Att vara på rätt plats

Ibland blir jag så ledsen, förvirrad och konfunderad. Fraser som flimrar förbi fastnar, fäster sig, fortsätter att snurra i mig...idag stötte jag på en sån där fras. En förskollärare skriver i ett forum: "Att få höra de små barnens tuttande, snuttande är så underbart. Små andetag hörs i rummet där vi vilar. Små kalla underbara händer som håller i ens hand. Jag ÄR på rätt plats." Det känns obehagligt att läsa. Försöker se det framför mig. Små barn som tuttar och snuttar....på nappar då? Det måste väl vara det. Barn som ligger på madrasser? En fröken i rummet. Håller ett av barnens händer? Kalla händer? Varför kalla händer? Och detta är underbart. Att små barn ligger och tuttar på nappar i ett rum tillsammans med en pedagog? Hur har barnen lärt sig sova här? Hur har de lärt sig slappna av? Det är svårt för barn att somna när de är små och omständigheterna är ovana, till och med tillsammans med en mamma eller pappa. Men de här barnen har lärt sig. Och någon som är en fröken tycker att det är underbart att vara tillsammans med dessa sovande barn som tuttar på nappar. Andas snusande. Mammorna är någon annanstans. Kanske hade de också tyckt att det varit underbart att få ha ett tuttande snuttande barn i närheten, kanske med varma händer. Kanske i famnen. Kanske i en vagn bredvid. Kanske vid bröstet, tuttande på riktigt. Kanske hade de varit på rätt plats de också, mammorna alltså. Men så är det ju inte. Mammornas plats är inte tillsammans med små sovande barn, inte vakna heller. Mammornas rätta plats är på arbetsmarknaden. Och vissa arbetar med barn. Andras barn. Och det är underbart.

<3

  <3