måndag 5 december 2016

Kollisioner

Jag har precis läst ut boken Käre ledare av Jang Jin-sung som var en högt uppsatt tjänsteman i den nordkoreanska propagandeapparaten och hur han väcks...ser vad han lever i för land...gör ett misstag och tvingas fly för att inte bli arresterad. Det är flera saker som gör att han vaknar, ser sanningen, förstår hur sjukt hans land är. I slutet av boken skriver Jang Jin-sun att om lögner upprepas tillräckligt ofta så blir de till slut till sanningar och till och med de som hittade på lögnen glömmer slutligen bort att det är en lögn. Lögnen har blivit sanning.

Så tänker jag att det är här i Sverige också på många sätt. När det gäller förskolan finns det vissa fraser som ständigt återkommer. De hamras in, alltid utan källor...de har förvandlats till sanningar, till axiom. Nu snart ska alla barn i Stockholm få rätt att gå heltid i förskolan oavsett vad deras föräldrar gör. Jag läser underlaget för beslutet:

http://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1866502

Så här står det:

"Den moderna förskolans pedagogiska verksamhet utrustar barnen med väsentliga förmågor, kunskaper och sociala färdigheter. Att gå på förskola ger också barnen bättre förutsättningar att nå sina kunskapsmål och att trivas i skolan. Förskolan har långsiktiga positiva effekter på barns lärande och utveckling och dessa effekter tenderar att vara stabila under lång tid – förskolan är en viktig del av starten på det livslånga lärandet. Förskolan utjämnar socioekonomiska effekter och är för många föräldrar ett ovärderligt stöd i omsorgen och utvecklingen av deras barn. Det är därför viktigt att ge alla barn, oavsett familjesituation, lika rätt till förskolans verksamhet."

Så här kan man skriva. År efter år kan man upprepa detta budskap. Verkligheten pågår därutanför och pratar sitt eget språk. Verkligheten är att barnen blir sämre i skolan. Att föräldrarnas bakgrund får allt större betydelse för hur det går för barnen. Att barn och ungdomar och kvinnor mår allt sämre. Att mobbing ökar. Hur går det i hop sig? Hur får man i hop bilden? Vem är det som har kommit på dessa fraser från början? Vad bygger de på? Var finns forskningen? Ingenstans verkar det som. Men det fraserna har förvandlats till sanning.

I dag kunde man läsa en insändare från vänsterpartiet i Linköping. Där vill de att barn till arbetslösa ska få ännu mer tid i förskolan. Så här börjar insändaren: "Förskolan i Sverige är fantastisk! Det pedagogiska innehållet och den gruppgemenskap som förskolan ger barnen är svår att tillgodogöra sig på annat sätt än genom att vara där. PISA-resultat så väl som internationell forskning visar tydligt att det finns ett samband mellan att delta i förskolepedagogiken och att lyckas med sin framtida skolgång." Så här kan man skriva i ett land där lögner får lov att bli sanningar. Man kan skriva så här och samtidigt veta vad desperata förskolepedagoger berättar. Att barnomsorgen i mycket är ren förvaring. Att barn längtar efter sina föräldrar. Att barn är trötta av för långa dagar. Att det inte går att garantera barns säkerhet. Och att svenska elevers resultat i PISA INTE har gått uppåt i takt med att fler barn går längre dagar i förskolan. Det har blivit sämre. Men inte i politikernas verklighet. De levererar sin lögn och låtsas att det är sanning. Och vi vanliga låter dem hållas. Vi spelar med. Eller tror vi på det?

Samtidigt som dagissverige fortsätter att haspla ur sig sina sanningar skrivs annat. Forskning som gjorts i Storbritannien visar att barn som spenderat mycket tid tillsammans med sin mamma mellan 3 och 7 års ålder har en bättre kognitiv och social utveckling än barn som inte gjort det. Man kan läsa om det här: https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2016/dec/03/childs-cognitive-skills-linked-time-with-mother?CMP=fb_gu Det här går ju stick i stäv med budskapen från den svenska staten oss dess medhjälpare. Det stämmer ju inte alls. Här menar vi att barn som varit hemma blir sämre både språkligt och socialt. Wanngård skrev det rakt ut på sin fb-sida. Att många lärare vittnar om att barn som varit hemma med sin mamma till de blev 3 år har halkat efter och inte hänger med i skolan. Så allvarligt är det att vara hemma att inte ens 3 års förskola efter hemmavistelsen kan överbrygga den nackdel en närvarande mamma ger barnet.

Tankarna kolliderar. Sanningen i Sverige där barn inte kan vara hemma med mamma i mer än ett år utan att ta skada vs den här forskningen som visar att barn som är med mamma mycket upp till 7 års ålder utvecklas bättre. Hur är det då? Vem har rätt? Kanske kan man använda sitt sunda förnuft. Mammor har fått barn i alla tider. De har tagit hand om dem. Att systematiskt skilja mor och barn vid 1 års ålder för att fostra barnen på institution är något nytt. Verkligheten pekar i en riktning. En annan riktning än den etablerade svenska sanningen. I samma riktning som den brittiska forskningen. Och det är väl inte konstigt. Barn måste lära sig prata och interagera av vuxna. De ska ju bli vuxna. Vem kan bättre ge dem vägledning än en mamma, en mamma som står barnet nära, älskar barnet, är intresserat av barnet välbefinnande, som känner att barnet är en del av henne...för det gör mammor. Alla som har barn vet att de lite äldre barnen, från 3 år kanske rentav, börjar utvecklas på ett helt annat sätt än innan...när det var fokus på det fysiska, lära sig krypa, stå, gå, styra händer, öva grov- och finmotorik, lära sig de första orden, de första enkla meningarna...Sedan börjar finliret...ordförrådet ska växa, meningarna bli komplexa, handla om abstrakta saker, empatin börjar tränas, samvaro med andra människor på ett "vuxnare" sätt... Det är viktiga saker. Inget man kanske vill anförtro några pedagoger man som förälder inte ens känner, som barnet inte ska umgås med när det slutat förskolan...och ett gäng jämnåriga barn som inte heller kommer att finnas med i barnets liv i framtiden.

Men så tänker vi inte här i Sverige. Den statliga sanningen är vad som gäller. Hur mycket den än kolliderar med både forskning och sunt förnuft. Vi får se om någon vaknar så småningom.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar