Dagislandet!

I förrgår kom resultatet på PISA-undersökningen. Det gick lite bättre för Sverige! Det är roligt. Fast det verkar finnas frågetecken. Tydligen var detta prov det första som enbart skrivits på dator. Länder som vid förra mätningen presterat mycket högt sjönk kraftigt. Frågan är alltså om det är kunskapsnivåerna eller datorvanan som var avgörande. Tja, det får vara hur det vill. Det jag ser av skolverksamheten på grundskolan gör mig besviken. Tempot är lågt och innehållet är skralt. Men det ser kanske annorlunda ut på andra håll i landet.

I alla fall...dagarna innan PISA-resultatet meddelades kunde man läsa en artikel som handlade om vad de olika länderna kunde lära sig av varandra när det gäller skola. Av andra länder kunde vi lära oss hur skolan kan kompensera för olika typer av hemförhållanden, att man kan höga nivån både för högpresterande och lågpresterande elever, hur man kan tidigt kan hitta elever som behöver extra hjälp och sätta in insatser innan de kommit efter för mycket...Sverige har också något att lära ut. Vi har bra förskolor och många barn som går i förskolan. Och detta är en framgångsfaktor i Pisa. Resultatskillnaden blir allt större mellan de barn som har gått i förskola och de som inte har gjort det.

Det är konstigt. Även om det nu går lite bättre för Sverige i Pisa så är vi ju inte i topp. Definitivt inte. Varför är det bara om oss det står det där om förskola? Varför står det inte att de allra bästa länderna har bra förskola med massor av barn i dem? Och hur vet man att det går bättre för barn som går i förskola jämfört med barn som inte går i förskola? Man kan ju knappast ha fått reda på det genom att studera Sverige. Jag menar, nästan alla barn går ju i förskola här. Inte kan väl de få barn som inte går vara ansvariga för att Sverige har dalat, för att skolresultaten blivit sämre?

Nä, det här här förstås en lögn. En sån där lögn som gått och blivit sanning. En sån där sanning som hamras in. Fraserna återkommer ständigt i alla tänkbara sammanhang. Och ingen verkar fundera över dess rimlighet.

Men som vanligt talar verkligheten sitt eget språk. Idag kunde man läsa på Förskoleupproret på Facebook en berättelse från förskolan. På en förskola någonstans därute finns två avdelningar med 7 pedagoger. Två av dem är sjuka. Ingen vikarie finns att få tag på. Två kollegor slutar kl 14, en slutar 15.30. Endast två pedagoger blir kvar med 22 barn på 1-5 år. De fick rådet av sin chef att ta på barnen reflexvästar och gå ut på gården för att kunna klara det. Pedagogen som berättar kommenterar att reflexvästarna knappast hjälper barnen att inte ramla, bli bajsnödiga, kissnödiga, bli ledsna...Man kan också läsa att förskollärare funderar på att använda öronproppar för att orka med ljudnivåerna. Frågan är hur barnen orkar. Man kan läsa att förskollärare byter yrke eftersom de inte orkar med den tuffa arbetsmiljön. Frågan är hur barnen orkar.

Verklighet och ideologi kolliderar. De har inget med varandra att göra. Men det spelar ingen roll. Det är inte intressant. Det intressanta är att vidmakthålla den officiella sanningen.