onsdag 14 december 2016

Pepparkakshus!

Idag tänker jag på att välja. Nu är det bestämt att barnen i Stockholm har rätt att gå heltid i förskolan. Föräldrar får nu välja att lämna in sina barn till förskolan på heltid oavsett vad de har för sig. De kan vara föräldralediga, jobba deltid, shoppa, sova...ja, göra vad de vill. Detta är en jämställdhetsreform. Det handlar om att alla barn ska ha rätt att ta del av förskolans fantastiska pedagogik och det kompisliv som pågår där.

Många har reagerat med ilska och vanmakt. Det är väl ändå fel att lämna barn ifrån sig när man ändå är hemma? Och när nu dessutom förskolan befinner sig i kris. Det är för stora barngrupper, för lite personal, för sjuk personal, för svårt att få tag i vikarier...Men andra menar att det spelar väl ingen roll. Barnets plats finns ju redan...personalen och lokalerna finns ju redan. Om barnet inte hade fått syskon hade det ändå varit där. Och förresten så behöver man ju inte lämna in barn om man inte vill. Det är frivilligt. Många kanske inte lämnar på heltid..de bara har rätten.

Hur är det då med val? Hur väljer man? Jo, man väljer väl på sånt som går att välja helt enkelt. Det som inte går att välja, det väljer man inte. Och det som många väljer...det känns som en bra grej att välja på. När man inte fick lämna in barn på 15 timmar när nästa barn kom...då valde ingen det. Och när det inte fanns förskola...då valde ingen det. Nu kan man inte välja att vara hemma efter föräldrapenningens slut. Och då väljer ingen det. Man väljer förskola. Och nästan alla väljer att lämna in storasyskon när småsyskon kommer. För så väljer alla andra. Det finns i alla fall inga stora barn på öppna förskolor eller i lekparker...för alla andra har valt att lämna bort sina stora barn. En spiral har startat. Och nu kan man alltså välja att lämna in barn på heltid. Och om några börjar välja det...då kanske man själv också väljer det.

Jag tänker på den där häxan i sagan ibland. Hon som ordnat till sitt smaskiga hus...pepparkakshuset med många gotter på. Hon som bjuder så frikostigt. Och då vill man ha. Och sen slår fällan igen. I sagan är det lätt att se fällan. Det är buren och ugnen. I verkligheten är det inte lika lätt. Vad är fällan då? Är det en fälla? Vem lockar och varför? Ja, varför. Den som har hand om barnen...den har också tagit makten. För ju mer man kan få föräldrarna att lämna bort sina barn desto mindre kommer de att vilja vara med barnen. Föräldrarna lär sig inte ta hand om barnen. De lär sig inte att vara i ett hem och bedriva ett vardagsliv med barn. Och därute finns inga andra vuxna med barn...ingen att vara tillsammans med, ingen att utbyta erfarenheter med...Bara en liten kort lucka i det vanliga livet när man kan sova, umgås med bäbismammor, dra vagn på stan, konsumera. Fördriva tiden lite innan det är dags att dra igång maskineriet. Och barnen ingår i detta. De har sin roll att spela i detta...det är de som skapar arbete till många, många kvinnor, de som jobbar i förskolan, de nya barnfabrikerna. Där barnen inte arbetar utan är själva råvaran.

Det är förändring i luften. Staten driver på lite mer. Man talar om rätt till det ena och det andra. Barnens rätt till förskola. Kvinnors rätt till heltid. Vad som är frivilligt nu, en rättighet, kan gradvis och omärkligt förvandlas till en skyldighet i framtiden.

Sagan ja, någon ska ju överlista häxan. Lura henne och kasta in henne i ugnen. Kommer någon att göra det? Vem är "the good guy"? Tja, märkligt nog verkar det ha blivit förskollärarna. Föräldrarna, de har nog tappat lusten. De smaskar glatt vidare på gotterna i pepparkakshuset. Det är så svårt att låta bli.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar