarbete för att tjäna ihop sina poäng för att få råd att skaffa ett barn till. Och pappan ska ha sitt. Sina dagar. Hälften är målet. Kvinnor, mammor, reduceras till att bli barnleverantörer. Ordet mamma blir väl snart ett svagt minne, ett eko från något varmt och mjukt...inte ett ord som speglar verkligheten. En människa påbörjar sin arbetsvandring och så ramlar det ut ett barn eller två på livets väg...plockas upp en stund och lämnas vidare för lämplig omsorg. Människan (kvinnomänniskan) vandrar vidare...arbetar vidare, utför sina sysslor i samhällets tjänst. Drömmar och längtan trampas långt ner i gyttjan. Jag tycker synd om kommande generationer. Vad ska de hitta för kryphål om de är det minsta intresserade av familj och barn? Vad finns det för kryphål att upptäcka? Ett framstår som ett högst realistiskt alternativ. Att låta bli att skaffa barn. Det finns väl snart ingen vettig anledning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar